Livrädd att " blöda" ut ett foster

Jag önskar att jag kunde ge dig en massa konkreta tips på hur man kan sluta oroa sig, men tyvärr är jag precis i samma sits som du. Det är svårt att släppa tankarna på allt som kan gå fel... Och missfall är såklart mardrömmen. Men vi gör ju ingenting bättre genom att oroa oss, eller hur?

Så jag försöker fokusera på att ge det lilla embryot en bra start i livet. Att bjuda med det på roliga upptåg från dag ett! Dessutom tänker jag att om jag skulle få ett missfall så kommer det bero på något genetiskt fel som jag ändå inte kan undvika. Och i så fall kommer missfallet att ske oavsett om jag oroar mig eller inte. Så det bästa jag kan göra, för mig själv och mitt blivande barn, är att försöka må bra och ha kul. Att lägga tiden på att umgås med goda vänner och göra saker som är roliga för att ge det lilla embryot en massa positiv energi som kan hjälpa det genom graviditeten. Jag ser mitt blivande barn som min medpassagerare på en nio månaders lång resa och det är jag som är kaptenen. :)

Jag är sjunde veckan, mer exakt 6+2.

Det här är min första graviditet och jag håller verkligen tummarna för att det går vägen allting! Men tyvärr har jag börjat blöda ganska mycket med rejäla kramper i nedre magen, så jag misstänker att det är ett missfall på gång... Men hoppet är det sista som överger en, eller hur? Så jag biter mig envist fast vid positiva tankar tills läkaren säger något annat. Det kan fortfarande finnas en livlig liten krabat i magen. Och jisses så älskad den kommer bli! :)

Hur långt har du gått nu? Och har din graviditet varit hittills?

Jag beklagar verkligen dina missfall, men stort grattis till den nya graviditeten! Tredje gången gillt, eller hur?

Det är svårt att bortse från oron för missfall och jag kan bara föreställa mig hur jobbigt det måste vara när man har drabbats av det tidigare. Men jag hoppas verkligen att det går vägen för er den här gången! Håller tummarna för dig med! :)

Oj. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns... Jag är verkligen ledsen. Men nu har ni en ny chans! Kanske är det här gången då allting går vägen? Jag hoppas verkligen det.

Har ni gjort någon utredning om vad missfallen kan bero på? Jag har läst någonstans att man brukar göra det efter det tredje missfallet. Har ni frågat efter någon närmare utredning?

Jag hade mitt återbesök inbokat nästa vecka, men jag klarade inte av att vänta så länge på besked. Så jag var på gynakuten idag där de konstaterade att jag fått missfall... Trots att jag var inställd på det kom beskedet ändå som en chock. Så jag vet inte riktigt vad jag känner just nu, det skiftar mellan att vara en zombie och ett totalt vrak. Jag är så ofantligt ledsen. Men jag håller tummarna för att det går vägen för dig! Jag hoppas verkligen det! Varje ny dag är ju ett positivt tecken. :)

Jag är ledsen att det tagit slut med din pojkvän. Men kanske löser det sig för er, om det är vad du vill? Jag är också i en lite svajig relation och min pojkvän ville att jag skulle göra abort när vi fick reda på resultatet. Sedan gjorde vi typ slut. Och sedan blev vi tillsammans igen och såg verkligen fram emot att bli föräldrar. När vi berättade för våra föräldrar under julen var det med stolthet över det kommande äventyret.

Det är lätt att bli chockad över en oplanerad graviditet, så jag kan bara föreställa mig hur otroligt påfrestande det är för båda föräldrarna att gå igenom flera missfall. Det är såklart hemskt att inte ha stöd av sin partner när man går igenom ett missfall, men kanske kommer den här lyckade graviditeten läka era gamla sår? Och om ni kommit fram till att ni inte är lyckliga tillsammans och att ni istället vill uppfostra ett part som separerade föräldrar så kommer ni att klara det också. Det viktiga är att ni älskar barnet. Det runt omkring löser sig. Jag lovar. En dag i taget.

Tack för förståelsen och dina fina ord. Du beskriver mina känslor bättre än jag själv kan göra. Ovanpå chocken och sorgen och kniven i hjärtat så var besöket på gynakuten dessutom en mardröm. Läkaren log när hon bekräftade missfallet och sa: "Jag säger alltid att man ska se det här som ett positivt tecken, det betyder ju att du och din partner kan bli gravida." Hon var inte det minsta lyhörd för mina känslor. Utan att ha ställt en enda fråga om hur länge vi har försökt, hur efterlängtat barnet var, osv. så ville hon att jag skulle glädjas åt att just ha förlorat ett barn. Hur kan man vara så känslokall? Det var fruktansvärt.

Jag frågade när vi kunde försöka igen och läkaren sa att eftersom det är ett sår i moderkakan nu bör det få läka ifred, så man bör låta det gå en mens efter missfallet innan man försöker på nytt. Men precis som du har varit med om har jag läst om flera par som blivit gravida nästan direkt efter missfallet. Så jag vet inte riktigt vad jag ska göra... Vi får se. Jag behöver få sörja det här missfallet först innan jag går vidare.

Tyvärr är jag inte alls insatt i detaljerna kring graviditeter. Så jag nog är ett dåligt bollplank för att diskutera när du kan ha blivit gravid. Men visst kan spermierna överleva en vecka, så det kan ha hänt för fyra veckor sedan. Och det är inte heller omöjligt att det hände för två veckor sedan. Oavsett när det hände så föreslår jag att du lägger under proverna och försöker fokusera på att ta hand om dig själv och må bra. Oavsett vilken exakt vecka du är i just nu så är du gravid. Försök njuta av den känslan. Jag håller verkligen tummarna för att det kommer gå bra den här gången!

Jag tycker verkligen synd om er båda. Det är helt normalt att vara nervös och orolig och få ångest över allting som kan gå fel. Men tyvärr är det ju inte så mycket man kan göra för att undvika missfall... Så det bästa man kan göra är att ge det lilla embryot all kärlek man kan och ta hand om sig själv.

Får jag vara nyfiken och fråga hur det har gått för er båda?

Det enda jag har lärt mig genom att läsa runt på Familjeliv är att det inte finns något som kan kallas "normal graviditet"... Vissa spyr, andra inte. Och ibland mår man ju som man gör av andra faktorer än graviditeten. 

Nu har det ju gått lite tid sedan du skrev sist. Hur har det gått för dig?