• Anonym (osäker)

    Behålla barnet mot pappans vilja?

    Jag är oplanerat gravid och inte tillsammans med pappan (alltså vi har gjort slut). Själv har jag längtat efter att skaffa familj ett tag men han vill ABSOLUT INTE bli pappa, mår psykiskt dåligt över att jag är gravid och säger hela tiden att han inte vill att jag ska behålla barnet. Jag vill egentligen behålla det men samtidigt är jag osäker på om det är rätt beslut, det är egentligen inget bra läge i mitt liv heller även om jag känner mig redo att bli mamma...men allt det praktiska står emot mig...vi har gjort slut, jag har varken körkort eller utbildning, är timanställd och har ibland svårt att få ihop tillräckligt med timmar, vet inte hur det skulle bli med föräldrapengen..jag hyr en etta i andra hand som är för liten för att ha barn i... Med hans hjälp hade det gått bra men jag vet inte om jag vågar räkna med den och ärligt jag är rädd för att jag ska ångra mig om jag blir ensam med barnet och han vägrar hjälpa till.vi har haft en på och av relation och han klarar knappt ta hand om sig själv som det verkar.

    Finns det andra som varit i samma situation och fått barn med ett ex som inte vill? Vad kan man förvänta sig egentligen...och hur har det blivit för er när barnet väl finns? Vad är det viktigaste att tänka på innan... hur stor är chansen att han ändrar sig! tacksam för råd

  • Svar på tråden Behålla barnet mot pappans vilja?
  • PurpleHeart
    Anonym (ttt) skrev 2016-11-02 03:28:35 följande:

    Gör abort. Varför ska din unge växa upp utan en fungerande pappa? Du har ingen rättighet att behålla barnet när han inte vill.


    Det finns många som har vuxit upp utan en fungerande pappa. Många som hade en fungerande pappa, men som sedan svek dom. Det är inget argument för abort.

    Och jo, hon har all rätt i världen att behålla sitt barn om hon nu önskar det. Du däremot har ingen rätt att uppmana ts till abort. Om du vill hjälpa ts så lägg fram för- och nackdelar för att underlätta hennes val.
  • Anonym (S)
    Anonym (ttt) skrev 2016-11-02 03:28:35 följande:

    Gör abort. Varför ska din unge växa upp utan en fungerande pappa? Du har ingen rättighet att behålla barnet när han inte vill.


    Enligt svensk lag har hon all rätt att behålla barnet oavsett vad han eller någon annan vill. Sedan att situationen inte är optimal är en annan femma.
  • Anonym (me)
    Anonym (Ja) skrev 2016-10-31 12:45:44 följande:

    Jag blev gravid som 22-åring med en man som jag hade ett kortare förhållande med. Jag pluggade när jag fick reda på graviditeten men hoppade av direkt för att kunna jobba upp en ok SGI innan födseln. Jag bodde i en etta när jag blev gravid men flyttade till en större lägenhet precis innan födseln. Dock var båda lägenheterna bostadsrätter vilket så klart är lättare att hitta än en bostadsrätt.

    När föräldraledigheten tog slut började jag plugga igen samtidigt som jag jobbade extra. Tog varken lån eller bidrag från CSN. Efter studierna fick jag ett ok jobb och sen dess har jag jobbat mig upp till en rätt bra tjänst med relativt hög lön.

    Pappan sa från början att han inte ville ha kontakt med barnet men det var inte ett alternativ för mig. Jag kontaktade hans familj och tillsammans fick vi honom att förstå att det inte är ett val man har rätt att göra i ett sånt läge. Nu har de en väldigt fin relation och hon bor växelvis.

    Det bästa jag gjort är att bli ensamstående, folk som lever i kärnfamiljer brukar inte tycka om när jag säger det men för mig har det varit det ultimata sättet att vara förälder på. Jag vet vilket ansvar jag har och jag slipper bli besviken på en partner som inte tar hälften av ansvaret. Har hittills aldrig träffat en kärnfamilj där man faktiskt delar ansvaret rakt av och det hade gjort mig galen att leva så.

    Skillnaden är väl att jag hade en bostadsrätt. Men jag kan nog tycka att en etta räcker några år framöver. Dessutom hade jag möjlighet att jobba heltid fram till födseln för att få en ok föräldrapenning. Men och andra sidan klarade vi oss ganska bra när jag pluggade och levde på min 50%-iga lön som lag fick från mitt extrajobb.

