Kan vita män bli förtryckta?

Ja.

Ja och den är väl som tydligast i exempelvis Sydafrika.

De åsikter som du implicit vill träffa med dina frågor är tämligen exklusiva för specifikt radikalfeminister (efter ideologin radikalfeminism, inte radikala feminister). Det är dessa feminister som håller i tesen om "Patriarkatet" och hur det upprätthålls utav främst vita män.

Sedan så är det värt att påpeka att det såklart finns en skala mellan mild och extrem, även i radikalfeminister fall. Några köper bara analysen ur ett globalt perspektiv medan andra köper alltihop (och så finns det ytterligare en kvot anser att det pågår ett könskrig i det dolda, här i Sverige, mellan satanistiska pedofilnätverk drivna av män och feminister - för att snudda vid det extrema en smula).

Är en aktiv anarkafeminist, som har väldigt lite med radikalfeminism att göra.

Det ligger i marxistens ideologiska natur att försöka styra över folkets och individens världsbild. Har för mig att Karl Marx själv använde ordet "kontrapropaganda" för att beskriva den har typen av folkkontroll.

Blanda man dessa åsikter - som springer ur socialistisk feminism - med radikalfeministens världsbild så får man helt enkelt det som du beskriver förklarat för sig i mediadånet (även om jag i sak anser att du överdriver något).

Sveriges feministiska regim är idag socialistisk radikalfeminism. Det är med andra ord inte alls konstigt att det ser ut som det gör idag men det blir förhoppningsvis ett regimbyte inom snar framtid. 

Vad är det för dåliga saker som vita män får skulden för och som skulle vara en unison hållning bland feminister? Mig veterligen så har inte feminister haft en unison hållning angående någonting de senaste ~200 åren.

Varför ska man bejaka ett politiskt område på exakt alla sätt och vis förutom politiskt? Att leta sanningar och bilda sig en politisk uppfattning genom forum, Facebook, samtal med folk och genom TV:n känns lika seriöst som att försöka fingermåla hela mandelbrotsmängden på ett A4-ark, med tumvantar.

Har man ingen aning om hur det ser ut i riksdagen på det här området så har man ingen aning om hur Sveriges feminism ser ut.

Politik förkovrar man sig i genom politik och nej, det finns inga genvägar.

Jag förstår om det kanske känns som en befriande tanke men du har fel och står bara utan svar.

Att prata högt och stort om hur Sveriges feminism ser ut - i tråd efter tråd - utan att ens nämna landets främsta företrädare på området, det kan sammanfatta hur seriöst du har närmat dig ämnet.

Du har säkerligen goda kunskaper om feministiska mediafigurer men ämnet feminism kan du försvinnande lite om. Vad som är relevant utav föregående och när man bildar sig en uppfattning om feminism, behöver jag nog inte förklara.

Ett gott bidrag tycker jag!

Det är inte speciellt svårt att syna destruktiva beteenden men det börjar såklart med att överhuvudtaget öppna ögonen för dem och inte nonchalera bort allting med att det är manligt respektive kvinnligt. För oavsett hur man ser på könsrollernas härkomst (allra främst en social konstruktion eller allra främst biologiskt betingat) så krävs det verkligen en dåres intellekt och envishet, för att bortförklara precis alla destruktiva beteenden och attityder med biologisk könskodning.

Hade dock inte använt ordet "förtryck" personligen - inte när vi talar om Sverige, för något ord vill jag kunna klä exempelvis Saudiarabien med, utan att det känns tafatt eller till och med likvärdigt med Sverige - utan hade istället påpekat att det finns strukturella problem i det här landet (vilket du även ger exempel på).

Annars håller jag med - det här samhället kunde göras flerfaldigt bättre om folk inte vore så rädda för förändringar och ansvar.

Jag förstår och kan absolut ge dig en poäng men där du vill ha hårdare uttryck vill jag ha mer färg.

