Har man inte FB har man inga vänner...

Ok, förlåt mig. Jag blir så himla lätt upprörd när det handlar om att nån blir ledsen eller sårad.

Håller med dig. Att ta luren och slå en signal, är det så förbannat jobbigt? Eller skriva ett enkelt sms? Folk har blivit så jävla lata och bekväma så det är något sanslöst. Och så sitter folk och försvarar att det är på det sättet.

Men det är ju inte klokt!! Ska man ta i beräkningen att man kanske inte blir bjuden på kalas bara för att man inte har fejan?!

Är folk så jävla lata att de inte kan ringa om en sån sak, eller är så ointresserade av att jag kommer på deras kalas.... vet du va.. då får de faan va för min del.

Läs igenom riktigt innan du blir alldeles uppjagad. Personen skrev precis tvärtom. Blir man inte inbjuden till kalas och dyl. så har man legitim anledning att känna sig utstött. Med andra ord bör man kunna ta i beräkning att bli inbjuden till sådant även om man valt bort facebook.

Jag har tagit bort FB 2 gånger. Varje tillfälle jag tagit bort den så märker jag att folk slutar höra av sig. Jag känner mig utstött och ointressant. Varför jag valt att ta bort är för att nästan alla försöker överglänsa varandra och vara lite bättre än andra, jag tål det inte. Men nu känner jag mig oerhört ensam. Känner även att jag vill bort från staden och bosätta mig i "skogen", men då blir jag ännu mer ensam. Jag kan alltså inte följa mina drömmar för då förblir jag ensam. Vad ska jag göra och hur ska jag tänka?

Håller med dig. Att ta luren och slå en signal, är det så förbannat jobbigt? Eller skriva ett enkelt sms? Folk har blivit så jävla lata och bekväma så det är något sanslöst. Och så sitter folk och försvarar att det är på det sättet.

Jag har som mål att vara utan facebook i ett år och är snart halvvägs, jag saknar inte att veta sju tusen olika saker om andra människor varenda dag och sjutusen intryck som jag inte väljer själv och flera hundra människor som jag aldrig träffar som aldrig har kontakt med mig förutom att skylta upp om deras liv. Ironiskt nog så hade jag mest kontakt med totala främlingar i olika grupper som jag började chatta med och det var det mest givande. Hur ser nätverket ut för mig nu? Jo, 90% av de "vännerna" på Facebook de brydde sig inte ens att ringa mig, smsa mig, maila mig, fast de hade mina kontaktuppgifter. Jag hörde av mig till vissa men de såg mig inte som värd deras tid om jag är utan Facebook / Snapchat / Instagram etc. Men de 10% som kunde anpassa och respektera mitt val och stötta mina mål, de vande sig att smsa,i början glömde någon av att jag inte hade Messenger men tillslut var alla så vana att ringa och smsa med mig att det var lika naturligt som Messengerchatten. Är jag förvånad? Inte det minsta. För jag har vetat enda sen början att ingen har 500-3000 vänner som alla bryr sig om dig och ställer upp för dig och backar dig i allt, de människor som gör det de ryms att räknas på mina fingrar, man har en bästa vän, inte trettio. Man har kanske 3-5 nära vänner. Och 1-2 av de är extra nära. Så när jag fick bevisat vad jag redan visste blev det bara en oerhörd lättnad att slippa dessa låtsaskontakter som ger mig likes för att det är förväntat av de,inte äkta för fem öre. Jag har varit helt utan vänner vissa perioder när jag märkt att jag bara haft rötägg och falska personer i mitt nätverk. Aldrig ångrat att göra plats för äkta vänskap så mitt råd är gråt inte över människor som inte gråter över dig det är bara tragiskt. Välj glädje. Rensa upp och gör plats för det du önskar ha där istället.