Funderar på att lämna

Anonym (ts)

Äldre 23 Jan 15:02
211 svar

Citera Återställ Anmäl

Funderar på att lämna - fler?!

Någon mer som går i tankarna att lämna ett utåt sett bra förhållande, där det egentligen inte finns några problem, och som vill följas åt och stötta varandra?

Jag och maken har varit tillsammans i snart 12 år, gifta i 9 år. Det gick väldigt fort i början och vi hann väl egentligen inte lära känna varandra ordentligt innan vi både flyttat ihop och väntade första barnet. Och sen rullade det bara på med förlovning, giftemål och barn nr två. Och ju större och självständiga barnen blir, ju mer märker jag av att vi inte alls passar ihop.
På ett sätt älskar jag väl honom fortfarande men mer som en nära vän eller dyl, inte som partner. Vi prioriterar helt olika. Jag vill gärna ha ordning och reda hemma och går och småplockar mest hela tiden medan han helst lägger sig på soffan efter middagen och stannar där tills det är dags att lägga barnen. På helgerna vill jag hitta på grejer, träffa vänner, åka till badhuset eller bara gå ut och gå med barnen. Även då väljer han helst soffan. Han planerar aldrig nånting (om det inte gäller hans fritidsintresse som han utövar periodvis), allt det ligger på mig. Han är för det mesta en bra papa, även om jag kan tycka att han har lite för kort stubin ibland. Händer det något i skolan tex så ställer han upp till 110% för barnen. Han daltar lite för mkt med barnen, men om jag tar en "fight" med barnen då ska han helt plötsligt lägga sig i.
Vi bråkar inte, har väl hänt en gång under alla år att vi på riktigt höjt rösten. Småtjafs och lite korta i tonen har ju naturligtvis hänt.
Har tagit upp det som jag ser som problem flera gånger men det fortsätter i samma spår. Nu har det gått så långt att jag det senaste året på fullt allvar funderar på att lämna. Men det där att ta steget... I första hand tänker jag på barnen. Både att dom ska behöva leva med skillda föräldrar och att jag ska missa halva tiden med dom. Min man tycker nog fortfarande att vi har det bra och om jag väljer att lämna honom så kommer han nog inte gå mig till mötes för att underlätta nånting utan det kommer bli jag som får flytta även om han tjänar mer och mkt lättare skulle kunna ha råd med en dyrare lght. Den vi har nu skulle jag har råd att behålla även om det blir tajt, den är prisvärd i området vi bor i och det skulle dröja många år innan jag kan få en motsvarande igen.

Vet varken ut eller in...
- «
- ‹
- Sida 1 av 2
- 1
- 2
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Funderar på att lämna - fler?!
Anonym (ts) Trådstartaren

Äldre 24 Jan 11:08

#2

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Skild) skrev 2018-01-23 15:14:26 följande:
Du ska nog prova att boka in dig och mannen på samtalsterapi innan du bestämmer något drastiskt. :) Lycka till!

Tror inte att det kommer hjälpa tyvärr. Men har hört att det kan underlätta även om det ändå blir skillsmässa i slutänden.
Anonym (ts) Trådstartaren

Äldre 25 Jan 11:19

#4

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Mm) skrev 2018-01-24 12:44:12 följande:
Hur gamla är barnen? Vad säger han när du tagit upp detta?

Barnen är 10 & 8 år.

Han lovar att ändra på sig, men det händer inget mer sen. Så det är väl helt enkelt sån han är, och då är det ju inte mkt att göra åt...
Anonym (ts) Trådstartaren

Äldre 18 Feb 08:20

#6

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Frugan) skrev 2018-02-02 14:19:29 följande:
Hej TS, vill bara ge dig en stor kram och säga att min sistuation är väldigt lik din. Den stora skillnaden är att vi bråkar massor, det tär på vårt förhållande otroligt mkt. Vi har varit tillsammans i 16 år och varit på väg att separera flera ggr, då är det jag som varit på väg att lämna varje ggn. Ingen mer än du vet vad som är rätt, hoppas du hittar din väg. Stor kram.

Tack snälla. Hur kommer det sig att du inte tagit steget fullt ut om ni varit påväg att separera flera gånger? Stor kram till dig också.
Anonym (ts) Trådstartaren

Äldre 22 Mar 08:26

#33

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Samma här) skrev 2018-03-10 14:20:48 följande:
Hur har det gått??

