Anonym (Utsatt) skrev 2018-01-13 12:33:59 följande:
Jag har ju varit van till en viss grad att under mitt liv behöva ignorera mina egna behov pga den uppväxt jag haft med en pappa som brydde sig mer om jobbet och pengar än familjen och en syrra som betedde sig som en skit och va ute o söp o knarka och med mamma som stod "ensam" mitt i allt och försökte få ihop vardagen. Så jag har inte haft de bästa förutsättningarna om man säger så. Och ända sen tidiga tonåren har jag aktivt försökt ändra på mitt liv. Jag har definitivt inte varit någon ängel jag heller men jag har försökt gjort aktiva val som skulle bana för en ljusare framtid än den jag växt upp i. Idag (snart 30 år gammal) så har jag från ett liv i kriminalitet lyckats från att ha vänt mitt liv upp och ned fått rätsida på många saker. Jag har återfått körkortet, jag tar 5 år nykter och drogfri, jag har ett lagligt jobb som taxitelefonist, lägenhet, jag sparar till pensionen, jag har gjort en enorm innerlig resa som förändrat mitt liv genom KBT terapin och jag har gjort många andra bedrifter för att komma bort från mitt gamla sätt att "leva".
Frugan tar centralstimulerande medicin som hjälper mot självmordstankarna och ångesten så att hon skall vara mer "jämn" i humöret men ändå så brister de för henne ibland. Så det kan ju va så att hon behöver öka dosen då hon "bara" går på 50 mg och man kan gå upp till 400.
När hon gick på concerta började hon även självmedicinera på olagliga substanser och begick en hel del grova brott som hon inte gjort under tiden utan concerta så därför valde hon bort den och "vågar" inte testa någon annan då hon är rädd att det skall bli likadant igen.
Och mycket så är det ju. Hon tar i stort sett inget ansvar över sitt eget liv och väljer att beskylla samhället för hur hennes liv ser ut. Och jag har sagt hela tiden att hon inte kan leva på att beskylla samhället för i slutändan har hon det största ansvaret för att se till att hennes liv skall fungera vilket hon vägrar inse. Det är samhällets fel att hon fick reumatism, samhällets fel att hon inte klarar av att jobba, samhällets fel att hennes liv är skit och jag är den enda ljusa punkten som gör att hon ännu väljer att leva.
Vi hade en bra kontakt på rehabiliteringen som är ett adhd/asperger centrum men den kontakten valde att sluta och börja jobba på fastlandet. Så nu har de tagit in en nybörjare som inte vet ett jota och som inte fått sin licens ännu. Och då känner jag att då vet jag inte vart jag skall vända mig längre när jag vet mer om diagnosen än vad terapeuten gör.
Du menar att hon tar antidepressiva??? Centralstimulerande kan man definitivt inte ta 400 mg av. Centralstimulerande är alltså Concerta och liknande.
Nu är jag som sagt inte läkare, men jag har träffat på flera med just den personligheten som du beskriver och jag funderar om det inte lutar mer åt bipolär än åt ADHD. Det låter så. Också med tanke på att hon verkar bli manisk av centralstimulerande (att plötsligt begå brott kan vara tecken på mani). Om hon skulle höja antidepressivan så finns det också den risken, så man bör vara försiktig med det. Många med NPF är överhuvudtaget så känsliga mot antidepressiva, så det är inte bara att höja för att det generellt går att höja till en viss gräns.
Om terapeuterna kan så mycket om NPF är kanske inte så viktigt i den situationen. Först och främst skulle ni behöva en neutral person som styr upp lite, som sorterar. Annars är det ju kuratorer som brukar vara bra i den rollen? Ta hjälp av någon, en kurator hos socialtjänsten duger också.
