Att ta sig förbi sveket

Då vi haft ett så öppet och ärligt förhållande fram tills nu tror jag på honom när han säger att det aldrig hänt tidigare. Han säger att det är första, och sista, gången han gjort något sådant här.

Jag vet allt om vilken typ av relation han har haft med sina tjejkompisar. Vissa har börjat som en flirt, någon har han faktiskt haft sex med osv. Det har han aldrig dolt för mig och han har varit väldigt noga med att involvera mig i relationerna och jag tycker väldigt bra om dom allihop och dom om mig. Denna tjejen har han känt i många år utan att det varit på den nivån och han lät mig som sagt var läsa allt som blivit skrivet hittills eftersom jag var i samma situation med mitt ex som hon är med sin sambo (bortsett från otrohet). Henne hade jag dock från början en jobbig magkänsla för, inte för min sambo utan för henne.. Något som vi pratat om vid flera tillfällen.

Jag är också väldigt insatt i hans relationshistorik då svartsjuka inte existerat i vårat förhållande och vi har pratat om precis allt.

Han är rätt duktig på att göra bort sig när allt är "för bra" men samma misstag begås aldrig mer än en gång. Han levde rätt struligt fram tills han träffade mig med mycket alkohol och andra dåliga val men han har lugnat ner sig successivt sedan vi träffades. Jag har aldrig ställt krav på honom men han vill vara den bästa han kan vara för mig (hans ord).

Jag vet hur han tittar på mig. Han ser på mig som att det inte finns något annat.. Det gjorde han i söndags innan han åkte med.

De första dagarna denna vecka, efter att ha sett den konversationen, tittade jag igenom hela telefonen. Han är inte den som raderar meddelanden och självklart såg jag en del jag önskar att jag inte sett men ingenting sånt. Han har höjt mig till skyarna. Det enda som nuddat ämnet sex i hans konversationer från att vi träffades är när han berättat för någon om hur fantastiskt vårat är. Det enda negativa jag läst som rör mig är om han skällt över hormoner under tiden jag var gravid.

Jag har pratat med en vän som varit på hans sida av detta. Hon älskar sin man men mådde dåligt själv just då. Hon ångrar det hon gjort varje dag men han vet ingenting. Hon skulle aldrig vara fysisk med någon annan, inte ens då. Det handlade bara om uppmärksamheten.

Hans kompisar är arga på det han gjort. Dom står på min sida i detta men är chockade just för att han är så lycklig med mig (deras ord).

Vi har/hade det där förhållandet "alla" avundade. Vi har fått höra från start hur folk önskar att dom fick uppleva det vi har och vi har aldrig spelat. Vi har inte överdrivit eller undanhållt hur vårat förhållande ser ut. Men vi har heller aldrig bråkat. Aldrig höjt rösterna åt varandra. Vi har diskuterat och pratat tills vi löst våra meningsskiljaktigheter.

Jag vill förlåta men hur ska jag göra för att sluta måla upp fortsättningen av konversationen i mitt huvud?

Om det varit påväg dit men tvärnitat och blivit en vänskapsrelation så ser jag ingen anledning till oro och fantisera får man alltid göra. Jag gör, varför skulle inte han få?

Sexuell attraktion är inte begränsat till den man har romantiska känslor för och det är något som är svårt att styra över.. Det är handling, inte tankar, som är det viktiga.

Han och jag har lite olika syn för var gränsen går. Han har aldrig dolt något för mig innan och har skämtat över gränsen med andra. När jag fått se det har jag sagt ifrån eftersom MIN gräns är lägre än hans.

Hon påstod att detta var på skämt. Han med från början, när han märkte att hon hakade på utan tvekan så gick det längre och han ville bara testa (som han själv sagt). Han kan inte ljuga för mig.. Jag ser och hör direkt om han döljer något och även om det ibland tagit tid så har han alltid sagt sanningen hur jobbigt det än har varit. Idag kommer han hem. Har han ljugit så Kommer jag veta det innan denna dagen är slut.

Jag vill också lägga till att hans panikattack kom när jag sa "vet du om att du inte bara sårat mig, du har krossat mitt hjärta". Innan det har han varit ledsen och ångerfull men bitit ihop och tagit allt jag sagt och skrivit.

Ett till tillägg. Han erbjöd mig när han skaffade ny telefon att lägga in mitt tumavtryck för att låsa upp telefonen. Jag tackade nej då.

Vi upptäckte mitt i allt detta att hans facebook blivit hackad (eller jag upptäckte) så han bytte lösenord. Han har dock lovat att skriva upp det när han kommer hem.

Det var jag själv som sa att jag inte vill ha full tillgång till allt. Jag förstörde även hans gamla telefon.

Har jag möjlighet att logga in kommer jag ha svårt att fokusera framåt och jag står med en fallskärm i en ubåt.

Men nu funderar jag på om det kanske hjälper att få tillbaka tilliten om jag har full insyn..

Jag tror mig inte veta, jag vet. Även under dessa dagar har jag vetat när han försökt försköna situationen.. Och det har inte tagit många minuter innan han berättat som det är istället.

Jag har själv, i tidigare relationer, drabbats av panik och gjort saker jag ångrar (precis efteråt och än idag). Det är fullt möjligt att man gör saker i stunden och sedan ångrar sig och aldrig gör om det. Min syn på kärlek och attraktion är inte svart och vit.

