Ni som varit otrogna länge

Ja jag är just nu ganska förvirrad och tänker inte alldeles glasklart. Har precis fått denna otrohetsaffär i knäet och tusen frågor snurrar runt. Hade hjälpt mig mer om någon kunnat svara på mina frågor än att trycka till mig.

Ja jag är just nu ganska förvirrad och tänker inte alldeles glasklart. Har precis fått denna otrohetsaffär i knäet och tusen frågor snurrar runt. Hade hjälpt mig mer om någon kunnat svara på mina frågor än att trycka till mig.

Förstår att du är förvirrad, hur länge sen var det du fick reda på hans otrohet?
Vet inte om du läst på om krisens fasen, den första fasen "chockfasen" kännetecknas av just förvirring

"När en mycket oväntad händelse inträffar kan man lätt uppleva en känsla av overklighet man tar inte riktigt in det som inträffat. Man blir förvirrad och kan utåt sätt verka helt oberörd men i det inre råder kaos"

lattattlara.com/klinisk-psykologi/kriser/

Sen kommer Reaktion, Bearbetning och nyorientering.

Det är lätt att hamna i rollen som djävulens advokat, även om han varit otrogen mot dig så antar jag att du fortfarande tycker om honom, det är väl kanske det som gör just otrohet så kontroversiellt, allt man sviker någon som står en nära och som litar på en.

Alla människor som gör något dumt kommer alltid ha ett jättestort behov av att skylla ifrån sig och försöka lägga ansvaret för sina egna val och handlingar på någon eller något annat. Det är naturligt och något de flesta av oss mer eller mindre gör när vi klantar oss och skäms.  Förhållandet brukar vara en tacksam syndabock eftersom den är man två om och genom att skylla på den lägger man ju också halva skulden på sin partner och slipper ta hela skulden själv. Men det stämmer inte. ALLA längre förhållande har problem till och från, vissa större, vissa mindre. Men alla går ju inte ut och är otrogna eller hur? Alltså håller det inte att påstå att det var problemen som gjorde att man var otrogen för alla väljer ju inte otrohet. Otrohet handlar inte om vilken situation man ställs inför, den handlar om hur enskilda individer hanterar situationen de ställs inför. Kort sagt, båda kan vara skyldiga till att skapa eventuella problem i förhållandet, men en otrohet är ALDRIG bådas fel, den ansvarar BARA den som varit otrogen för.

Så visst kan man försöka vara förstående och försöka förstå varför någon valde som han gjorde men man får aldrig någonsin glömma vem som är ansvarig för vad, för hakar man på det tåget så hamnar man på väldigt fel spår. OM man öht ska överväga ge en person som varit otrogen en andra chans så måste personen först och främst kunna stå för sina handlingar fullt utan utan att slingra sig och skylla ifrån sig. Kan personen inte göra det så är det ingen idé att ens försöka för då betyder det dels att personen inte ångrar något och att personen inte fullt ut förstår hur fel hen gjort.

Det här är något man brukar vara väldigt tydlig med på familjeterapi, först måste man kunna försonas kring otroheten i sig, SEN kan man börja diskutera eventuella problem i förhållandet och påstådda anledningar. Men eftersom den som varit otrogen skäms över det så vill personen oftast hoppa över den biten och genast hoppa över till att diskutera problem och sk anledningar. 

Jag råder dig varm att söka hjälp så tidigt som möjligt. Här kommer du få väldigt skilda åsikter och de som svarar har många ggr en ganska fet bias från tidigare erfarenheter, Den som blivit bedragna tenderar att tycka att alla otrogna är svin som ska dumpas rakt av, de som själva varit otrogna tycker tvärtom att allt bara ska förlåtas rakt av och tendera att lägga skulden på annat.

Ja jag är just nu ganska förvirrad och tänker inte alldeles glasklart. Har precis fått denna otrohetsaffär i knäet och tusen frågor snurrar runt. Hade hjälpt mig mer om någon kunnat svara på mina frågor än att trycka till mig.

Du har inte pratat med din man om att det kanske kan va ok med något på sidan av? Vem vet, han kanske tycker det är en toppenidé.

Jag håller som sagt med om att det inte är ok med påhopp. Det jag försöker förklara är otrohet inte är helt okontroversiellt, många har själva blivit drabbade eller har närstående som blivit drabbade.

