hur prata om sin tro med barnen?

Men om hela familjen går i pingstkyrkan varannan söndag och i satanisttemplet varannan då? Sen får barnen  vid mer mogna åldrar välja själva.
En liten fråga bara. Är din make verkligen "satanist", som du skriver. Sådana är ytterst sällsynta. Är hen inte bara icke troende?
Jag tycker att skillnaden är enorm mellan den, som saknar gudstro och den, som inte bara tror att Hornpelle existerar, utan även dyrkar denne potentat som en gudomlighet.
Den som inte tror på Vår Herres existens brukar vanligtvis inte heller tro på djävulens.

Världen är full av spännande religioner och gudomligheter, som alla har en sorgesam tendens att motsäga varandra. Den absoluta sanningen är såledesd aningen svårfångad.
Kruxet är att de troende - kristna, buddister, muslimer, hinduer etc dels måste leva tillsammans med varandra, vilket inte alltid är helt friktionsfritt, dels måste ha med oss religionslösa - ateister, skeptiker, agnostiker  - att göra. Ingen grupp kan behändigt eliminera en annan - även om försök gjorts. Religionskrig är sällan några uppbyggliga tillställningar. Ej heller krig mellan allsköns sekulära makter och människor.
Hur bringa reda i allt detta? Någon har kanske en patentlösning på ett urgammalt problem. Allra helst en quick fix!
Själv undviker jag att prata religion med alltför starkt troende - eller otroende.. Man blir bara osams. Men somliga av dem vill prompt snacka religion med mig. En muslim i kvarteret är alltid på hugget. En i anden brinnande katolik likaså. En högkyrklig släkting tjatar ständigt. Ett jehovas vittne i samma trappuppgång har patent på Sanningen.
En påstridig ateist i bekantskapskretsen är förfärlig påstridig och skäller på mig för att jag är medlem i svenska kyrkan av traditionella och alltigenom privata skäl. Hen ser alla, som inte är kämpande ateister som "förrädare". Mitt svar att " religion är en privatsak" godkänns inte av vare sig ateisten eller någon av de påstridigt troende.
Själv gillar jag 1700-talsmonarken Fredrik II:s (Fredrik den stores) av Preussen berömda deklaration:
-I mitt rike får var och en bli salig på sitt sätt. (underförstått - även slippa att bli det.

Jag har en djärv teori.
På den tiden de unga tu hittade varandra, var han kristen och hon satanist. I förälskelsens ömma hetta diskuterade de religion så innerligt och ofta att de ömsesidigt omvände varandra. 
Med påföljd att han blev satanist och hon kristen.

Det stora problemet är att världen är full av religioner och åskådningar, som samtliga mer eller mindre falsifierar varandra.
Alldenstund Svenska Kyrkan i sitt nuvarande skick inte längre lägger sig i vad medlemmarna tänker, tycker och tror föredrar jag som icke troende att förbli medlem i samfundet. Jag ser kyrkan mest som en traditionsbevarande institution utan verklig makt. Sak samma med den svenska monarkin. Vill behålla bådadera i den funktionen.

Hur ska den, som inte är troende, prata med barnen om religion?. Själv beskriver jag de stora religionerna - kristendom, islam, judendom, buddism - som sägner, legender och sagor, som har haft och fortfarande har stor kulturhistorisk betydelse. Däremot tycker jag inte att man ska försöka få barnen att tro att de olika gudomligheterna faktiskt existerar - om man inte själv tror det.
Om jag berättar för barnen om asaläran påstår jag således inte att allfader Odin, Loke, Freja etc existerar annat än som sagofigurer.

Hur ska satanisten, som är vår kristna TS livskamrat, göra vid religionssamtal med barnen? Ska han försöka övertyga ungarna om Hornpelles faktiska existens? Med bockfot, svans, eldgaffel, svaveldoft och allt?
Det påstås att Dagens Nyheter i 1900-talets början avskaffade den nyssnämnde potentaten.
Avslutningsvis en liten anekdot från förrförra seklet. En framstående teolog, som skrivit en uppmärksammad doktorsavhandling om helvetesläran, blev utnämnd till biskop.
På den tiden uppsökte man kungen - som var den glade Karl XV - för att tacka för högre utnämningar. Så skedde, varpå majestätet muntert replikerade:
-Det ska du inte tacka mig för.
-Vem ska jag då tacka Eders Majestät?:
-Det ska du tacka f-n för!

Satanism utan satan? Verkar kufiskt. Menar du att en sådan satanist mest ägnar sig åt att vara lite lagom satanisk?

En starkt troende släkting predikar i tid och otid om hur fel Darwin hade. Någon evolution har aldrig ägt rum och jorden är endast 6000 år gammal för det framgår klart och tydligt av Gamla Testamentets släktbeskrivningar.
Men skeletten från jätteödlor, mammutar och urtidsmänniskor då? Bara påhitt och förfalskningar. Om nu inte Vår Herre placerat ut dem i syfte att testa människornas Bibeltro.
Måste en kristen verkligen förkasta evolutionsläran?

Låter ju hoppfullt. Man kan ju inte gärna hålla sig med en religion som hämtar sina naturvetenskapliga "sanningar" ur en flera tusen år gammal bok.
Det är nog så att alla religioner sakta men säkert anpassar sig efter de rådande samhällssystemen. Islam är för närvarande inne i en ytterst turbulent period av sådana anpassningar och omprövningar, där reaktionära fraktioner försöker att bromsa förloppet så mycket de någonsin kan. Kristendomen har genomgått motsvarande utvecklingsfaser.