Otrogen på midsommarafton

Hmm du skriver att din man var ovanligt glad och gullig efter att han varit otrogen. Min man är ofta det efter han varit borta på resor, vilket jag alltid tolkat som att han verkligen saknat mig. Det är så han säger till mig iallafall och det känns som han menat det. Men nu är det såklart svårt att veta. 

Jag tror att det du säger stämmer bra. Vill ha kvar förhållandet och kärnfamiljen då vi har ett barn tillsammans. I övrigt har vårat förhållande verkat perfekt vilket alla jämt påpekar. Vi bråkar nästan aldrig och har en hel del gemensamma intressen förutom att han är mer för att festa och vara med sina vänner än jag är. 

Du ger mig samtidigt hopp om att det kommer att fungera, och att man kan fortsätta tillsammans. Vad hände när du slutade förneka för dig själv? Blev det mycket konflikter eller höll du det bara inom dig och var otrogen tillbaka? Kan det även bero på sättet man får veta? Om mannen berättar det själv känns det kanske bättre och som han ångrar sig? Jag vet inte hur min kommer göra och just nu är jag för feg för att ta upp saken. Jag kanske resonerar galet men tänker att om vi har så här bra sex nu så kanske han inte går till andra. "knäppt"

Ber om ursäkt för alla frågor men har ingen erfarenhet av hur jag ska hantera en otrohet. Har aldrig trott det skulle hända mig/oss.

Vill du leva med en man som uppenbarligen inte kan nöja sig med dig? Som går bakom ryggen på dig och har sex med andra? Som inte visar dig någon som helst respekt.

Det är en sak att ha ett öppet förhållande. Då har båda kommit överens om att det är helt okej att träffa andra.

Men det har inte ni utan han tror att han kan behandla dig hur som helst och sedan ska allt bara vara som vanligt.

Helt ärligt - du är värd en man som älskar DIG och som inte bedrar och sårar dig gång på gång.

Jag tycker att du ska konfrontera honom och det omgående.

Så obehagligt med en man som är otrogen och sen helt iskallt kan låtsas som ingenting, och inte nog med det - han har dessutom sex med dig strax efteråt! Hur står det till med kärleken? Respekten?

du måste ju till slut säga att du vet. Det går inte att leva med en så stor hemlighet mellan er. Ni har båda en stor hemlighet. Du kan göra något åt saken genom att säga att du vet vad han gjort. 

grejen är ju om du kan vara ok med att han fortsätter vara otrogen? Om du inte säger att du vet, kommer han tro att han kom undan med det och vågar göra det igen och igen. 

Tack för dina kloka tankar!!

Jag önskar att jag kunde ge ett rakt svar men för tillfället känner jag mig inte särskilt arg utan mer förvirrad. Kanske är det för att det känns overkligt, han har vad jag vet aldrig ljugit förut. Han har alltid varit väldigt gullig och kärleksfull, talar ofta om att jag är söt och sexig även om jag sällan bekräftar detsamma tillbaka.

Om jag hade känt mig sårad och arg så hade det varit svårt att inte konfrontera men eftersom jag inte alls vet vad jag känner (eller vill veta vad jag egentligen känner) så känns det inte som ett bra tillfälle. 

Egentligen vill ja nog ha mer tecken på att det är så. Jag kände mig chockad när jag fick beskedet, en tillfällig ilska och klump i magen....därefter skam nog upphetsning!

inget konstigt alls med dina känslor, jag har exakt samma erfarenhet för några år sedan. Reagerade och gjorde ungefär likadant som du.

Det finns några saker som du behöver vara uppmärksam på eftersom man inte tänker så jättebra i den här situationen. Jag kom på några saker i efterhand som jag ångrade lite. Räkna med att det kommer en ny fas också som du behöver hantera på nåt sätt.

kram 

Åh, det är så svårt! Jag har aldrig upplevt att han inte visar mig respekt annars. Det är nog därför det känns overkligt. Men jag har ingen erfarenhet av otrohet i övrigt så jag kanske har missat saker i vårt förhållande.

Han är på jobbet nu och det ger mig lite möjlighet att få tänka efter i lugn och ro. Innan han gick i morse viskade han saker han ville göra med mig när han kommer hem - och ja jag skäms men jag längtar och det känns som han har en otrolig makt över mig...särskilt nu..

Vad skönt att höra att man inte är ensam! Tack, för ditt svar! Trodde min reaktion var fel och att jag var sjuk. Det är sällan man hör något annat än att "kasta ut den otrogna jäkeln"!

Jag önskar konstigt nog att jag varit med om otrohet förut om så bara för att veta hur man ska hantera det. Fast det är klart att det kanske är olika beroende på hur förälskad/kär man är i mannen. 

Är det kanske i den nya fasen som ilskan och bitterheten kommer? Just nu så känns det som att han uppvaktar mig på något vis...lite extra gullig och omtänksam. Det känns ännu svårare för mig att lämna när han lyckats väcka upp mig lite från att ta honom för given.

Fast det vet han ju inte ännu...

Kram!!