Är fullt medveten om hur ont det kan göra att självrannsakan sig i det här ämnet men jag tror inte heller på vad som kan liknas med chockterapi - att helt enkelt överrumpla människor med sitt språk, sina ord och problembeskrivning. Både du och jag verkar medvetna om hur ont sådant här kan göra och vi förstår nog båda två att långt ifrån alla är beredda på att börja resan och speciellt inte på högsta växeln.

Du ser risken för nonchalans och jag ser i min tur risken för emotionell apati (hittar ingen bättre formulering eller korrekt term men jag syftar på den där självförsvarsmekanismen som gör en avtrubbad när det blir för mycket). Hur som haver så tror jag att vi båda har rätt och att det hela är väldigt komplext.

Tror dock att vi båda kan komma överens om att alla försök med att nå ut är goda i sig!

Det som jag dock menar med att sätta mer färg på problemet är helt enkelt att beskriva det mer utförligt och på ett vis som nästan kräver att tankeverksamheten sätter igång.
Ett exempel vore att påpeka att var femte kvinna i Sverige har blivit utsatt för grovt sexuellt tvång (det vill säga att våldtäkter är golvet för rubriken), sedan uppmana mottagaren att ställa sig vid en skolgård och räkna flickor och sedan återkomma med hur många våldtäktsoffer hen fick ihop under en skolrast - och väcker inte det tankar hos mottagaren så kan jag inte se hur hen vore mottaglig för ordet "förtryck" heller.

Sedan så är jag även stolt (läs: så stolt som man kan låta sig vara) över att vi har kommit relativt långt på det här arbetsområdet - för det kunde ha sett helt annorlunda ut, det går inte att sticka under stolen - och tycker även att det är viktigt att kunna påpeka det tydligt, ur ett internationellt perspektiv. Ur det perspektivet så vore det mest förvirrande om vi först slog oss för bröstet och sedan använder samma ord, begrepp och termer för att beskriva både vårt eget och exempelvis Saudiarabiens samhälle.

Anser du att självrannsakan borde komma efter, innan, samtidigt eller i vilken ordning som helst jämte problemupplysning?

Ordvalen "strukturella problem" var bara tekniska medan det var med "mer färg" som jag ville nå ut.

Jag förstår att det är lätt att se en viss sida av män när man rör sig i sådana här debattmiljöer (och av kvinnor också, för den delen). Man förlorar lätt hoppet på i stort sett hela mänskligheten. Själv har jag hållit på med sådana här debatter så länge och till den grad - att jag har blivit härdad nog för att se precis allt engagemang på området som positivt. Så länge ämnet diskuteras så händer det någonting, om än plågsamt långsamt.

Jo, den gemene bilden av våldtäktsmän är minst sagt fantastisk. Inte heller verkar det gå upp ett ljus när man påpekar att förövarna väldigt ofta är offrets vänner, bekanta eller partners.

Jag hade velat se någon försöka förklara hur en vän, bekant eller en partner kan kvala in i den bilden på våldtäktsmän som gemene man gärna målar upp. För det är väl ändå självklar slutsats (om än int i alla fall) att någon som har lyckats bli ens vän, bekant eller partner, också har visat upp tillräckligt med positiva egenskaper för att just bli ens vän, bekant eller partner?

Jo, visst är det väldigt bekvämt. Man får dock inte glömma på vilken nivå dessa inställningar ligger på. Alla är inte ämnade för djupare reflektion.

Nej, jag tror inte heller att det är nog för att väcka ett sådant engagemang bland män men nu var det mest en sakfråga.

Vill man på allvar diskutera hur man kan stimulera det här området så anser iallafall jag att mycket handlar om att informera och att det vore en god start.

Det finns så många "antifeminister" idag som har ett genuint intresse för jämställdhetsarbete men som saknar precis all insyn i ämnet feminism och som har fått för sig att adekvat bildning i ämnet kan ersättas med exempelvis YouTube-klipp av En Arg Blatte Talar och memes på Facebook.

När det kommer till feminism så kan vi inte riktigt påstå att vi befinner oss i kunskapens tidsålder. Det vore en överdrift som heter duga.

