Behålla barnet mot pappans vilja?

Jag läste mitt inlägg och inser att jag lät en aning otrevlig, det var inte min mening. Vad jag ville få fram var att man behöver inte ha ett flertal diagnoser för att hamna i TS situation. Det räcker med att man har ett jobb, går in i väggen, blir sjukskriven ett tag, och sen ska man försöka ta sig tillbaka in på arbetsmarknaden med ett "glapp" på ett par år. Det ser inte snyggt ut i cv:et direkt. Jag har själv fått ta jobb jag är överkvalificerad för pga att jag har det där glappet, och just nu klarar jag inte av det höga tempot som andra sökande gör.

Absolut. Det var lite därför jag frågade ts om hennes bakgrund. Det är så många unga som mår psykiskt dåligt i dag och det kan naturligtvis få de konsekvenser som ts beskriver.

Jag har också varit sjukskriven för utmattningssyndrom men jag var äldre, hade utbildning och fast jobb och vi hade två inkomster. Då slår det inte lika hårt.

Det är du som får leva ut med vetande om aborten och eftersom du vill behålla så kommer Du och bara du att sörja hen livet ut. Du kommer inte bli första eller sista ensam mamma! Det löser sig, vill Han inte vara inblandat med barnet uppväxt Så är hans sak att göra. Vi bor i Sverige, där en kvinna ska inte påtryckas av män! Det är ditt barn, din kropp och ditt liv!

Det finns också minst lika många kvinnor med en abort i bagaget som inte sörjer. Det tillhör som sagt det förflutna. De har nu istället barn och familj som skaffats under bättre förutsättningar.
Ingen ska givetvis göra abort för någon annans skull. Men det är det inte heller någon som säger i den här tråden. TS bör göra abort för sin egen skull. Hon bör absolut inte behålla pga påtryckningar från abortmotståndare.

Hon säger att hon vill behålla, och det är skillnad. Vill man själv inte ha barnet så känns det annorlunda efteråt.

Självklart har vi kvinnor rätt att bestämma över vår egen kropp, men detta innebär också ett ansvar. Allt "löser sig" inte. Det är ingen slump att socialtjänsten är så hårt belastade. Många ensamstående mammor försörjer inte sina barn, det gör samhället. Att sätta ett barn till världen när man med nöd och näppe kan försörja sig själv, det är allt annat än moget och ansvarsfullt.

Tycker inte att ts i första hand ska tänka på samhällsekonomin när hon bestämmer sig utan på vilket liv hon själv riskerar att få om hon skaffar barn på egen hand utan en stabil inkomst och eget boende.

Mest intresserad över vad ta här för plan. Om någon. Kan ju funka med höga ambitioner och en jäkligt bra plan. Men inte annars.

Hej TS,

Du har fått massor av åsikter, men du efterfrågade även om någon hade varit i samma situation, och det har jag.

Jag var 22 år, arbetslös, ingen utbildning, inget körkort och bodde i en andrahandslägenhet. Pappan var en tillfällig relation och så klart helt emot att jag behöll. Väldigt lik din situation med andra ord. Dessutom hade jag en dålig relation med mina föräldrar, så allt jag hade var min vilja att ta emot mitt barn.

Jag fattade att det inte var världens bästa läge för mig att skaffa barn, men nu hade jag trots skydd ändå blivit gravid. För mig så var det otänkbart med abort då jag kände att jag inte skulle kunna leva med det. Så då var det bara att sätta igång och lösa situationen.

Det första jag gjorde var att sätta mig med telefonkatalogen (det här är 16 år sedan nu och jag hade ingen egen dator) och ringa runt till olika företag i närheten och frågade om de behövde folk. Ett hotell nappade och jag började där som receptionist.

Sen sökte jag som en galning efter en bostad och efter ett tag fick jag napp. Ett ensamt par hyrde ut en del av sin villa som de hade gjort om till en minilägenhet. Ett sovrum och ett litet kök. Tänkte att det räcker så länge tills jag har hittat något större. (Var även inne på rivningskontrakt)

Jag meddelade pappan att jag tänkte behålla barnet, men att jag inte förväntade mig något av honom eftersom att det här var ett beslut som togs över hans huvud. Vi hade ingen kontakt under hela graviditeten.