    Jag tycker du ska sätta dig ner och göra en plan för hur du vill att det ska fungera om du behåller. Känns det rimligt? Kommer det fungera? Hur kan du göra för att få en fast inkomst? Hur ser ditt sociala skyddsnät ut, finns det folk omkring dig som kan vara behjälpliga om det krisar? Ring mannens familj och förklara läget, de kanske kan tala lite förstånd i honom.

    Som sagt, bara du ska bestämma om du ska behålla. Det mesta går att ordna om man bara har vilja och drivkraft. Men det är också möjligt för dig att få barn senare, du är fortfarande inte ens i närheten av att vara för gammal för att bli gravid.

    Lycka till hur du än väljer, förstår att det är en tuff situation.


    Så du var helt ensamstående och klarade av att jobba deltid samtidigt som du studerade? Grattis men knappast genomförbart för de flesta med de förutsättningarna. Och grattis till bostadsrätten. Fick du den av dina föräldrar? Brukar vara billigt att bo i bostadsrätt. Knappast dock förväntat att en bostadsrätt ska dimpa ner i knät på ts.
  • Anonym (Ja)
    Anonym (me) skrev 2016-11-02 23:20:13 följande:
    Så du var helt ensamstående och klarade av att jobba deltid samtidigt som du studerade? Grattis men knappast genomförbart för de flesta med de förutsättningarna. Och grattis till bostadsrätten. Fick du den av dina föräldrar? Brukar vara billigt att bo i bostadsrätt. Knappast dock förväntat att en bostadsrätt ska dimpa ner i knät på ts.
    Tack vännen för din överlägsna attityd:)

    Precis som jag skrev så vet jag att jag hade vissa grejer som underlättade om jag jämför med TS. Om du läser så kanske du slipper lägga till en sån attityd.

    De flesta högskoleutbildningar är inte utformade så att man går i skolan 8 timmar om dagen. Det krävdes en jävla massa disciplin och struktur men det gick.
    Och nä, jag fick inte bostadsrätten av mina föräldrar. Är det något som är vanligt i din bekantskapskrets, att ni får allt serverat på silverfat av era föräldrar eller att lägenheter dimper ner i era knän? Så har inte jag haft det iaf. Jag har själv jobbat för det jag har, prova det nångång.
  • Anonym (Kram)
    Anonym (Ja) skrev 2016-11-03 09:32:50 följande:
    Tack vännen för din överlägsna attityd:)

    Precis som jag skrev så vet jag att jag hade vissa grejer som underlättade om jag jämför med TS. Om du läser så kanske du slipper lägga till en sån attityd.

    De flesta högskoleutbildningar är inte utformade så att man går i skolan 8 timmar om dagen. Det krävdes en jävla massa disciplin och struktur men det gick.
    Och nä, jag fick inte bostadsrätten av mina föräldrar. Är det något som är vanligt i din bekantskapskrets, att ni får allt serverat på silverfat av era föräldrar eller att lägenheter dimper ner i era knän? Så har inte jag haft det iaf. Jag har själv jobbat för det jag har, prova det nångång.
    Äh, bry dig inte om hen. Jag är själv student och jag fattar inte hur folk kan jobba samtidigt som de studerar, fast jag har haft rätt mycket schemalagd tid i skolan. Men det finns många som pluggar och jobbar samtidigt som de har barn att ta hand om. Det är möjligt, och det kan vara något för TS. Finns ju kurser och utbildningar man kan läsa på distans. 

    Är dock nyfiken på varför du inte tog ut bidragsdelen från CSN. Fast du kanske tjänade för mycket för att bli berättigad bidrag?
  • Anonym (Ja)
    Anonym (Kram) skrev 2016-11-03 22:58:21 följande:
    Äh, bry dig inte om hen. Jag är själv student och jag fattar inte hur folk kan jobba samtidigt som de studerar, fast jag har haft rätt mycket schemalagd tid i skolan. Men det finns många som pluggar och jobbar samtidigt som de har barn att ta hand om. Det är möjligt, och det kan vara något för TS. Finns ju kurser och utbildningar man kan läsa på distans. 

