Anonym (Jag) skrev 2016-05-04 01:26:45 följande:
Jag visste faktiskt inte att man kan bli friskförklarad från bipolär. Varken min mamma eller mina bröder har varit så dåliga att de legat inne på psyket. Visst har min ena bror varit helt ur balans ett antal gånger men vi har liksom alltid kunnat hantera det. Det var jobbigast när min bror var i tonåren och man fortfarande inte hittat de mediciner som idag fungerar bra för honom. Då svängde det mycket. Idag har han perioder då han blir manisk och deprimerad men det blir inte lika stora svängar eller vad man ska säga. Man har ju lärt sig att tolka honom rätt bra och man vet när han har sina perioder. Min andra bror som har 2,5 där svänger det ordentligt, oftast flera gånger om dagen. Det är lite svårare för ena minuten kan han va manisk och sen helt plötsligt så är han skit förbannad och jätte ledsen. Min mamma är för det mesta deprimerad. När hon väl blir manisk så vill hon göra mycket, vill gärna påbörja nya projekt, gärna flera st samtidigt, spendera pengar osv... Som min bror. Men hennes maniska perioder håller inte på lika länge som brorsans.
Oj det blev långt. Men iaf, det är tufft. Jag tar på mig extra ansvar. Jag känner att jag måste det. Även fast jag inte borde eller orkar. Har själv det jobbigt med depressioner och ångest. Dels pga alla sjukdomar i min familj. Bipolär är inte den enda. Struliga relationer. Separationer. Osv osv...
(Varning för långt inlägg, jag visste inte att jag hade så mycket att berätta, haha.)
Det var därför jag satte "friskförklarad" inom citattecken, jag menar att hon nu inte behöver gå på återkontroller och sånt längre, som hon behövt göra i ca 6-7 års tid nu. Då har hon varit tvungen att tas in på psyket en gång i halvåret för kontroll och för att stämma av mediciner o.s.v. De har bytt mediciner väldigt mycket under flera års tid, så tror det dels är därför. Nu får hon bo hemma på heltid, tror de har hittat en kombination av mediciner som funkar, för hon har inte varit manisk som hon brukar på 2 år nu.
Min mamma blev alltid manisk kring högtider när jag växte upp, när det händer något speciellt liksom. Julafton, morsdag.. Nån årsdag som har med hennes egen mamma att göra.. Såna saker. Kommer ihåg när jag var 15 och hade min första riktiga pojkvän hemma hos oss några dagar innan jul, och mamma var heeelt uppe i varv. Hon sa en massa olämpliga saker (han stod bredvid, så att han hörde!) t.ex "Oj en sån snygg karl du hittat", "Han ser mumsig ut", hon tog i honom olämpligt o.s.v.. Hon är som en annan person när hon är sån. När jag och pojkvännen sen gjorde slut terroriserade hon honom via telefon, ringde och messade och höll på och frågade ut honom om varför vi gjort slut o.s.v. Utan att jag visste! Fick höra det från exet ett par veckor efteråt när han bad mig prata med min mamma så hon skulle lämna honom i fred..
Mamma är en sån som har ganska långa perioder av depressioner, för att sen få en manisk episod ca en gång i året, eller två ibland. Ofta kring högtider då. Som du även nämnde spenderar min mamma också pengar när hon är sån, hon tappar liksom all kontroll.. Hon påbörjar också massa projekt som hon lämnar ofärdiga, hon bakar, städar, river ut allt ur skåpen m.m så det ser ut som ett bombnedslag, sen lämnar hon det så och går vidare till nästa projekt. Då vet man att hon spårat, för hon gör aldrig sånt annars. Nu är hon inne i en depression, eller som jag ser det, hon är "normal" nu. Hon gör liksom inte så mycket om dagarna, ligger på soffan och sover, stickar lite, diskar, gör nån simpel mat (ofta kokt korv utan tillbehör eller havregrynsgröt). Hon går inte ut, bara hämtar posten och hänger tvätt och sånt. Hon är sjukpensionär och har varit väldigt länge. Jag har lite svårt att förstå vad hon egentligen
gör om dagarna, för hon använder varken dator eller tv eller något annat att fördriva tiden med, har inga hobbys förutom stickandet (och katterna), umgås inte med vänner mer än 2 gånger i månaden o.s.v. Kan inte vara något roligt liv i alla fall..
Hur som helst, jag kan inte hjälpa det, men jag har sett ner på min mamma under hela min uppväxt. Jag vet att det inte är hennes fel att hon är som hon är, och betett sig som hon gjort, men hon har t.ex gått över gränsen fler gånger än jag kan räkna, bland annat slagit mig ända tills jag blev stor nog att slå tillbaka, och allt vi gjorde under min uppväxt var typ att bråka. Jag var riktigt elak mot henne ett par gånger när jag var mellan 12-14 ungefär, när jag blivit för stor för att hon skulle våga slå mig, jag gav igen och körde med henne totalt, kritiserade allt hon gjorde och bidrog utan tvekan till att hon fick åka in igen åtminstone ett par gånger..