Jag tycker det vore hög tid att vända sig till BUP igen och få igång en utredning, innan det går helt snett för henne. Och om man ställer en ADHD-diagnos då, så vore det en bra idé med medicinering. Jag har själv två barn med ADHD som båda fick hjälp lite väl sent, trots att jag har velat få hjälp. Det var några år sedan. Numera är det betydligt lättare att få hjälp, så tveka inte!
Det kan också vara så att det finns autismspektrum med i bilden och att hon blir arg för att det blir "fel" och ni kanske inte förstår exakt vad hon vill. Där vore det också viktigt att det reds ut, så att ni kan få råd om hur ni ska tänka där. Även folk som kan NPF kommer inte att kunna ge dig pålitliga råd så här över nätet, eftersom det är svårt att säga om det ren ADHD eller om det är en blandning med autismspektrum. Och det är skillnad i hur man ska bemöta det då. Därför är det viktigt att hon blir utredd.
Tack för alla svar!
Ni som kontaktat BUP och fått era barn utredda genom dem, vad har ni sagt för att bli tagna på allvar? Har ni några förslag vilka knappar jag ska trycka lite extra på så att se förstår att jag menar allvar?
Jag tycker inte det låter så värst avvikande. En liten kruttjej!
jag jobbar med barn och innan man ger sig in i diagnosträsk eller affekt så tycker jag du kan läsa som högkänslighet hos barn, och även om indigobarn. Inte för att ställa nån flummig diagnos utan för att få en skön och ofta behövlig tankeinput som tar udden av de värsta orosmolnen (de där molnen brukar oftast inte göra så hemskt mkt nytta då de innehåller en gnutta för mkt känslor).
Ett annat väldigt tänkvärt tips för att möta upp det hela är något så märkligt som en av de finaste låtarna som någonsin skrivits . Nu menar jag inte att hon är utsatt för någon typ av våld utan jag tipsar om låten pga budskapet med starka barn och de råd som ges kring ens förhållningssätt kring desamma. Det ordnar sig säkert. Jag tänker att skolan ofta brukar reagera och höra av sig på eget bevåg om något skulle vara direkt "fel", låter mer som en tjej med vilja och mycket tankar och känslor och det är helt ok.
Jag är själv ett högkänsligt indigobarn om man får säga så. Det har gått alldeles utmärkt för mig, en stark vilja till trots (kanske tack vare). Känner igen mig en del i din dotter haha, bara försök inte gå upp i varv själv eller "ta över" hennes känslor. Be cool helt enkelt. Stor kram!
Här får du länk till låten;
Häromkvällen fick hon ett raseriutbrott som heter duga. Detta på grund av att jag inte hämtade en grej till henne som hon ville. Jag anser att hon kunde hämta detta själv. Hon ligger då på golvet och skriker, sparkar på allt som hon kommer åt, slår i golvet samt drar sig själv i håret. Detta utbrott pågår i ca en halvtimme. Hade jag gett henne det hon ville ha direkt så hade det kanske inte blivit så men jag anser att hon själv kunde gå in på sitt rum och ta detta. Självklart försökte jag prata med henne och hålla om henne under utbrottet men det går inte att få kontakt.
Som någon annan i tråden skrev så är hon otroligt hyperaktiv, mer än normalt. Mycket mer. När hon började på dagis så sa fröknarna att de aldrig sett ett så hyperaktivt barn... Nähä tänkte jag, men nu har ni! ;)
Hon har varit annorlunda sedan födseln men nu på senare tid så har det blivit mycket värre. Utbrotten duggar tätt och detta för bagateller.
Att ta en harmonisk promenad i skogen är dessvärre inget jag kan göra med min dotter, men på andra kanske det funkar.
Om man kommer till BUP för att man har problem med ilska och utbrott behöver vi ta reda på om problemen kan beskrivas som trotssyndrom eller uppförandestörning, det vill säga vi gör en bedömning. Om vår bedömning pekar på det kommer vi att förklara vad trotssyndrom eller uppförandestörning innebär och berätta om stöd och hjälp som finns. Man får vara med och bestämma tillsammans med behandlaren och sina föräldrar hur behandlingen ska läggas upp.
Vilken hjälp och behandling vi föreslår ser olika ut beroende på vilka behov man har. Gemensamt för de flesta behandlingar är ändå att familjen får vara delaktig. Man försöker förstärka det som är positivt i familjens relationer och minska det negativa.