    Är dock nyfiken på varför du inte tog ut bidragsdelen från CSN. Fast du kanske tjänade för mycket för att bli berättigad bidrag?
    Jag hade ju pluggat innan och var tvungen att hoppa av ganska abrupt när jag blev gravid. Därför hade jag några poäng att ta igen innan jag kunde få bidraget. Och när jag väl fått ihop de poängen så hade jag ett jobb där jag behövdes ett visst antal timmar i veckan. Skulle jag jobbat mindre kunde jag inte jobba kvar. Och när jag jobbade de bestämda timmarna så tjänade jag för lite för att få bidrag.

    Det fast dock perioder under studietiden där jag kunde ansökt om bidraget. Men jag fick för mig att jag minsann skulle visa alla fördomsfulla människor (som i den här tråden) att jag klarade mig utmärkt. När folk frågar ut mig om hur det var att vara ensamstående som 22-åring (du vet när de lägger huvet på sned och fiskar efter historier om hur jobbigt det var) så känns det skönt att kunna trycka upp i ansiktet på dem att det enda bidrag jag fått är barnbidraget. Med andra ord har jag kostat samhället ganska mycket mindre än de flesta som gör allt enligt norm och därför tycker att de är bättre än sånna som mig,
  • Anonym (asdf)
    Anonym (Behåll ditt barn) skrev 2016-10-30 18:18:32 följande:

    Hon säger att hon vill behålla, och det är skillnad. Vill man själv inte ha barnet så känns det annorlunda efteråt.


    Jag blir lite provocerad av det här. Som att man inte sörjer även fast man inte själv vill ha barnet. Eller att man måste sörja livet ut bara för att man gör en abort fastän man egentligen inte vill. 
    Det kan jag säga INTE stämmer. VEM vill göra en abort för övrigt?!?

    Jag gjorde en abort när jag var 18, jag ville egentligen behålla (troligtvis mycket pga hormoner), men alla var emot mig och fick mig till slut på bättre tankar.
    Inte fasen grottar jag mig ner i det idag 15 år senare. Jag sörjde några månader, sedan var det dags att gå vidare.
    Nu idag när jag tittar tillbaka så kan jag inte vara annat än glad över mitt beslut. Hade jag inte gjort aborten hade jag aldrig börjat jobba där jag gjorde, jag hade aldrig träffat min man och framför allt hade jag inte fått mina härliga barn.
    Hade jag fått barn vid 18 hade jag aldrig kunnat ge det vad jag kunnat ge mina barn, en trygg ekonomi från början, en trygg mamma eller en trygg tillvaro.
  • Anonym (Kram)
    Anonym (Ja) skrev 2016-11-04 00:03:56 följande:
    Jag hade ju pluggat innan och var tvungen att hoppa av ganska abrupt när jag blev gravid. Därför hade jag några poäng att ta igen innan jag kunde få bidraget. Och när jag väl fått ihop de poängen så hade jag ett jobb där jag behövdes ett visst antal timmar i veckan. Skulle jag jobbat mindre kunde jag inte jobba kvar. Och när jag jobbade de bestämda timmarna så tjänade jag för lite för att få bidrag.

    Det fast dock perioder under studietiden där jag kunde ansökt om bidraget. Men jag fick för mig att jag minsann skulle visa alla fördomsfulla människor (som i den här tråden) att jag klarade mig utmärkt. När folk frågar ut mig om hur det var att vara ensamstående som 22-åring (du vet när de lägger huvet på sned och fiskar efter historier om hur jobbigt det var) så känns det skönt att kunna trycka upp i ansiktet på dem att det enda bidrag jag fått är barnbidraget. Med andra ord har jag kostat samhället ganska mycket mindre än de flesta som gör allt enligt norm och därför tycker att de är bättre än sånna som mig,
    Det var det jag misstänkte, att du inte tog emot bidraget för att du ville visa alla att du klarade dig utan bidrag. Det är synd egentligen, det var ju pengar du hade rätt till. 

    Tycker det är konstigt egentligen att folk tror att det är så svårt att vara ensamstående bara för man är ung, sen tycker jag inte att 22 år är särskilt ungt heller. Hade du varit 17 år hade det varit en annan sak. 
  • Anonym (...)
    Anonym (Kram) skrev 2016-11-04 17:54:12 följande:

    Det var det jag misstänkte, att du inte tog emot bidraget för att du ville visa alla att du klarade dig utan bidrag. Det är synd egentligen, det var ju pengar du hade rätt till. 