Om man dock börjar med att få folk att förstå att man absolut kan kalla sig för feminist; även om man är emot exempelvis kvoteringar; även om man anser att könsrollerna allra främst springer ur vår biologi; även om man inte ställer sig bakom tesen om "Patriarkatet"; även om man finner frågan om könsroller helt ovidkommande; och så vidare bland feministiska ideologier - så lär många släppa sin gard.

När folk faktiskt inser att man enbart kan förändra området feminism genom att lyfta fram andra ideologier på området än de rådande, då tror jag att det är få som är så obotligt korkade att de kommer hålla fast vid nonsens som "antifeminism" (vars track record efter ~30 år är några brokiga manifest och en handfull bloggar utspridda på nätet - då ingen politisk instans kan ta det på allvar och redan lekmän kan se hur de uttrycker feministiska åsikter som har funnits i hundratals år).

När folk faktiskt inser att slagord som "Krossa feminismen!" är så korkade att de motsvarar slagord som "Krossa demokratin!" - när det enbart är den sittande regeringen som man är missnöjd med - då tror jag att det kommer börja hända saker på allvar.

När folk sedan känner att de gör informerade val i det här området och att de kan driva en politisk opinion för sina åsikter, då har bollen börjat nå mittenplan.

Oavsett hur man vänder och vrider på saken så börjar altting med engagemang och det är väldigt svårt att få människor att engagera sig i ett ämne som de känner sig uteslutna från (oavsett om det handlar om ren förvirring eller för att de inte kan känna igen sina åsikter på den feministiska arenan, som då ger känslan av att vara utesluten).

Någonstans så får man ta tag i grundproblemet; att gemene man har inte någon som helst insyn i ämnet feminisms, hur området ser ut politisk eller hur man kan förändra det, då våra grundskolor och gymnasium aldrig uppdagade oss om detta.

Det är ganska illa när gymnasieböckerna i ämnet samhällskunskap skiljer sig som dag och natt angående redovisningen för ämnet feminism, när man jämför med högskolornas motsvarigheter. Hur kan det ens få förhålla sig så?

Hur har man tänkt när man ger gymnasieelever läromedel som enbart beskriver socialistisk radikalfeminism lite kortfattat (ibland med lite inslag av queerfeminism) och sedan ger det alstret rubriken "Feminism"?

Det är att bokstavligen hålla borta 90% av de feministiska ideologierna från folkets kännedom. Vill man veta någonting överhuvudtaget om liberalfeminism, anarkafeminism, särartsfeminism eller att det som står under rubriken "Feminism" överhuvudtaget är socialistisk radikalfeminist, då får man söka sig till högskolestudier eller förkovra sig i ämnet på egen hand. Vansinne.

Ber om ursäkt om det blev orimligt långt.

Dog lite där.

Klart att det inte finns ett sådant egenvärde (jag är dock medveten om att det blev otydlig tidigare) men det blir givetvis mer gjort på hela området om hela ~75% av befolkningen - de som då tar ett politiskt avstånd från området i ren förvirring - skulle börja se sig själva som feminister och började verka på området i sedvanlig utsträckning. Samhällsdebatten hade även varit mer näringsrik överlag då betydligt fler skulle tala samma språk, förstå de basala ideologierna på området och hur det feministiska landskapet ser ut i Sverige.

Jag kan hålla med om att även det är ett grundproblem. Det handlar dock inte om det ena eller det andra och jag tror att arbetet med båda problemen hade gynnat varandra. Om folket slutade se på feminister - som oftast för den progressiva talan om dessa problem - som några slags fiender så hade det säkerligen hjälpt till att nysta upp lite av problemet som du tar upp.

Ok. Jag har haft, ehrm, förmånen att gå gymnasiet tre gånger och går idag sista terminen i en folkhögskola. Man kan bli mörkrädd för mindre än gymnasienivåns läroböcker i samhällskunskap.

I övrigt så förstår jag din frustration men med bekvämligheter som en kuk mellan benen så delar jag den inte fullt ut. Jag kommer såklart aldrig att förstå frustrationen av att vara kvinna och insatt i det här ämne. Jag vet dock att jag, redan som man, kan bli gråhårig för mindre än av diskussioner med gemene man i det här ämnet.