Behålla barnet mot pappans vilja?

Mycket talar för att du inte bör behålla barnet. Det verkar de flesta i tråden vara överens om och du har ju själv rabblat upp massa anledningar och det räcker på långa vägar för att du borde inse att ett barn inte passar nu. Visst kan du bli gravid efter 30, även om det kan bli svårare för vissa. Ditt boende och ekonomi är osäker och det blir inte bättre av att pappan mår psykiskt dåligt och inte är redo att bli pappa. Om du nu mot förmodan väljer att behålla barnet så kan du inte räkna med stöd och inblandning av en pappa som inte vill vara pappa.

Det krävs två för att skapa ett barn och vill inte pappan så ska inte barnet behållas, enligt mig. Även om det är kvinnans slutgiltiga beslut så ska hänsyn tas till pappan. Det är inte okej nånstans att behålla ett barn mot pappans vilja. Ett nej väger tyngre än ett ja.

Sjukt oansvarigt av dig att skaffa barn i det läget! Samla ihop dig själv och vänta...

Ni som säger "vänta" - TS är redan gravid. Om hon bara väntar så kommer det ut ett barn om några månader.

TS, kan du se över din inkomst och de bidrag du kommer ha rätt till och väga dem mot kostnader? Ta reda på vilken föräldrapenning du skulle ha och skriv ned allting. Går det ihop? Kan du tänka dig leva på den standarden med ett barn?
Finns det en chans att du kan få hjälp av dina föräldrar eller andra närstående?

Du verkar ha panik, vilket är förståeligt. Om du är osäker - försök ta fram alla fakta och tänka igenom alla möjligheter så att du kan göra ett så välinformerat val som möjligt.

Lycka till!

För det första - skit i vad ditt ex tycker och tänker. Herregud, gå runt och må psykiskt dåligt för att man gjort en kvinna gravid. Det är du som bär på barnet, det är ditt beslut! Om man ständigt tänker på andra blir man aldrig själv lycklig.

Fråga dig själv om du vill ha det här barnet och kan du ta hand om det?

En lägenhet kan man ordna. Bostadsbristen är inte lika extrem på mindre orter. Man behöver inte fast jobb för att få lägenhet. Jag själv hade ekonomiskt bistånd under en kortare tid och jag fortsatte ändå söka lägenheter, blev erbjuden tre eller fyra st (första hand) i en storstad.

Körkort och utbildning behöver man inte för att skaffa barn. Bebisen bryr sig inte om att du inte kan köra bil ;). Finns många föräldrar som tar bussen.

Jag tror du målar upp ett skräckscenario där du står ensam och miserabel med en bebis. Verkligheten behöver inte bli så. Ta hjälp av nära och kära. Hur ser ditt kontaktnät ut? Kan du flytta in hos någon? En förälder eller en släkting? Någon god vän som har ett extra rum i huset?

Ensamstående kan man bli trots att man lever i ett förhållande. Jag känner många som blivit brutalt dumpade trots villa, vovve, Volvo och planerade ungar.

Nu är jag provocerande, men jag undrar faktiskt varför man vid 29 års ålder sitter i en etta som man hyr i andra hand, inte har jobb, utbildning eller körkort. Har du någon diagnos eller sjukdom som har försvårat livet för dig?

Du skriver att pappan knappt kan ta hand om sig själv. Finns det NÅGOT som talar för att du ska behålla det här barnet?

Jag var 24 när jag fick mitt första barn. Hade bostadsrätt, avslutat min högskoleutbildning, körkort och fast jobb. Blev ensam med 2 barn vid 28, och det har varit alldeles tillräckligt tufft ibland. Jag förstår din barnlängtan, men jag rekommenderar dig att börja i andra änden.