    Tycker det är konstigt egentligen att folk tror att det är så svårt att vara ensamstående bara för man är ung, sen tycker jag inte att 22 år är särskilt ungt heller. Hade du varit 17 år hade det varit en annan sak. 


    Det är ju oftast inte man själv som anser sig vara ung mamma vid 22, utan omgivningen. Det gör att man möter på utmaningar som äldre mammor inte behöver tampas med. T ex fördomar om att man lever på bidrag.

    Det hände även att jag inte togs på allvar när jag tog mitt barn till läkaren. Attityden "lilla gumman" var vanligt förekommande. Att skälla ut mig eller komma med onödiga pekpinnar eller lektioner ansågs vara fullt legitimt av främmande människor t ex på buss eller tåg.

    Det är en enorm skillnad att vara småbarnsmamma nu när jag är en bra bit över 30 och när jag var 22.
  • TheDutchess

    Hej!


    Jag förstår det som att du innerst inne vill behålla barnet och därmed är saken egentligen avgjord. Behåll barnet!

    Jag kan inte uttala mig om din situation eller om ert förhållande, men du skall veta att pengar inte betyder något för ett spädbarn. Din kärlek och omvårdnad är allt som ditt barn kommer behöva.

    Personligen anser jag att barn är meningen med livet. Det är små gåvor som man älskar mer än man älskar sitt egna liv. De är värda all ens tid och all kärlek man har att ge. Jag tror dessutom att pappan till barnet kommer att ändra sig när barnet kommer.


    Du skall veta att samhället finns där för dig och ditt barn. Du har i absolut sämsta fall rätt till en skälig levnadsnivå, vilket är helt okej även om det kanske inte är vad man som ung hoppats på. Du kommer förmodligen ha rätt till olika former av bostadsbidrag/bostadsstöd, underhållsstöd, barnbidrag och försörjningsstöd. Jag vet många ofta känner som att barnet kommer olägligt men faktum är att det känns så för de allra flesta. 


    Jag skulle dessutom vilja kommentera en eventuell abort. Det är helt upp till dig att avgöra, men du måste förstå att detta är ett stort beslut som du måste fatta. Det är inte något litet som du kan vifta bort eller försvara med att en massa människor på familjeliv tyckte var det vettigaste alternativet. Det krävs mycket eftertanke och att du på ett moget sätt funderar djupt över vad som känns rätt och vad det innebär att ta ansvar för sina handlingar. 

    Slutligen vill jag bara understryka att du fattar det här beslutet på dina egna villkor och bara tar hänsyn till din vilja. I den mån du börjar väga in vad pappan tycker, eller att du har en lägenhet i andra hand så tycker jag att lägger fokus på helt fel saker.


    Uppdatera oss gärna med dina reflektioner :)

  • Anonym (Disa)
    Anonym (me) skrev 2016-11-02 23:20:13 följande:

    Så du var helt ensamstående och klarade av att jobba deltid samtidigt som du studerade? Grattis men knappast genomförbart för de flesta med de förutsättningarna. Och grattis till bostadsrätten. Fick du den av dina föräldrar? Brukar vara billigt att bo i bostadsrätt. Knappast dock förväntat att en bostadsrätt ska dimpa ner i knät på ts.


    Jag var ensamstående med 2 små barn när jag pluggade på högskolan och jobbade så mycket jag fick för CSN. Tror inte att det är särskilt unikt. Det finns ju barnomsorg.
  • Anonym (me)
    Anonym (Disa) skrev 2016-11-06 22:56:02 följande:

    Jag var ensamstående med 2 små barn när jag pluggade på högskolan och jobbade så mycket jag fick för CSN. Tror inte att det är särskilt unikt. Det finns ju barnomsorg.


    Man blir rätt begränsad med barn och behöver välja utbildning och jobb efter sina egna speciella omständigheter.
  • Anonym (Disa)
    Anonym (me) skrev 2016-11-07 17:09:46 följande:

    Man blir rätt begränsad med barn och behöver välja utbildning och jobb efter sina egna speciella omständigheter.


    Absolut, men dessa val borde vara självklara även om man tänker att skaffa barn i framtiden. 1-åringar ska inte behöva vara 50 timmar i veckan på dagis för att mamma och pappa ska göra karriär.
Svar på tråden Behålla barnet mot pappans vilja?