Ni som på riktigt valt att fortsätta

Här önskar jag ENBART svar från er som gått vidare efter otrohet och på något sätt lyckats. Att det är tufft är jag mer än medveten om, men hur har ni gjort?'

Är INTE intresserad av att höra från er som valt att stanna men ändå lever i misär eller från er som har åsikter om hur ni tycker att man "borde agera/göra" vid otrohet!

Själv har jag valt att försöka fortsätta min relation trots en otrohet och vill höra från er som på riktigt valt detsamma för att ni verkligen tror på det.

Tack på förhand!

Vi fortsatte och det blev bra. Det beror nog på omständigheterna och var man är i livet. Jag gjorde ungefär så här:

* jag fick historien över vad som hade inträffat i min frånvaro. Hon berättade allt, egentligen utan riktig ånger eller ursäkter.

* jag gjorde lite grann om på historien så att den räddade min självkänsla och hennes karaktär. Det blev till en historia om en kvinna som blev frestad av sina känslor när sjömannen seglade lång tid ute på havet. Kvinnan kom till att älska två män samtidigt, utan att veta vem hon skulle välja.

*jag gav historien ett lyckligt slut. När sjömannen kom tillbaka från havet och gick i land för hennes skull ,så förstod kvinnan att han var hennes livs kärlek.

*Vi blev eniga om att fortsätta som om historien var sann. Det har vi gjort i 25 år nu. Historien blir sannare för var dag.

Så mitt råd ( som man) är:

* bestäm dig om du kan och vill fortsätta

* när du bestamt dig för att du kan och vill, så lägg locket på. 

* utdela inga straff

* nämn det aldrig i gräl

* få sexlivet till att fungera, som om inget var hänt

Jag tror på att det kan gå att komma över och förlåta otrohet. Jag tror att den absolut största begränsningen är ens egen förmåga att förlåta, på riktigt förlåta med hjärtat. Det finns historier om personer som förlåter mördare som har gjort långt värre saker mot dem än en otrohet, så varför skulle man inte kunna förlåta detta.

Dock tror jag att alla är olika mycket förunnade med att kunna förlåta. För att kunna förlåta behöver man nog ofta förändras själv, man kan t.ex behöva omvärdera hur man har sett på kärlek och förhållanden tidigare och inse att förhållanden kanske snarare handlar om att vara kära i varandra än att i 100% av alla stunder vara trogna. Det är nog en del av processen som har hjälpt mig efter att min sambo var otrogen för 1 år sedan. Det jag har insett under den frågan är att vist, det finns förhållanden där folk aldrig är otrogna under hela sina liv, men finns det folk som aldrig är otrogna ens i sitt huvud? Inte ens under den sämsta perioden av sitt liv/förhållande? Jag tror uppriktigt inte det, jag är en väldigt trogen person men alla har svackor och om även jag har det så tror jag att nästan alla har det om de lockas att tänka något "otroget" i en situation där de är svaga. Nu tänker säkert några att "Ja men det är skillnad på att tänka och att göra". Och vist det är det, men varför är det så stor skillnad på att tänka det och att göra det. I mina ögon (vilket jag har insett efter otroheten) handlar inte förhållanden om att låsa in varandra och tvinga varandra att avstå från att göra massa saker, utan snarare öppenhet där man inte vill vara otrogen den absolut största delen av tiden. Sen har vi alla (tror jag) svackor där fel tankar dyker upp, och det som avgör ifall det sen blir handling av tankarna eller inte är huruvida man känner sig tvingad av sin partner att vara trogen eller inte. Och som sagt förhållanden går nog inte ut på tvång, utan vilja. Sen finns det säkert många som inte håller med mig, och det kan nog ofta vara de som har svårt att förlåta otrohet. 

Kortfattat, förlåtelse av något som är svårt att förlåta kräver att man förändrar sina värderingar och därmed sin egen syn på saker. Det kräver ofta att man kör över sig själv och vågar inse att man har tänkt fel (vilket inte är det lättaste i en situation när man får reda på otrohet).

Ytterligare tror jag att det är viktigt att förstå hela situationen och varför det hände som någon tidigare har nämnt. Och att man vet att ens partner kommer att förändra sig själv efter det som har hänt så att den inte hade fattat samma beslut i samma situation om den hade uppstått igen. (Min flickvän har tydligt haft ångest och mått kast sen det här hände och jag tror verkligen på att det inte skulle hända igen.) För mig har det också hjälp att ta upp det igen några gånger även om det inte har funnits så mycket mer att säga om det, det har hjälpt mig att känna att det som sägs har varit sanningen och hela sanningen. Att få alla detaljer och hala bilden hjälper mig generellt att lägga saker bakom mig (precis som att jag gärna läser klart en bok helt innan jag lägger den åt sidan och glömmer bort den) men där är nog alla olika och vissa kanske inte klarar av det. 

Lycka till,
Det kan funka med öppenhet och förlåtelse!

Jag kände att nu har något ändrats, nu har blockeringen löst sej och vi kan komma vidare starkare. Tyvärr höll det sej så kanske två år men nu är bekymren tillbaka och han har återigen vänt sej bortåt och inåt istället för att mötas. Jag var den enda som kunde kompromissa. Det positiva för dej är att det går att vända och få det att kännas bra. Det dåliga är att om inte båda förändras så pyr problemen vidare och blossar upp förr eller senare.

Och på vilket sätt svarar du överhuvudtaget på det jag skrev? Vore fint om du hade respekterat mitt inlägg och hållit dina åsikter för dig själv.

Öm tå.