Kan vita män bli förtryckta?

Jag är sällan intresserad (läs: genuint intresserad) av folk med den attityden men jag använder dem gärna som anslagstavla för mina inlägg och så att andra kan läsa vad jag försöker nå ut med. Drama brukar dra åt sig ögon och folk med en sådan attityd brukar vara duktiga på att skapa just sådant, medan jag själv kan låta lite stel. Jag tror att de blott breddar min lässkara i stort och sedan vänder jag mig inte direkt till "mouth breathers" eller "YouTube-akademikern" som inte kan släppa taget om sitt examensbrev.

Jag vet inte vad du har för debatterfarenheter men jag har långt över 10 000 timmar bakom mig. Debatt har varit en hobby sedan drygt 15 år tillbaka och med periodvis frenetisk aktivitet. Aktiviteten har varit så central i mitt liv att det var genom debatt som jag överhuvudtaget lärde mig skriva och stava korrekt.

Mitt tålamod med "förstå-sig-på-are" från "YouTube-akademin" är med andra ord väldigt hög.

Sedan kan jag förstå om du som kvinna ser på dessa män och på män i allmänhet ur ett helt annat perspektiv. Där du känner av en strukturell attityd är jag som man mer benägen att blott känna av individen, då jag är en del utav den och helt enkelt hemmablind - vilket även syns på hur du och jag beskriver dessa män och män i allmänhet.

Håller med om att vi män knappast är nyckeln för kvinnokampen eller vad den ska fogas efter. Är dock övertygad om att det är väldigt viktigt att nå ut till alla män som faktiskt klarar av att skilja på solid kunskap och nonsens och som är tillräckligt utvecklingsvänliga att de kan byta fot därefter, för vi kan hjälpa till; som i direkt, som i att hantera de intimt sammanflätade mansproblemen eller som i att blott öka den allmänna medvetenhet om problemen som finns.

Vi må vara två väldigt olika feminister i grunden - min grund vilar på anarkafeminism och ytterst svaga band till radikalfeminism, medan du verkar ha betydligt starkare band till det senare och om vi kom in på ämnet så skulle du säkert tycka att jag nonchalerade mycket av exempelvis genusteorin (eller att jag till och med är nonchalant överlag) - men i det steg som jämställdhetsarbetet befinner sig i nu, tror jag att våra olikheter kompletterar varandra mycket mer än de stjälper.

Mitt mål (eller rättare sagt delmål) är att människor ska få en ärlig chans vilket man inte har när man ställer sig bortom politiken på området. Då har man inte en chans att förändra någonting och när allt för många sätter sig i den olyckliga sitsen - som idag - så glider politiken sig längre och längre bort från folkopinionen. Det skapar en onödig friktion som sätter både majoritets vilja och ett effektivt arbete utifrån den på halt.

Följande är inte menat att riktas mot dig, bara så du vet.

Idag tar som sagt ~75% av befolkningen avstånd från området för att de inte kan förlika sig med så kallat "dagens feminism" (det vill säga socialistisk radikalfeminism). Och det är inte rimligt att tro att ~15% av befolkningen - eller hur många det kan vara som är socialistiska radikalfeminister utav dessa kvarvarande ~25% - ska kunna förändra någonting i en demokrati, för att man sitter på "rätt ideologi".

En sådan inställning är enbart fundamentalistisk och näst intill antidemokratisk och ingetdera är känt för att bära frukt i en demokrati.

Man kan helt enkelt inte dribbla bort ~75% av befolkningen i en demokrati och sedan tro att man får någonting gjort. Det här är ändå ett område där individen och hens attityd är helt avgörande för resultaten som uppstår - oavsett vilka lagar som införs och hur hårt man än driver på från toppen.

Kvinnor ska självklart inte behöva gå extraordinära längder bara för att bli hörda och män som har den inställningen kan inte hantera normbrytande kvinnor överhuvudtaget.

Det finns en annan och en snarlik inställning och som jag i egenskap av feminist kan stöta på (och för att en del tror att jag är en kvinna); att man behöver vara gudomligt tålmodig och orimligt försiktig med tonen för att en del män inte ska spela över på att man verkar hotfull.

"- Feminazi!!!" Ja men börja springa då lilla människa, om jag nu verkar så hotfull. Som om jag skulle bry mig om sådant i egenskap av man - som vet hur förhärdad och rå tonen kan vara annars, män sinsemellan. Hyckleriet och skamgreppen känner inga gränser.

Jag ser heller inget gott i en sådan vädjan utan män och kvinnor ska, i min mening, förlika sig med feminism intellektuellt och inte blott med ordet utan med hela området. Sedan kan de hjälpa till att forma en feministisk politik som majoriteten vill ha och såklart börja utveckla sig själva till friare individer.

