Inlägg från: Thereisthat |Visa alla inlägg
  • Thereisthat

    Vem anser du vara Sveriges bästa statsminister genom tiderna?

    FDFMGA skrev 2017-12-28 18:58:40 följande:

    Fälldin ligger så långt bort i tiden att jag förmodligen bara har klichéuppfattningar om honom, gröna vågen, kärnkraftsmotstånd, pipan han alltid pysslade med och så landsbygdens lugna Fälldin som motbild till den hetsige stadsbon Palme. Men jag vet inte vad han lyckades förverkliga av Centerns idéer och inte heller riktigt vilka förutsättningarna var.


    Jag skulle nog säga att detta är lite symptomatiskt för Sverige, vi är dåliga på att höja upp våra stora personligheter (utom när det gäller krigarkungar av någon anledning). För oavsett om man som jag är Centerpartist eller inte så måste man nog kunna se vilken enormt stark personlighet Fälldin var. Född fattig, kom in i Riksdagen av en ren slump, tog som bonde över Sveriges näst största parti och blev regeringschef för ett av världens rikaste länder genom att bryta den socialdemokratiska dominansen som varat i 40 år. Och på allt detta fortsatte han trots sin statsministerroll som bonde i Ångermanland! Det är väldigt imponerande.

    Och kom ihåg alla att jag som center självklart är partisk så ta det jag säger utifrån det ;)
  • Thereisthat
    FDFMGA skrev 2017-12-31 15:51:38 följande:

    Hm, jag undra jag om inte det här med politisk tillhörighet gör oss alla lite enögda. man kan t ex anmärka en hel del på min favorit "Palme" men även på Fälldin. Han skulle aldrig dagtinga med sitt samvete, vilket han kom att göra. Han blev också i praktiken avsatt som centerledare. Jag skulle också gissa att det var fru Fälldin (Solveig om jag minns rätt) som fick dra lasset med fåren på gården, eller möjligen någon anställd.

    Men jag tror iofs att han verkligen våndades när han gick med på att ladda kärnkraftsverk och att han jämte Carlsson är de mest ärliga statsministrar vi har haft.


    Självklart blir man färgad av politisk tillhörighet. För mig som center blir Fälldin given. För en folkpartist är Karl Staaff en given etta. För en moderat står valet troligtvis mellan Bildt eller Reinfeldt.

    De som är Socialdemokrater har dock ett stort utbud av statsministrar de kan välja mellan. Men jag tror att Palme har en speciell plats i varje sossehjärta. Dels för hans otroliga karisma, dels för hans beundransvärda retorik och dels för hans internationella status också jag kan beundra. Att han dessutom mördades ger säkerligen också ett starkt martyrskap vilket gör honom oförglömlig för många.

    Ska jag dock försöka välja ut en statsminister utan att vara alltför färgad av min politiska ideologi så finns det många jag beundrar. Staaff, Branting, Temptander, Per-Albin Hansson, m.fl. är statsministrar som gjort ovärderliga insatser för svensk demokrati och ekonomi. Men ska jag välja ut enbart en så blir det nog Per-Albin Hansson. Det är mest tack vare två orsaker: han samlade ihop en koalition när omvärlden brann och han lyckades få Sveriges ekonomi att blomstra trots (eller kanske t.o.m. tack vare) det andra världskriget. Hans politik gjorde att vi klarade en av världshistoriens största och värsta kriser, något som var långt ifrån självklart (tänk på hungersnöden som drabbade Sverige under det första världskriget). Visst kan man argumentera för att han inte var ensam i arbetet och visst kan man argumentera för att hans politik inte fick lika långtgående positiva konsekvenser som t.ex. Temptander eller Branting. Men ur ett samtidsperspektiv skulle jag säga att han var otroligt viktig för Sverige.

    Så Per-Albin Hansson är den jag objektivt skulle se som Sveriges bästa statsminister genom tiderna.
  • Thereisthat
    FDFMGA skrev 2018-01-07 15:10:08 följande:

    Vilket visar hur oerhört svårt eller omöjligt det är att göra en jämförelse över tid eller tidsandan.

