Jag visste faktiskt inte att man kan bli friskförklarad från bipolär. Varken min mamma eller mina bröder har varit så dåliga att de legat inne på psyket. Visst har min ena bror varit helt ur balans ett antal gånger men vi har liksom alltid kunnat hantera det. Det var jobbigast när min bror var i tonåren och man fortfarande inte hittat de mediciner som idag fungerar bra för honom. Då svängde det mycket. Idag har han perioder då han blir manisk och deprimerad men det blir inte lika stora svängar eller vad man ska säga. Man har ju lärt sig att tolka honom rätt bra och man vet när han har sina perioder. Min andra bror som har 2,5 där svänger det ordentligt, oftast flera gånger om dagen. Det är lite svårare för ena minuten kan han va manisk och sen helt plötsligt så är han skit förbannad och jätte ledsen. Min mamma är för det mesta deprimerad. När hon väl blir manisk så vill hon göra mycket, vill gärna påbörja nya projekt, gärna flera st samtidigt, spendera pengar osv... Som min bror. Men hennes maniska perioder håller inte på lika länge som brorsans.
Oj det blev långt. Men iaf, det är tufft. Jag tar på mig extra ansvar. Jag känner att jag måste det. Även fast jag inte borde eller orkar. Har själv det jobbigt med depressioner och ångest. Dels pga alla sjukdomar i min familj. Bipolär är inte den enda. Struliga relationer. Separationer. Osv osv...