Sirest01 skrev 2020-01-31 23:17:35 följande:
Länge sen jag skrev här nu, men har vart inne å läst lite då och då. Min mens var ju borta ett år och sen fick jag mens november och december förra året och mina förhoppningar växte och jag tänkte att äntligen nu fungerar äl å mens igen. Men så lyser återigen äl och mens med sin frånvaro, tyvärr fick jag upp hoppet om att jag kanske är gravid och tog ett test igår, två veckor efter bim, men det va supernegativt. Nu väntar vi på att gynläkaren ska kontakta oss efter att vi lämnat nya blodprov och sambon spermaprov. Väntan är hemsk och jag blir bara deppigare och deppigare. Fler och fler vänner blir gravida och får barn, och här står jag efter 1,5 år av försök.
Hur fan orkar man?
Jag har berättat för mina föräldrar iaf, det brast vid köksbordet hemma hos dem när min mamma försiktigt frågade om barn. Kunde inte hålla mig.
Känner verkligen med dig!! Vi är också uppe i 1,5 år av försök nu och det tär verkligen. Försöker hålla modet uppe och tänka att det finns massa hjälp att få, men att vänta och leva i någon slags limbo av att inte veta om det kommer fungera eller inte är hemskt.. vi är också under utredning nu och det som håller mig uppe är att jag tänker att en utredningen förhoppningsvis leder till något. För att inte bli besviken tänker jag också att jag troligen inte kommer bli gravid under detta år, utan räknar med att utredningen tar tid, kanske väntetid till IVF osv. Har bokat flera resor och roliga saker under våren och sommaren nu för att ha saker att se fram emot! Det är väl min strategi för att orka, att planera framåt och tänka ett år i taget. Har även börjat prata med en psykolog och det har hjälpt väldigt mycket! Det kan jag rekommendera! Hoppas att du får en fin helg :)