    Per-Albin Hansson skulle ha blivit ett lätt byte för media om dåtidens medier hade gått lika hårt åt makthavare som de gör idag.

    Tänk dig rubrikerna: Per-Albin Hansson bigamist - Den okända kvinnan berättar allt.


    Ja det blir svårt såklart. Men det är därför man får ta den här frågan som helt subjektiv. Det finns inget objektivt svar på vem som är Sveriges bästa statsminister genom tiderna utan allt baseras på subjektiva åsikter.
  • Thereisthat

    En sak jag har tänkt på är hur Socialdemokratiska statsministrar lyfts upp mer i efterhand än borgerliga. En förklaring skulle kunna vara att Sveriges kulturella och mediala elit i regel varit vänster men jag tror faktiskt att det finns andra förklaringar, nämligen att borgerliga statsministrar själva valt att inte göra en sån stor sak av det. Fälldin stack som en avlöning hem till Ångermanland 1985 efter att ha blivit avsatt som Centerledare, Bildt stack till Bosnien och arbetade utrikespolitiskt, Reinfeldt gick in i näringslivet... Dessa personer ställer sällan i efterhand upp på intervjuer och har valt att leva i det fördolda.

    Någon här som har en teori om varför?

  • Thereisthat
    FDFMGA skrev 2018-01-08 23:14:15 följande:

    Vad sägs om att ingen borgerlig statsminister har suttit särskilt länge, Reinfeldt möjligen undantagen.

    Och Reinfeldt är ju inte längre särskilt omtyckt bland moderater numer, men han kanske kan bli omvärderad så småningom.

    Alliansregeringen försökte väl bygga ett politiskt varumärke med fokus på samarbete och kompetens.


    Njae, Fälldin satt 6 år (med undantag för 78-79 när Ullsten innehade posten) och dessa år var väldigt turbulenta. Först kärnkraften, sen regeringsbildningen, sen arbetslösheten. Dessutom var det många skandaler under denna tid. Geijeraffären, Aftonbladets psykianklagelser, U137, osv. Borgerligheten var inte mogen att regera under denna period då de varit i opposition allt för länge (44 år, med undantag för "semesterregeringen" 1936) vilket tydligt visade sig i hur det borgerliga blocket regerade.

    Så oavsett om man som jag är borgerlig eller inte så måste man kunna se att tiden var turbulent och stack ut för det. Därför är det märkligt att hans tid vid makten är relativt bortglömd eftersom att just turbulenta tider oftast blir ihågkomna (titta på Nixon i USA t.ex).
  • Thereisthat
    Anonym (Erlander?) skrev 2018-01-09 01:19:39 följande:

    Visst alltså, jag tycker att karln verkar ha varit rätt skön om jag ska va ärlig. Tycker inte på något sätt illa om Tage Erlander. Har en positiv bild av honom i största allmänhet. Svensk lite halvnaiv men positivt lagd mysfarbror, som kunde uppvisa en duglig mängd pragmatism vid behov.

    Han knöt till sig två unga adepter till statsrådsberedningen. Den ena, en arbetarklasskille från Borås, skulle en dag bli en mycket duglig statsminister.

    Den andra, en bortskämd adlig ung överklasspojke från Östermalm skulle också bli statsminister en dag. Han var mycket mycket begåvad och driven, men gick inte till historien som min personliga favorit på något sätt. Dessvärre blev han dock tyvärr mördad på öppen gata vilket i sig är en mycket stor tragik på många sätt.

    Men om vi återgår till Erlander. Han ville bland annat ha en svindyr svensk atombomb! Han är personligen ansvarig för det förskräckliga miljonprogrammet vars fula hus pryder alla svenska städer. Man kan också påpeka att socialdemokratin backade i popularitet under mitten och andra halvan av sextiotalet. (Även om det kanske inte är Erlanders eget fel på något sätt, utan mer handlade om tidsandan och en massa annat..)

