Trodde aldrig det skulle bli så för mig men nu, efter dryga 10 år är det minst sagt på utdöende. Älskar min sambo men saknar intimitet. Är det bara att gilla läget? Kanske blir det så för de flesta par efter några år? Bortsett från detta "lilla" dilemma har vi en fin relation.
Jag har i stort sett gett upp min sexualitet. Jag älskar min fru och attraheras av henne, och det har vart jobbigt, men när jag väl gav upp hoppet om ett bra sexliv så släppte det jobbiga. I början hade vi ett fantastiskt sexliv, men sedan har jag känt att jag var tvungen att jobba väldigt hårt för det, för att sedan behöva tjata och tigga.
När man har tiggt till sig husfridssex känner man sig genomrutten efteråt. Sex skall vara något båda vill ha, inget man får som en slags belöning för en fin julklapp eller för att hon blir svartsjuk och tror att jag ligger med någon annan istället om inte hon ställer upp.
Självkänslan blir låg av att konstant bli ratad av sin egen fru, man känner sig som ett svin som hela tiden grämer sig över det. Så jag gav helt enkelt upp. Slutat försöka, slutat att hoppas, slutat att ta något som helst initiativ till någon form av intimitet. De gångerna hon själv tog initiativ berodde oftast på att hon var orolig för att jag skulle vara otrogen annars, inte för att hon ville.
Nu blir det kanske en gång i halvåret, efter att hon tar initiativ, vilket är trevligt när det väl händer, men jag har ändå gett upp. Jag har förklarat att jag inte tänker ha sex med någon annan, så hon skall inte ha sex med mig av den anledningen utan bara när hon själv vill. Jag har även berättat att jag gett upp, och att vill hon ha sex med mig är det upp till henne, jag tänker inte tjata, kladda eller försöka. Hon verkar nöjd så, och jag är väl på sätt och vis nöjd jag med.
Hur länge har ni haft det så? Är inte risken att man blir bitter till slut? Ibland känns det som det är dit jag är på väg, men så påminner jag mig om att allt i övrigt är bra och att om jag väljer att lämna inte kommer att hitta någon som honom. Frågan är hur länge det fungerar...
Bitter var ett bra ord! När jag var ung så undrade jag varför så många medelålders män var så sura, nu är jag snart där också, att ständigt stänga av sina känslor tär på psyket i längden. Man blir bitter!
Ja, risken är att man blir bitter när hela kroppen skriker efter något den inte får, men skulle kunna få...av någon annan. Det finns så mycket annat i en relation som är viktigt men vissa dagar är det svårt att fokusera på det, tyvärr.
Nu vet du vad det beror på.! Ja, risken är att man blir bitter när hela kroppen skriker efter något den inte får, men skulle kunna få...av någon annan. Det finns så mycket annat i en relation som är viktigt men vissa dagar är det svårt att fokusera på det, tyvärr.
Tycker det låter fruktansvärt men samtidigt förstår jag att det inte alltid är så svart eller vitt, att det inte alltid finns självklara val.
I ditt fall skulle jag absolut kräva ett öppet förhållande eller försöka hitta en älskarinna. Det sistnämnda är kanske inte heller så lätt i praktiken då det troligtvis är ganska få kvinnor som nöjer sig med en enbart sexuell relation.
Inte helt nöjd i övrigt heller, men jag älskar henne. Jag tänkte förr att jag inte var beredd att offra min sexualitet, men när jag väl gav upp så blev det mindre illa.
Jag vill inte leka martyr, men hon hade inte klarat sig utan mig heller. Jag har ofta tänkt "När hon mår bättre och skaffar ett jobb och klarar sig själv, så skall jag lämna", men den dagen kommer inte, och jag vill inte lämna. Vi har barn, och är jag ärlig så vet jag inte om jag skulle klara mig själv heller. Då skulle det bli delad vårdnad, då skulle jag inte kunna jobba som jag gör, bli tvingad att säga upp mig och stå utan inkomst. mm. Vi är ett team, ett dysfunktionellt sådant, men vi får vardagen att fungera väldigt bra tillsammans.
Det jag hoppas på i mina mörkaste stunder är att hon skall lämna mig, och då är jag fri. Eller att jag förolyckas, så att hon och vårt barn får ut en saftig försäkring, men de pengarna skulle inte räcka tillräckligt för att de skall klara sig länge tyvärr. Hon träffar en ny karl som tar hand om henne och vårt barn, och då kan jag med gott samvete hoppa från Älvsborgsbron är nog min önskedröm.Bitter blir man, men det är inte så jäkla farligt egentligen. Det smälter in och blir en del av ens personlighet.
Nu känner jag att jag spårade ur en aning, men jag är anonym, då kan jag ändå vara ärlig.
Kan din man ge dig det du saknar?
-Om du svarar ja undrar jag om du har provat att bara ge honom njutning. Kravlöst och kärleksfullt. Om inget ändras. Berätta vad du saknar från honom och låt honom förstå allvaret.
-Om du svarar nej, så är det ingen idé att vänta med att gå skilda vägar.
Tycker det låter fruktansvärt men samtidigt förstår jag att det inte alltid är så svart eller vitt, att det inte alltid finns självklara val.
I ditt fall skulle jag absolut kräva ett öppet förhållande eller försöka hitta en älskarinna. Det sistnämnda är kanske inte heller så lätt i praktiken då det troligtvis är ganska få kvinnor som nöjer sig med en enbart sexuell relation.
Gift sen 10år+ och tre barn.
Har gett upp sexlivet pga att det blev så tråkigt att det var direkt ohälsosamt för mig. Kommunikationen fungerade inte och trots oändliga försök till att mötas så misslyckades jag gång på gång. Att ta hjälp från parterapi el. liknande var helt omöjligt. Det sämsta med vårt sex var att hon var snål och ego. Kände mig aldrig upphetsad när vi hade sex, mest pga att hon totalvägrade förspel, smekningar, oralsex mm och hatade alla ställningar förutom missionären i mörkt rum under täcket. Hon var helt ointresserad om vad jag tyckte om. När jag efter många år insåg att hon aldrig kan ge mig ett sexliv, där jag inte behöver känna mig mer frustrerad efteråt, så var det en befrielse att ge upp.
Vi fungerar bra ihop på alla andra plan så lämna är inte aktuellt. Min fru sörjer dock nu ett sexliv som har försvunnit, men jag spelar med insatsen att hon tillslut ger upp och anpassar sig. Att hon skulle vara otrogen eller lämna mig är helt osannolikt.
Senast vi hade sex var i vintras. Normalt så hade vi det 1-2ggr i veckan, men på hennes villkor då. Hur vi kommer må om några år kan nog tyvärr bara bli till det sämre då relationen med all säkerhet övergår till ren vänskap. Men vi fyller våra dagar med hobbies och fortfarande kommer våra barns aktiviteter ta mycket av vår tid ett par år till.