Ni som tagit emot "donerat"

Fy fan vad vidrigt och tragiskt!

Nu har jag bara ett barn som är biologiskt både min och min mans, men jag förstår inte alls hur du resonerar. Att vara förälder har väl väldigt lite med biologi att göra, och allt att göra med den relation man har till barnet??

Tro mig- om du kämpat i massor med år och längtat ihjäl dig efter barn så spelar gener ingen roll alls! När man bär barnet i sig, känner dess sparkar, får hålla i det för första gången- livet kan inte bli bättre än så!  Ser första leendet, hör ordet "mamma", ser det lilla livet utvecklas, bli ett charmtroll, en som smälter ens hjärta.  Vad har gener med det att göra?! Adopterade barn är inte genetiska heller, men efterlängtade och älskade. Vi har aldrig nånsin tänkt på att vår son inte är vår genetiskt sett. Han är vårt barn! Som äntligen kom till oss efter alla år! Nån annans barn är han då sannerligen inte! De donerade varsin könscell. Han har tillhört oss sen han blev till. De år han låg i frysen tänkte jag ofta på honom och hans syskon. Just han blev kvar irl. Kanske ett barn till om vi har världens flax.

Nu klev du över gränsen!! Fan komma här och påstå att han inte är vår på riktigt!! Kom hit personligen ditt jävla AS så får du veta att du lever!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! 

MIN dotter har tillkommit genom äggdonation. Dvs jag har burit henne, jag har känt henne sparka i min mage, vi har delat blodkärl, jag har ammat henne i 1 år och jag är den hon nu vid 4 års ålder alltid ropar på först om hon vill något. Orkar inte ens bemöda mig med att skriva det jag egentligen anser om en sådan empatilös och idiotisk åsikt. Men ändå nyfiken, vad i det jag beskriver ovan är det som enligt ditt resonemang inte gör mig till "riktig" mamma? Vad innebär det att vara "riktig" förälder?

Enligt mig är det att det att finnas där dagligen, ta hand om sitt barn och inte att vara en okänd människa som donerat en enda cell.

Hade du varit problemfri ...?! Ursäkta men tycker du är ute och cyklar så det dammar om det. Verkar mer som om du ser barn som ägodelar. Precis som de ovan säger så är det dem som har rätt att kalla sig mamma och pappa de som funnits där för barnet oavsett vem som bidragit med generna. De som tröstat, kramat, matat, nattat, läst sagor, läxor, stöttat mm är de som har rätt att kalla sig riktiga föräldrar. Du lägger nog alldeles för stor vikt vid gener. Vadå riktigt barn ?! I min värld finns det inga oriktiga barn . Och du, jag är en av dem som är " problemfri" men din arrogans mot en del föräldrar kommer slå tillbaka på dig i form av karma.

Såna som du kommer aldrig kunna förstå i alla fall, så det är nog ingen idé att någon svarar. Låt tråden självdö.

Så ska jag natta om min dotter. Hon är uppe och pratar med sin icke-biologiska mamma som är och jobbar i USA. Ibland kommer saknaden mitt i natten. Däremot har hon inte idag frågat om sin biologiska pappa, som också är i USA och jobbar. Så det blir jag, icke-biologiska pappan, som får natta idag med.

Föräldraskap kommer i många former. Man brukar skilja på genetisk, biologisk, juridisk och social (förälder) förälder. Ibland är en och samma alla saker på en och samma gång. Andra gånger inte. Ja genetik är viktigt för många men kärlek, gemenskap och familjeband ser inte till sånt. Man kan älska precis vem som helst och man måste nästan ha ett hjärta av sten för att inte älska ett litet värnlöst barn som hamnat i ens hem, oavsett vem barnet är.

Såna som du kommer aldrig kunna förstå i alla fall, så det är nog ingen idé att någon svarar. Låt tråden självdö.

Så ska jag natta om min dotter. Hon är uppe och pratar med sin icke-biologiska mamma som är och jobbar i USA. Ibland kommer saknaden mitt i natten. Däremot har hon inte idag frågat om sin biologiska pappa, som också är i USA och jobbar. Så det blir jag, icke-biologiska pappan, som får natta idag med.