    Har också lite svårt att förlåta honom för hur han behandlade de anhöriga till den svenska nedskjutna DC3an. Han visste att planet skjutits ned, men ljög för de överlevandes fruar och familjer.

    Han måste också ha varit den svenska statsminister som haft det allra lättaste jobbet någonsin. Han satt under rekordåren när skatteintäkterna från den svenska exportindustrin rann rakt in i den överfyllda svenska statskassan. Palme hade ännu inte hunnit börja förstöra Sverige.

    Har svårt att ha Erlander som någon personlig favorit. Inget emot karln som person egentligen, men bästa statsministern? Nja... nej.


    Tack för ett bra och informativt inlägg. Mycket utav det du säger kände jag inte till om Erlander, utan det lilla jag vet om honom är sånt jag läst mig till och den gängse bilden av honom som landsfader...

    Jag vill däremot påpeka att visst kan man säga att han hade en väldigt lätt uppgift att ta över ett land som varit förskonat från kriget och som ekonomiskt gick som tåget med rekordhöga nivåer. Men man måste ändå beundra hans sätt att förvalta detta. Det är ofta som länder varit i en ekonomisk högkonjunktur där pengar slösades på kortsiktiga investeringar. Men Erlander satsade stora resurser på att utöka välfärden och göra långsiktiga satsningar på infrastruktur, bostäder (miljonprogrammet), industri, etc. Så även om utgångsläget var bra så förvaltade han detta utgångsläge på ett så bra sätt som möjligt.

    Jag tror att utan hans politiska gärning hade Sverige drabbats mycket hårdare av 70-talets kriser och därmed inte klarat av 80-talets devalveringspolitik, vilket hade lett till att 90-talskrisen blivit värre än den blev.

    Jag behöver väl kanske inte heller påpeka hans enorma impact på svensk politik. Själv satt han 23 år, men hans arv skulle leva vidare genom hans lärjungar Palmes och Carlssons regeringar. Totalt sätt fördes det Erlandiska politiska arvet i 42 år! Det är unikt för såväl Sverige som alla demokratiska länder.
  • Thereisthat
    nihka skrev 2018-01-13 12:31:41 följande:

    Min respekt för Fälldin var svårt sargad av hans enormt dåliga engelska. Det kändes pinsamt att veta att han talade som han gorde med världens ledare eller använde tolk. Bara av den orsaken kunde han ha hållt sig till lokal politisk nivå.


    Han var ju minst sagt en kontrast till Palme på flera plan. Palme var en storpolitiker i ordets rätta bemärkelse, välutbildad med en oerhört gedigen utbildning med internat och college i USA, och han var världsvan. Fälldin var tvärtom en bonde utan universistetsexamen, var otroligt lokalpatriotisk och var hela tiden fokuserad på de lokala frågorna (t.ex. klassikern om grustäktsavgiften efter valet 1970).

    Frågan är om inte den här kontrasten egentligen var välgörande för svensk demokrati? Fälldins otroligt dåliga engelska visade nämligen på vem han var: en lokalpolitiker med starka åsikter om det centraliserade samhället. Palme å andra sidan fokuserade utåt i världen och hade alltid starka åsikter i internationella frågor och bejakade Sveriges roll som neutral stat.
  • Thereisthat
    nihka skrev 2018-01-13 17:20:30 följande:

    Ja, och så var de inte de bästa vänner heller. Jag grät när Palme mördades. Han hade mycket kvar att göra för Sverige inte minst internationellt och det kändes som slutet av en era av trygghet när folkvalda kunde skjutas ner på öppen gata i Sverige. Nästa chock var Anna Lindh. Hon kunde ha blivit en utmärkt statsminister.


    Det gjorde också en enorm skada för Sverige. I.o.m. mordet på Palme så behövde politiker mer skydd och öppenheten som funnits mellan folk och folkvalda försvann (både Fälldin och Palme promenerade hem från jobbet t.ex.)

    Detta ledde till ett gap mellan politiker och folk, vilket cementerade tanken på att politiker inte lever bland vanligt folk, vilket ytterligare spädde på politikerföraktet och ledde till mer hot mot politiker och således också mer skydd för dem. Detta ledde till polarisering, och titta nu på hur vi har det i samhället.