Vid varje lön så köpte jag saker till bebisen. Det mesta second hand. Till slut så hade jag det som behövdes för den första tiden.

När barnet sedan kom så skickade jag ett mail till pappan och meddelade det. Jag frågade samtidigt hur han ville göra i framtiden. Ville han ha bilder, få veta något, bli meddelad om det skulle hända barnet något? Var tydlig med att han gör precis som han vill, jag ville ha information så jag visste helt enkelt.

Pappan svarade väldigt snabbt. Han hade hunnit tänka igenom det hela under graviditeten och kommit fram till att han ville ha kontakt med sitt barn. Han vill även träffa barnet.

Jag blev något paff men sa givetvis att han var välkommen och träffa barnet när han ville. Pappan jobbade i veckorna men kom och träffade barnet varje helg. När barnet var runt 8 mån och jag inte ammade längre så hade de egna stunder med varandra utan mig. Ju äldre barnet blev desto längre blev dessa stunder som övergick till ett par dagar.

Idag bor barnet hos oss varannan vecka. Pappan och jag har en bra relation som kretsar kring barnet som nu har funnit fylla 15 år. Under dessa år har jag hunnit vidareutbilda mig, skaffat ett bra jobb som jag trivs med, tagit körkort och skaffat en större bostad med förstahandskontrakt.

Det var min historia så kortfattat det går.

Fråga gärna om det är något du undrar över.

Jag blev gravid som 22-åring med en man som jag hade ett kortare förhållande med. Jag pluggade när jag fick reda på graviditeten men hoppade av direkt för att kunna jobba upp en ok SGI innan födseln. Jag bodde i en etta när jag blev gravid men flyttade till en större lägenhet precis innan födseln. Dock var båda lägenheterna bostadsrätter vilket så klart är lättare att hitta än en bostadsrätt.

När föräldraledigheten tog slut började jag plugga igen samtidigt som jag jobbade extra. Tog varken lån eller bidrag från CSN. Efter studierna fick jag ett ok jobb och sen dess har jag jobbat mig upp till en rätt bra tjänst med relativt hög lön.

Pappan sa från början att han inte ville ha kontakt med barnet men det var inte ett alternativ för mig. Jag kontaktade hans familj och tillsammans fick vi honom att förstå att det inte är ett val man har rätt att göra i ett sånt läge. Nu har de en väldigt fin relation och hon bor växelvis.

Det bästa jag gjort är att bli ensamstående, folk som lever i kärnfamiljer brukar inte tycka om när jag säger det men för mig har det varit det ultimata sättet att vara förälder på. Jag vet vilket ansvar jag har och jag slipper bli besviken på en partner som inte tar hälften av ansvaret. Har hittills aldrig träffat en kärnfamilj där man faktiskt delar ansvaret rakt av och det hade gjort mig galen att leva så.

Skillnaden är väl att jag hade en bostadsrätt. Men jag kan nog tycka att en etta räcker några år framöver. Dessutom hade jag möjlighet att jobba heltid fram till födseln för att få en ok föräldrapenning. Men och andra sidan klarade vi oss ganska bra när jag pluggade och levde på min 50%-iga lön som lag fick från mitt extrajobb.

Jag tycker du ska sätta dig ner och göra en plan för hur du vill att det ska fungera om du behåller. Känns det rimligt? Kommer det fungera? Hur kan du göra för att få en fast inkomst? Hur ser ditt sociala skyddsnät ut, finns det folk omkring dig som kan vara behjälpliga om det krisar? Ring mannens familj och förklara läget, de kanske kan tala lite förstånd i honom.

Som sagt, bara du ska bestämma om du ska behålla. Det mesta går att ordna om man bara har vilja och drivkraft. Men det är också möjligt för dig att få barn senare, du är fortfarande inte ens i närheten av att vara för gammal för att bli gravid.

Lycka till hur du än väljer, förstår att det är en tuff situation.

Gör abort. Varför ska din unge växa upp utan en fungerande pappa? Du har ingen rättighet att behålla barnet när han inte vill.