Och hur har det gått för dig ts?
Här har det väl inte hänt så mkt. Vi har varit på en sedan länge planerad semester och det gick väl över förväntan, vilket iofs kan ha att göra med att jag hade väldigt låga förväntningar. Men väl hemma igen så rullar allt på precis som vanligt och jag blir mer och mer säker på att vi inte har någon framtid ihop som familj. Det är ändå väldigt svårt att ta steget. Så mkt praktiskt som måste lösas och bara tanken på att bara träffa barnen varannan vecka gör ju att jag funderar på om jag ändå inte bara kan bita ihop. Men jag vet ju också att jag troligtvis skulle bli riktigt bitter tillslut, och det mår ju varken jag eller barnen bra av.
Anonym (ts) Trådstartaren

Äldre 22 Mar 10:06

#36

Citera Återställ Anmäl

Anonym (G) skrev 2018-03-22 08:47:42 följande:
Du måste se möjligheterna kära TS.

Att ha barnen varannan vecka betyder att du låter de träffa sin andra förälder (för att de mår bra av det) medan DU för första gången i ditt liv kan tänka på dig själv och inte alla andra, en veckas utforskande av"vem är jag?" När du suttit ihop med en man i elva år är det på tiden att du dejtar dit själv, hittar vem du är idag, vad du gillar idag? Vad dina drömmar är nu? Se det som en upptäcktsfärd och belöningen när du varit fokuserad på dig själv och egenomsorg kommer efter en vecka då du får njuta av att vara mamma, det kan bli jättefint! Detta avgör Du!

Vänta inte, säg till karln att ni måste sätta er ner och samarbeta för en så bra separation som möjligt, säg att du vill hans bästa också för det ser jag ju att du vill. Du bryr dig om honom och han bryr sig lika mycket om dig ni har er vänskap, så låt den hjälpa er vidare. Ta en punkt varje dag.

* Huset och flytt.

* Vårdnaden över barnen upplägg

* Möbler och saker ni delar upp

Etc

Börja bara någonstans för det värsta är innan du tar steget, det är alltid som mest tid för ångest i ett agerande av ingenting. Så kliv det steget ut. Och vänj dig med att det kommer tillfälligt vara tufft nu, ett tag, men att du är starkare än vad än du går igenom, viktigt att komma ihåg det.
Tack för ditt svar. Det låter så himla rätt & lätt när du lägger upp det så. Förmodligen är det väl jobbigast i början och sen vänjer man sig på något sätt att inte ha barnen nära varje dag. Drömmen hade ju varit om vi kunde få boende så nära varandra att barnen utan problem kan gå emellan, tyvärr ser det inte ut så där vi bor utan det är många års väntetid.

Jag tror och hoppas att vi i slutändan skulle kunna komma ur en skillsmässa som vänner, men att vägen dit kommer vara bade lång och krokig med tanke på att han inte alls vill skilljas utan ser oss bli gamla tillsammans.
Anonym (ts) Trådstartaren

Äldre 27 Mar 14:00

#38

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Samma här) skrev 2018-03-24 09:26:57 följande:
Förstår verkligen hur svårt det kan vara att bryta sig loss. Känner själv att jag "sitter fast" av många olika anledningar. Exakt så, är oxå så rädd att bli bitter... livet är kort o man vill inte avsluta det som en bitter människa. Att man bara levt sitt liv för andras skull. Precis som du så vill jag gärna fortsätta som vänner, men känns som att det kommer bli svårt då min man absolut inte vill skiljas och splittra kärnfamiljen. Han anser att om man skaffat barn ihop så får man bara bita ihop och stå ut, typ. Att vi måste hålla ihop för att reda ut det här.
Inser din man iaf att ni inte har det bra?
Var visserligen ett tag sen vi pratade (för vilken gång i ordningen vet jag inte) om det hemma nu, jag har gett upp, men han verkar liksom inte se problemen och då blir det ju automatiskt inte heller någon förändring.
Sitter varje dag på jobbet och kollar efter boende, för jag är till 99% säker på att om jag tar steget så är det också jag som kommer få flytta även om det inte skulle vara det bästa för barnen. Kom till en punkt i helgen där jag kände att det här går inte, det kommer inte gå att lösa allt och fortsätta tillsammans. Och det var en sådan lättnad att komma fram till det efter allt velande. Nu gäller det bara att våga ta steget...
Anonym (ts) Trådstartaren

Äldre 27 Mar 14:13

#40

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Tveksamt) skrev 2018-03-27 14:03:38 följande:
Det är vanligt. Och ni verkar inte matcha varandra och kanske inte heller ger varandra intellektuell stimulans?