    Jag tror inte att Palmes mördare fattade vilken skada hen gjorde för människor i Sverige.
  • Thereisthat
    nihka skrev 2018-01-14 00:34:44 följande:

    Och allmän rösträtt!


    Tekniskt sett infördes den allmänna rösträtten av den relativt okända statsministern Nils Edéns koalitionsregering. Första allmänna valet för män infördes under Arvid Lindmans regering, och hela kärnan i rösträtten såg sitt embryo under tullstriden 1887, då liberalen Themptander var statsminister.
  • Thereisthat
    nihka skrev 2018-01-14 11:44:42 följande:

    Men allmän menade jag för både män och kvinnor.


    Då är det nog regeringen Branting du tänker på. Det var alltså koalitionsregeringen mellan Liberaler och Socialdemokrater som rått sedan 1917, men som efter valet 1920 blev en enpartiregering där den kvinnliga rösträtten klubbades igenom. Jag sa regeringen Edén innan men det var alltså fel. Regeringen Branting var den regering som tog fram kvinnlig rösträtt (med stöd av Liberalerna).
  • Thereisthat

    Läser just nu "Svensk politik" av Per T Olsson. Fullständigt lysande bok som beskriver vår politiska historia sedan statskuppen 1809. Man fick lära sig enormt mycket som för mig tidigare var okänt, t.ex. ståndsriksdagens fall 1866, tullstriden på 1880-talet, rösträttsfrågan och dess för- och motargument, "Kosackvalet 1928", osv. Har precis kommit till när Tage Erlander blir statsministerns 1946 efter Per-Albins hjärtattack.

    Några statsministrar som omnämns som är fullkomligt okända idag tycker jag bör äras. Inte minst vår första statsminister Louis De Geer. Som justitiestatsminister (statsministerämbetets motsvarighet före 1876) drev hans regering fram några av de viktigaste reformerna i Sverige. Det var under hans regering som järnvägen utvidgades, kommunindelningen ersatte sockenindelningen och framförallt så skapade han Sveriges representationsriksdag som ersatte ståndsriksdagen. Saker som skyndade på utvecklingen av Sverige från ett jordbrukssamhälle till en industriland, från en de facto konglomeratstat till en nationalstat, från ett ståndssamhälle till en demokrati (även om det drog ut på tiden). Honom har vi att tacka för mycket!

    Ändå är han relativt okänd i Sverige. För mig påminner det väldigt mycket om James K Polk i USA, en man som gjorde otroligt mycket som säkrade landets framtid men som ändå sällan omnämns som landsfader.

    Oavsett vad så läs Per T Olssons bok om ni är politiskt intresserade!

  • Thereisthat

    Nu har ytterligare en statsminister lämnat oss, Ola Ullsten. Hans korta period som statsminister är föga ihågkommen som en stabil period. Vi hade såväl oljekrisen efter Iranska revolutionen och Harrisburgolyckan som ägde rum då han var statsminister. Att han dessutom var statsminister över den minsta regeringen sedan 1930-talet (FP fick drygt 11% i valet 1976) gör honom snarare ihågkommen som en perentes bland Sveriges statsministrar.

    Men oavsett vad så måste man ändå känna en viss tacksamhet för att han tog initiativet att bilda en (minst sagt) minoritetsregering för att undvika regeringskris i Sverige. Må vara att Ullstenministeriet lämnade mycket kvar att önska, men jag är övertygad om att det hade gått betydligt värre om såväl Harrisburgolyckan och Oljekrisen 1979 hade inträffat när Sverige hade regeringskris. Så att han tog rodret och vågade bilda en sån liten regering (genom att b.l.a. förhandla med Socialdemokraterna) för att undvika regeringskris är beundransvärt hur man än ser på saken.

    Så Vila i frid Ola Ullsten! All heder till din insats för att undvika regeringskris.

Svar på tråden Vem anser du vara Sveriges bästa statsminister genom tiderna?