Sambon arg över arv som är min enskilda egendom

Det är helt sjukt att inte ta av dina pengar när du påstår att du kan göra roliga saker som att gå på restaurang. Tycker du att din sambo skall betala d när du är rikare än honom? Hur går detta ut över ers barn när du är så snål?

Jag blir lycklig av massa pengar på banken. Det gör att jag känner mig trygg, jag vet att jag aldrig någonsin måste oroa mig och att om jag någon gång i framtiden får lust att köpa ett stort hus eller vad det nu kan vara så kan jag göra det. Man är ju olika och det är onödigt att försöka vända det till att det ena är mer rätt än det andra.

Men TS sambo sparar ju och delar inte med sig av sina pengar. Skillnaden är att han skryter om sitt bankkonto och TS är tyst om sitt.

Jag hade utan tvekan berättat allt för min man direkt eftersom jag har förtroende för honom. Att du inte gjort det säger ju en del om ert förhållande. Du verkar, på goda grunder tycker jag, sakna tillit. Varför vill du stanna i ett förhållande med en man som du inte litar på och vars omdöme verkar minst sagt tveksamt?

Jag tycker att TS har gjort helt rätt, hennes enskilda egendom är hennes ensak.

Jag och min fru har varit gifta i 15 år. Hon vet att jag har en hel del på banken som enskild egendom, men hon vet inte hur mycket det är. Framför allt så har hon aldrig gjort några anspråk på det.

Nej, jag tycker att vi kan äta hemma tills jag kunnat lägga undan tillräckligt av min lön för att bekosta en utekväll med barnvakt (givetvis betalar vi barnvakten 50/50). Han skulle gladeligen äta ute flera kvällar i veckan. Han har sagt själv (innan detta) att han nog varit i lyxfällan utan mig som bromskloss. Och att ta av ett investerat sparande för att äta på restaurang. .. det om något känns sjukt för mig. Vill man ha något sparar man till det.

Jag ser inte problemet som en del av er gör, ts sambo verkar vara en girig skitstövel som mest är sur för att ts har mer. Han visar enligt ts ingen större vilja att samarbeta i daglig ekonomi heller. Om ts är föräldraledig och sambon inte skjuter till är det ju helt galet, rimligen är ts FL på grund sv gemensamma beslut. Som att bli föräldrar.

Vi är gifta och råkar veta precis hur mycket sparpengar respektive har; och maken har mer; men jag anser inte att jag har rätt till min mans pengar för det. Vi använder våra sparkonton om det verkligen behövs. Vi har en massa hål (projekt i lägenheten) att stoppa pengar i men det vore barockt att kräva att han ska betala bara för att.

Ojoj det låter värre och värre, snål och på millimetern men samtidigt girig på andras egendom. Förstår om den här händelsen ställer saker på sin spets när den man lever med visar sin "fulla potential" av något man ändå haft överseende med och kunnat acceptera under många år.

Min bakgrund, då någon frågade vad jag menade med "att stå på egna ben":

Min mamma fick mig ung, väldigt ung. Jag är uppväxt i morföräldrarnas hus de första åren av mitt liv, mamma jobbade och betalade hyra. När hon fick egen lägenhet flyttade vi, hon fortsatte jobba tills jag gick i 3:an, då började hon plugga och tog sedan examen samtidigt som hon jobbade kvällar och nätter för att försörja oss. Min pappa är död, han dog innan jag föddes och faderskapet kunde inte fastställas i lag. Då mina morföräldrar hade gott om pengar fick mamma inte bidrag.

Min mamma fick ofta höra hånfullt "stackars rika flicka" och vägrade ta hjälp av morfar när han erbjöd. Hon accepterade dock att jag var hos dem när hon jobbade helgnätter.

Vi hade ett bra liv, tyckte jag. Däremot tyckte jag väldigt synd om flera av mammas väninnor som levde från karl till Karl och satt otröstlig i vårt kök när karln gått vidare, och undrat hur hon skulle försörja sig och sina barn.

Där någonstans föddes ett beslut inom mig att alltid vara mig själv nog, att inte leva med någon för att jag behöver dem utan för att jag vill det. Och rent ekonomiskt skulle jag klara mig ensam, även utan arv. Jag har en bra medelinkomst och känner par med gemensam inkomst i samma storlek som klarar sig bra. De bor billigare och har inte varsin bil, men de verkar inte stå med skägget i brevlådan i slutet på månaden. Och ja, vi har insikt i varandras ekonomi av orsaker jag inte vill avslöja.

Vad jag ser hos min partner... just nu inte speciellt mycket. Pengar och ekonomi är hans "svarta sidor" enligt mig. Därför har jag aldrig klagat på hans rigorösa uppdelning, för så länge han ansett att jag är skyldig att betala hälften så drar inte iväg och vansinnesköper saker. Förutom TVn då, där han sålde tavlan för priset av halva TVn.

Han är en bra pappa, även om han inte ansåg att hans ekonomi och karriär tillät föräldraledighet. Han leker, busar, lägger, läser osv.

Våra gemensamma intressen är "sport", ett av barnens fritidsaktivitet (vi träffades inom denna aktivitet i ungdomen) samt gemensamma politiska åsikter. Finns säkert mycket mer, någon dag när han inte går omkring och blänger fult och muttrar bakom ryggen på.mig.

Men va? Ts sambo vill ha separat ekonomi, så de har separat ekonomi, de gör saker tillsammans med betalar för sig själva och 50/50 för barnen så som de båda önskat. Hon är väl inte snål bara för att hon inte vill lyfta pengar på sitt sparkonto för att t.ex. gå på restaurang. Det är bara ett helt normalt, vuxet beteende som barnen antagligen mår bra av.