Hur har ni det med sex?

Onanerar du hellre än ha sex med honom?
Intellektuell stimulans... Vi pratar knappt med varandra längre förutom om barnen och rent praktiska grejer. Nu låter jag hemsk, men jag är inte ett dugg intresserad av när han vill berätta nåt han gjort, vad som hänt på jobbet mm.

Sex har vi inte haft på länge, blir helt stel bara han försöker kramas.
Anonym (ts) Trådstartaren

Äldre 19 Apr 07:02

#53

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Samma här) skrev 2018-03-27 18:21:43 följande:
Ja man kan väl säga att han inser det men gör inget åt det ändå, stoppar huvudet i sanden på nåt vis, är helt passiv kring vår relation. Tycker det är det värsta av allt, att leva i den här limbon, denna ovisshet där det är varken eller. Han lyfter aldrig frågan eller följer upp någonting och det gör mig lite smått galen.

Blir lite nyfiken på vad det var som gjorde att du kom till den där punkten..? Jag vill så gärna också ha ett avgörande snart... förstår att det känns skönt att ha bestämt dig för velandet är hemskt. Håll fast vid den känslan nu! För jag tror att vilket steg du än tar, oavsett hur skrämmande det än är, så är det bättre än att sitta fast i ett ovisst, kletigt känslomässigt klister i all evighet där man inte kommer nån vart...
Har visst inte varit här inne på ett tag.
Kommer inte ihåg exakt vad det var som hände, men det var nåt som gjorde att jag kände att det här kommer inte att gå. Det finns inget kvar att reparera. Mentalt har jag redan separerat tror jag. När jag tänker och planerar framåt så finns det bara jag och barnen med i bilden, och då mår jag så bra. Jag tycker om min man som en vän och som pappa till mina barn men inte som partner. Kan t.o.m. komma stunder som är ganska trevliga när vi hittar på grejer med barnen, men det finns absolut inga känslor kvar. Samtidigt känner jag mig ofta helt off när jag är hemma. På jobbet är jag glad men så fort jag närmar mig hemmet så får jag ont i magen, huvudvärk och senaste veckan känner jag mig helt snurrig. Det känns som att jag har lock för båda öronen och det surrar i hela huvudet.
Nu gäller det bara att hitta rätt tillfälle att ta steget, fast jag vet ju att det inte finns något rätt tillfälle... Mannen är ju dessvärr inte alls på samma våglängd. Det är hjärtat hit och älskling dit. Han planerar att vi ska köpa husvagn, åka utomlands i sommar, våran pension mm.
Anonym (ts) Trådstartaren

Äldre 24 Apr 06:48

#55

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Samma här) skrev 2018-04-21 13:39:11 följande:
Oj, ja så tydliga fysiska symtom talar ju sitt tydliga språk. Så kan du ju bara inte leva! Usch vad jag känner igen mig, min man planerar också semester och diverse projekt för fullt fast han vet om mina tvivel på oss. Sätter en i en sjukt jobbig sits. Ger ångest. Och egentligen vill man ju göra och ha allt det där o bara älska sin man o sitt liv. Men hur ska man kunna tvinga fram känslor?? Och vad är resor och gemensamma projekt värda om man inte ens trivs tillsammans? Ska man välja ett liv där man fokuserar på familjen och planer tillsammans o vara nöjd med det, eller är kärleken viktigare o bristen på den för svår att leva med i en tvåsamhet? Och hur sjutton kommer man fram till beslut och faktiskt verkställande?
Jag tänkte ett tag att jag nog kan bita ihop och stanna kvar, vara nöjd med det jag har. Iaf tills barnen flyttat hemifrån så att dom ska slippa ha två hem. Men inser mer och mer att det kommer inte att hålla så länge. Att det trots allt måste vara bättre med en mamma (och förhoppningsvis även en pappa så småningom) som mår bra var för sig än en mamma som bara är arg/ledsen/bitter...
Det finns absolut ingen tredje part med för våran del, och det känns väldigt avlägset att påbörja något nytt. Vill bara få landa i lugn och ro med barnen. Sen ska jag inte sticka under stolen med att jag känner en viss avundsjuka när jag ser både par i min egen ålder och äldre som ser så där genuint lyckliga ut ihop efter många år.

«
‹
Sida 1 av 2
1
2
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Funderar på att lämna - fler?!

Funderar på att lämna - fler?!

INNEHÅLL