Man kan också få träna förmågan att kontrollera sin ilska. Då går behandlingen ut på att man lär sig andra sätt att hantera ilskan. Man får göra övningar som hjälper en att lugna ner sig när man blir arg och frustrerad.
http://www.bup.se/sv/Rad-och-fakta/Artiklar/Ilska-och-utbrott--Vad-hander-pa-BUP--BUP/
Tvillingmamma, jag tycker du gör väldigt kloka och konkreta inlägg!
Tyvärr tror jag inte de går in. Vissa föräldrar har inget intresse att betrakta sitt eget beteende kritiskt. Det är exakt det som är problemet. Hoppas verkligen BUP erbjder en tid för möte så att familjen får hjälp med vettiga strategier. Någon diagnos hoppas och tror jag inte kommer delas ut i detta läge. Men får den dåliga kemin och upplevelserna att ett lite starkare barn "kör med" sin stackars mamma så tror jag det kan ändras med tiden i takt med att beteendena förstärks på helt fel sätt.
Hämta det jäkla vattnet innan hon ens hinner be om det i en månad så ska du se TS att det ordnar sig. Sätt glaset med en känsla av kärlek vid hennes säng innan läggdags utan att göra än deal av det. Visa att du älskar henne istället för att tycka att du är nån lättkränkt slav.
Sluta bemöt henne med att du blir kränkt eller besvärad för småsaker som är helt normala för ett barn som gör motstånd.
Om man har problem med ilska har man svårt att styra sina impulser att brusa upp och bli arg. Man får lätt utbrott istället för att lösa situationer på annat sätt, till exempel genom att prata.
Det kan finnas många olika orsaker till att man har det så. Kanske finns det andra saker i ens liv som är problematiska som stör. Det kan till exempel vara att man har det oroligt hemma, att man har en ansträngd relation till familj eller vänner, att man inte trivs i skolan eller att man lever under annan stress. Det kan göra att man bär på en ledsenhet eller oro som visar sig i ett argt beteende.
"Vissa diagnoser ställer vi som huvuddiagnos, och andra som tilläggsdiagnos. Danska Sundhedsstyrelsen (motsvarar svenska Socialstyrelsen) kritiserade för några år sedan två BUP-enheter för att ställa diagnoserna trotssyndrom och conduct disorder utan huvuddiagnos. Det de menade var att de problem diagnoserna beskriver redan är kända av remissinstansen, och att remissen har tillkommit för att få svar på varför beteendet finns. Trotssyndrom ger inte den förklaringen, och därför ökar inte informationen i ärendet och inte heller underlaget för val av pedagogisk insats. Så diagnosen bör inte ställas om det inte finns en ADHD-diagnos eller liknande som huvuddiagnos."
hejlskov.se/lagaffektivt-bemotande/om-diagnosen-trotssyndrom/
Häromkvällen fick hon ett raseriutbrott som heter duga. Detta på grund av att jag inte hämtade en grej till henne som hon ville. Jag anser att hon kunde hämta detta själv. Hon ligger då på golvet och skriker, sparkar på allt som hon kommer åt, slår i golvet samt drar sig själv i håret. Detta utbrott pågår i ca en halvtimme. Hade jag gett henne det hon ville ha direkt så hade det kanske inte blivit så men jag anser att hon själv kunde gå in på sitt rum och ta detta. Självklart försökte jag prata med henne och hålla om henne under utbrottet men det går inte att få kontakt.
Som någon annan i tråden skrev så är hon otroligt hyperaktiv, mer än normalt. Mycket mer. När hon började på dagis så sa fröknarna att de aldrig sett ett så hyperaktivt barn... Nähä tänkte jag, men nu har ni! ;)
Hon har varit annorlunda sedan födseln men nu på senare tid så har det blivit mycket värre. Utbrotten duggar tätt och detta för bagateller.
Att ta en harmonisk promenad i skogen är dessvärre inget jag kan göra med min dotter, men på andra kanske det funkar.
AndreaBD hela du skriker passivt aggressiv. Dina svar är hela tiden präglade av fördummande fraser som säger att DU har förbannad rätt och allt andra är dumma i huvudet. Det säger allt för mig. Du borde inre jobba med barn överhuvudtaget. Sjukt onödigt att låta människor som förstärker dåliga beteenden arbeta med barn.
Man ärver inte ADHD. Man ärver sårbarheten.
Har pratat med BUP och han jag pratade med tyckte inte att det var något som lät konstigt... Jag tog även upp att när hon är som mest explosiv så kan hon ibland skada sig själv som att dra sig hårt i håret, nypa sig själv och riva sig i ansiktet. Han sa att jag kunde kontakta Barn och Ungdomshälsan.
Någon som varit i kontakt med dem?