Han gick över min gräns för vad som är okej, hans gräns är dock mycket högre (inte bara för honom, allt han anser är ok för honom är även okej för mig). Nu har han gjort bort sig, det vet han. Han borde även veta att det är här min gräns går och borde därför inte göra om det.

Jag är faktiskt inte ute efter negativitet även om jag förstår att det är i ett gott syfte. Jag vill ha tips och råd för hur vi ska ta oss igenom detta tillsammans.

Det är inga försvarstal. Det är han som krossat mitt hjärta, inte hon. Jag tycker dock det är rätt viktigt att ge en nyanserad bild av vårat förhållande och liknande situationer eftersom jag både hoppas och tror att detta är en engångsföreteelse. Det gör ändå fruktansvärt ont. Tilliten som fanns är trasig. Men jag vet att det går att reparera med rätt verktyg. Jag söker bara hjälp för att hitta dessa verktyg.

Detta kanske är fel forum för mig då misstag och felsteg inte accepteras. Misstag jag själv gjort i tidigare relationer och vet faktiskt kan vara just det.

Han kommer göra allt jag kräver eller vill och det tar den tid det tar. Ingenstans har jag skrivit att det ligger på mig att fixa detta. Det gör det inte.

Han säger att han skrev med henne, fick dåligt samvete och därför skulle han skriva till mig. Han hann inte skriva färdigt till mig innan jag hade hunnit skicka bilden på konversationen. Enligt honom skulle han berätta efter jobbet. Och eftersom jag skickade så fort jag upptäckte kom inte konversationen längre. Jag kan alltså omöjligt veta om han hade brutit där och berättat men det är vad han säger och det låter logiskt. Dels för att han började skriva till mig, öppnade hennes svar men struntade i det, gick tillbaka till vår konversation och fortsatte skriva (det vet jag då jag gick ut konversationen med henne när jag såg att hon höll på att skriva men messenger var kvar. På min telefon hade jag vår konversation uppe då jag höll på att skicka bilden.).

Jag är helt säker på att dom inte träffats. Hon bor så pass långt bort så det hade varit omöjligt. Jag och sambon pratar dessutom via video varje kväll när han jobbat klart och sen flera gånger efter det. Både innan och efter detta.

Inom en snar framtid kommer han kunna komma hem efter jobbet.

Han kom hem igår. Han kämpar just nu för att vi ska ta oss igenom detta. Han får stå ut med mina svängar. Ena sekunden känns det som vanligt nästan. Nästa sekund vill jag kapa kulorna av honom, koka dom och tvinga honom att äta dom.. Ett par minuter senare sitter jag på golvet och gråter ögonen ur mig.

Men jag känner och vill att vi klarar detta. Ett medvetet val kan vara ett misstag. En gång.

Jag hade hoppats på att någon som varit i situationen och faktiskt klarat sig igenom den hade svarat.. Jag vet ju att det går om båda har samma mål.

Jag menar att sveket kan vara ett misstag om det sker en gång. Om det hänt tidigare men han kommit undan med det kan jag omöjligt veta. Jag gör det aktiva valet att ge honom denna chansen. Just för att jag aldrig tidigare varit så lycklig som jag varit med honom. Jag vill ge mig själv chansen att vara så lycklig. Händer det igen så är det över.

Jag går i försvar för att jag känner honom. Jag har aldrig satt honom på en piedestal och har varit väl medveten om de brister han har.. Hjärtlös är han definitivt inte.

Jag skrev i hopp om att få hjälp att ta mig förbi mitt känslomässiga kaos. Att lösa detta ligger, som någon skrev, på honom och allt han gjort sedan detta hände är att försöka få mig igenom det. Han har inte spelat på några skuldkänslor eller ens yttrat att det skulle vara jobbigt för honom. Allt han säger om saken är när jag ställer frågor. Han hakar på mina svängar och gör vad han behöver göra. Gråter jag så håller han om mig tills jag går ifrån eller slutar gråta. Skrattar jag så skrattar han med mig. Skäller jag så ber han om ursäkt utan försvarstal. Sitter jag bara och stirrar så tar han hand om allt runtom. Han kämpar.. Och han är en fin person även om hans handling säger något annat..

För sent för vad?

Tiden är jag inte rädd för och fler barn kommer det inte bli. Jag är skyldig mig själv att ge honom en chans. Inte för hans skull. Inte ens för vårat barns skull. Tanken på att vara ensamstående skrämmer mig inte.

Han vet att det inte är handlingen i sig som är sveket i min bok utan det är undanhållandet och lögnerna och därför vinner han ingenting på att ljuga. Gör han det så förlorar han mig för alltid. Det vet han. Han har sagt att han tänkte berätta samma kväll. Jag väljer att tro honom.

Jag förstår om jag framstår som naiv men det är jag inte. Jag har bara en väldigt nyanserad syn på saker. Allt är långt ifrån svart och vitt.

Självklart kan jag inte veta något säkert men jag väljer att tro på hans ord och hur han handlat efter händelsen. Det gör inte mindre ont för det. Jag känner inte mindre att jag behöver hitta verktygen för att komma över detta.

Han säger som sagt att han själv visste att han gick för långt och därför skulle han skriva till mig. Det han säger stämmer överens med det jag såg hända i realtid.

Jag lägger ner detta nu. Det är ingen idé att fortsätta skriva då syftet med tråden var att få någon form av stöd i det val jag gjort och kanske tips på hur vi på bästa sätt kan ta oss förbi detta.