Nu är jag inte TS, men jag kan inte låta bli att svara ändå. Du har ingen aning om vad TS har gått igenom eller går igenom. Att hyra en lägenhet i andra hand är inget ovanligt. Jag har flera kompisar som hyr lägenhet i andra hand, de har varken diagnoser el betalningsanmärkningar. Det kallas bostadsbrist, och du måste ha bott under en sten om du inte vet om hur bostadsmarknaden ser ut idag.

Jag bor i en studentstad, och trots många köpoäng fick jag ta en lägenhet i utkanten av staden. Hade jag velat ha en centralt belägen lägenhet hade det fått bli andra hand.

Alla vill inte vidareutbilda sig. (Jag pluggar själv på universitetet, men förstår att alla inte vill eller kan det.)

Jag är med så långt att man inte ska döma andra. Ingen vet som sagt vad den personen varit med om.
Men att bo i en etta, i andra hand. utan riktigt jobb och körkort. Det är ingen hållbar situation. Oavsett om det är vanligt, bostadsbrist eller vad som helst.

Särskilt inte med ett barn!
Barnet tar givetvis inte mycket plats första året. Men barnet blir större. TS lär knappast ha större möjligheter till att få jobb, med ett litet barn. Inte kommer hon heller få mer tid till att flytta eller skaffa körkort.
Du måste ju inse att det inte går att bo i en etta om några år. Men likförbaskat blir det väldigt svårt att ta sig därifrån.

För övrigt blir det inte heller lättare för TS att skaffa familj, genom att först skaffa barn ensam.

Du bör inte förlita dig på någon annan. Man bör inte skaffa barn över huvudtaget om man inte är någorlunda självgående. Och om man skaffar barn under dina förutsättningar bör man vara extra självgående.

Hur hade du tänkt dig lösa livet med barn om pappan struntar i er fullständigt. Hur ska du försörja er efter föräldraledigheten? Gissar på att du jobbar inom vården med massa obekväm arbetstid. Hur ska du jobba över huvudtaget med de arbetstiderna om du är ensam med ett litet barn? Var ska ni bo om några år när barnet blir lite äldre?

Behåller du barnet riskerar du ett riktigt jävla tufft skitliv. Vore det inte bättre om du fokuserade på din yrkeskarriär och fast jobb och eget boende innan du skaffar barn?

Självfallet ska du som vuxen kvinna behålla barnet, om det är det du vill och du tror dig kunna ta bra hand om ett barn. Kanske inte bästa situationen att bli gravid i, men nu är du ju redan det. Du har ju tid på dig att ordna upp din boendesituation m.m. Gå och prata med en kurator eller psykolog för att reda ut hur du känner, allra helst tillsammans med ditt ex.

Jag frågade ts om det var något speciellt som gjorde att hon inte kommit någon vart i livet eftersom det givetvis kan vara en förklaring.

Jag bor också i en studentstad och självfallet är det tufft att få ett boende. Har man inget jobb så är det omöjligt. Det är dock ingen rimlig förklaring till att man vid 29 års ålder sitter i den sits som ts gör.

Att hävda att majoriteten utav Sveriges 29-åringar är bostadslösa till följd av bostadsbristen är ganska fjantigt. Majoriteten av Sveriges 29-åringar är inte heller arbetslösa, saknar utbildning och körkort.

"Vill bo centralt", har man inga förutsättningar för att skaffa sig ett boende centralt så får man väl anpassa sig till detta?

Det är ingen som pratat om högskoleutbildning, det finns massor av utbildningar på gymnasienivå som leder till jobb.

Ponera att TS inte klarar av en gymnasieutbildning, inte klarar av att ta körkort och därmed inte kan få ett jobb eller lägenhet. Hon har dessutom möjligtvis haft ett tufft liv som gör att hon inte kommit någon vart. Men barn, det tycker du att hon ska ha?

Att skaffa barn är ingen självklarhet, om man saknar förutsättningarna. Lika lika som att det är en mänsklig rättighet att bo centralt. Det har ju t.o.m. vi här under stenen fattat.