Ja, det är väldigt intressant faktiskt och i det fenomenet ser man verkligen ett grundproblem i praktik. Det är svårt att förklara bort dessa strukturer när det är så enkelt att uppleva dem i första hand.

Dagens situation är väldigt beklämmande men i frustrationen som gärna uppstår så får man ha i åtanke att det inte enbart handlar om folks ovilja utan att även skolan har svikit oss i det här ämnet. Det är såklart ingen ursäkt för att inte lyssna på kvinnor (eller på feminister överhuvudtaget) men det är ett grundproblem som verkligen försvårar.

Jämställdhet i teorin betyder väldigt olika saker beroende på vilken ideologi man anammar och det är den biten som är basal för folket att förstå. Om folket förstod det så hade vi i betydligt större utsträckning kunnat verka för jämställdhet unisont, om än på olika håll, på olika vis och med marginell skillnad på målet.

Jag är som sagt helt övertygad om att området skulle få en stimulerande och vitaliserande injektion om ~75% av befolkningen skulle placera sig på området istället för att ta avstånd.

Sedan så förstår jag att det även skulle innebära flertalet nya meningsmotståndare inom feminism men jag anser att det ett högst sekundärt att bry sig om och helt enkelt smällar man får ta i en demokrati - det primära är att folket har möjligheten att skapa en feministisk politik som majoriteten ställer sig bakom, då det skulle innebära att jämställdhetsarbetet i stort skulle effektiviseras.

Det hade gjort att de kunde känna igen sina egna åsikter på området och känt att de har ett sammanhang inom feminism. Jag tror absolut inte att det är tillräckligt på något vis men jag tror att det är en början - och troligen det enda sättet att börja på, i stort och härifrån - och att folk i allmänhet skulle mjukna upp och inte vända taggarna utåt i samma utsträckning. Klimatet hade helt enkelt blivit som i politiken i övrigt och istället för att vara emot feminism per se så hade man sökt sig till respektive läger på området.

Visst finns det så kallade obotliga fall (och säkerligen en hel del av dem) men de kan inte utgöra majoriteten bland dessa ~6 miljoner människor som tar avstånd i Sverige, det kan jag helt enkelt inte tro. Men jag kan självklart ha fel.

Absolut men för att smörja processen så kan man visa att man även lyfter fram de strukturer som drabbar män, lite av ett ta och ge. Inte för att "smickra in sig" på något vis utan för att det helt enkelt också är feminism men inte alltid lika synligt. Annars så är jag såklart med på noterna! - det var bara ett tillägg. (Har dock lite svårt för toppstyrt jämställdhetsarbete och särkilt när det riktas mot barn men det är inte det akuta att trycka på idag och kan jämföras med hur sittande regering har fått acceptera reformer som Alliansen införde. Det fungerar (om än diskuterbart väl, i min mening) men känns inte så bra, helt enkelt.)

Jo, bland annat jag försöker och det är främst andra män som jag försöker nå ut till.

Joakim Lamotte... Jag har nog suttit i 10 minuter och försökt formulera vad jag tycker om honom. I en hockeymetafor så vore han ett så tungt stolpskott att ryssarna inte ens hade vågat sig ut på isen. Ne, fy.

Det finns såklart medier att använda men så länge vi är för få som tänker åt det här hållet och som vill detta så är det svårt att nå längre än att harva runt som exempelvis jag gör. Annars så är såklart skolan ett bra alternativ, att helt enkelt göra rätt där det blev fel. Det hjälper dock inte övriga som redan är klara med skolgången.

Ja, det är faktiskt sant och jag får nog backa på den punkten och trycka på att det arbetet som pågår och kommer att pågå med mansproblem, istället får mer ljus på sig. Menade dock inte att någon skulle komma först eller sist utan mer hanterat i balans men sak samma, att ge mer ljus är en bättre metod.

Förstår men problemet är som alltid hur hemmamiljön ser ut och att skolan har som uppgift att vara politiskt ofärgad. Det är väl de praktiska problemen som jag ser och varför det känns rimligare att rikta sig till föräldrarna. Jag vet inte, jag skulle ljuga om jag påstod att jag var helt säker på den här punkten. Att det skulle vara nödvändigt gör mig mest uppgiven...

Radikalfeminis pratar du om och inte "den feministiska rörelsen".

Liten är makten i en demokrati och hos den opposition som inte kan peka ut sin motståndare och fiende överhuvudtaget.

I övrigt så finns det lustigheter som exempelvis Kakan Hermansson - en känd och medialt inflytesrik radikalfeminist - som menar att hon upplever könssegrationen i exempelvis Mellanöstern som befriande.

Män, vakna upp. Radikalfrminism är en SPECIFIK IDEOLOGI, radikal betyder "rot" på latin.

"Radikalfeminism är en gren inom feminismen som anses ha lanserats av Shulamith Firestone 1970 och vars huvudsakliga TES är att kvinnors underordnade ställning i samhället beror på att vi lever i ett PATRIARKAT. Förledet radikal i radikalfeminism härrör från latinets r?d?x, rot, och syftar på att radikalfeminismen i sin teoribildning söker roten eller ursprunget till kvinnors underordning,[1][2][3] och anser sig finna den i patriarkala relationer könen emellan."

sv.m.wikipedia.org/wiki/Radikalfeminism

Känns det igen? Det är DESSA feminister som pratar om "Patriarikatet" och det är DESSA feminister som föreställer sig att det främst upprätthålls utav "vita män".

Sluta bete er som om ni vet allt och föddes med kunskap nog för att blott behöva andas genom livet - för det är ett fundamentalt problem och VARFÖR ingen förändring sker, trots en massiv (men ack så förvirrad) folkopinion.

Tror ni att politisk förändring kan ske när folkopinionen inte ens kan namnge sitt missnöje? Att avgrundavråla "Ner med feminismen!" är lika seriöst som att vråla "Ner med demokratin!" för att man är missnöjd med sittande regering.

Vill ni ha en förändring eller sitta nöjda med att gny och gnälla? Kunskap är makt och ni gör er fullständigt maktlösa när ni använder ett språk som politiken skrattar sig hes utav.

Ni ÄR Gudrun Schymans "nyttiga idioter", fjättrade i koppel så fort som ni fick för er att ni står över kunskap och att det skulle gå att peka med hela handen, armen och torson för att förändra politik.

Hårt? Jo, men välkommen till verkligheten.

Egalitarism = en politisk doktrin.

Är det tänkt att politikerna ska koka soppa på en spik bara för att Kreti och Pleti har svårt för ord?

Egalitarism innehåller inga samhällsanalyser, inga metoder och medel att uppnå mål med eller ens en teori. Helt substanslöst och bortom all möjlighet till politisk organisering och praktik.

Sluta ta fina ord och inbilla er att det blir och är politik bara ni uttalar dem. Det kan inte bli mer fördummat och Gudrun Schyman och kompani - inom politiken - bara rullar sig i skratt.

En blind och fördummad folkopinion är maktlös. Så maktlös att ~75% av befolkningen i en DEMOKRATI kan påstå att de tar avstånd från "feminismen" i rent missnöje UTAN att minsta förändring syns - och precis och exakt så ser det ut, i dagens Sverige.

Ja, jag är beredd att hålla med om att den radikalfeministiska tesen och världsbilden bygger på ett undermåligt fundament i många fall där ideologin appliceras idag. Den kan dock nå, i min mening, viss legitimitet om vi exempelvis analyserar Saudiarabien eller en del länder i Afrika.

Att dock hantera Sverige eller västvärlden som ett slags högnäste för ett direkt levande och systematiskt upprätthållt "Patriarkat" som akut måste bekämpas till varje pris och med alla medel - är i min mening att passera rimlighetens gränser med flera mil.

Självklart finns det problem inom feminism och i vardera ideologi som följer men du som demokrat och liberal accepterar knappast att du bli utvärderad som socialist - vilket är EXAKT samma sak som att utvärdera feminister utifrån EN enda ideologi på området.

Ingen feminist behöver vara radikalfeministisk. Precis som ingen demokrat behöver vara socialistisk.

En social rörelse för jämställdhet enligt såväl Svenska Akademien som Nationalencyklopedin. Varken mer eller mindre och på det här området verkar olika och specifika ideologier, precis som med övrig politik.

De feministiska ideologierna är även intimt förgrenade med de klassiska, exempelvis liberalfeminism och modern liberalism har samma grundare (John Stuart Mill (och Harriet Taylor)).

Feminister är inte eniga med ett och samma budskap och är inte det självklarheter när du väl har kommit fran till insikten, att det finns olika feministiska ideologier?

Huvudideologierna är socialistisk feminism, liberalfeminism, anarkafeminism samt särartsfeminism (den konservativa hållningen) och skiljer sig genom samma idéströmningar som i övrig politik. Liberalfeminister håller i vanlig liberal anda det fria valet hos individen högt, och är således emot exempelvis kvotering och öronmärkt föräldraförsäkring (läs: statliga tvångs- och regleringsmedel) medan socialistiska feminister är de som propagerar för dessa metoder, och så vidare...

Feminism är inget konstigt politiskt område - det är en lika självklar scen som i den övriga politiken - utan "mystiken" uppstår när vår grundskola inte redogör området ordentligt.

Just radikalfeminism är en idéströmning som kan genomsyra alla feministiska huvudideologier förutom särartsfeminism. Är man dock inte en radikalfeminist så är man per automatik emot radikalfeminism rent ideologiskt.