Som svar på din fråga: Nej man är inte mer berättigad att skrika på någon på tåget än vad man är berättigad att vara otrogen mot sin partner. Men om du tänker såhär, på samma tåg sitter det en snubbe och trakasserar en ung tjej sexuellt. Hur skulle du reagera om någon skäller ut honom? Skulle du tycka att "man får inte skrika på folk" eller skulle du tycka att han gjort sig förtjänt av en utskällning?

Jag beklagar verkligen det du går igenom. Jag känner ju inte till orsakerna till din mans svek utan kan bara förklara mina. Och vill ännu en gång säga att jag vet att jag gör fel och att det aldrig ger mig rättigheten att gå bakom ryggen på honom. Som sagt älskar jag min man men vi har verkligen glidit ifrån varandra eller så har vi alltid varit så olika men att det inte är förrän nu jag börjat inse det. Har funderat sen du skrev tråden på varför jag inte bara lämnar. Och det är nog feghet blandat med rädsla. Det är liksom inte bara flytta när man har barn att tänka på. Tror jag inte skulle få ta lån och hyresrätt är alternativet. Så då är det bara att bryta upp från det dom är vana vid kompisar, skola osv. Sen har jag aldrig varit ensam, flyttade från mina föräldrar direkt till honom och den tanken skrämmer mig också lite. Så feghet, absolut. Egoistiskt, ja förmodligen. Vi har ju egentligen inga direkta problem, vi bråkar sällan ,han har sitt liv med arbete och kompisar , och jag är den som mest är hemma med barnen och ser att allt sköts på hemmaplan. Det jag saknar är det fysiska, bli bekräftad som kvinna istället för ett hembiträde. Han ser mig inte längre utan jag är bara nån som sköter allt och vars behov inte är lika viktiga som hans jobb ,hans kompisar, hans meckande och allt annat han prioriterar. Jag säger inte att jag tror att min älskare har några känslor för mig så, men han bekräftar mig, åtrår mig, ger mig ny energi. Och igen så är allt detta inga bortförklaringar från min sida utan endast en orsak till varför jag är otrogen.

Ja jag har nog inte tänkt så långt och ber om ursäkt om jag rivit upp några sår , det var inte min intention och beklagar verkligen.

Jag skulle nog själv skälla ut honom men skulle aldrig skrika och kalla honom en dålig far, jag fördömer beteendet, men jag känner inte honom personligen.

Jag är inte här för att bli anklagad på eller som ett fungerande bollplank. Läs ts frågeställning igen, jag svarade bara utifrån mig och behlver inte bli personligt påhoppad för ett beteende jag från start förklarat är fel.

Jag beklagar verkligen det du går igenom. Jag känner ju inte till orsakerna till din mans svek utan kan bara förklara mina. Och vill ännu en gång säga att jag vet att jag gör fel och att det aldrig ger mig rättigheten att gå bakom ryggen på honom. Som sagt älskar jag min man men vi har verkligen glidit ifrån varandra eller så har vi alltid varit så olika men att det inte är förrän nu jag börjat inse det. Har funderat sen du skrev tråden på varför jag inte bara lämnar. Och det är nog feghet blandat med rädsla. Det är liksom inte bara flytta när man har barn att tänka på. Tror jag inte skulle få ta lån och hyresrätt är alternativet. Så då är det bara att bryta upp från det dom är vana vid kompisar, skola osv. Sen har jag aldrig varit ensam, flyttade från mina föräldrar direkt till honom och den tanken skrämmer mig också lite. Så feghet, absolut. Egoistiskt, ja förmodligen. Vi har ju egentligen inga direkta problem, vi bråkar sällan ,han har sitt liv med arbete och kompisar , och jag är den som mest är hemma med barnen och ser att allt sköts på hemmaplan. Det jag saknar är det fysiska, bli bekräftad som kvinna istället för ett hembiträde. Han ser mig inte längre utan jag är bara nån som sköter allt och vars behov inte är lika viktiga som hans jobb ,hans kompisar, hans meckande och allt annat han prioriterar. Jag säger inte att jag tror att min älskare har några känslor för mig så, men han bekräftar mig, åtrår mig, ger mig ny energi. Och igen så är allt detta inga bortförklaringar från min sida utan endast en orsak till varför jag är otrogen.

Det gäller nog åt båda hållen. Att bara ösa ur sig sina sårade känslor på andra för något någon annan gjort mot en tidigare är inte heller rätt. Och det är fullt naturig att bita tillbaka när man känner sig påhoppad. Huraomhelst är det iaf lätt att se varför otrohet är ett känsligt ämne som kan väcka starka känslor hos många.

Att försöka sätta sig in i någon annans situation och se saker ut någon annans synvinkel är mycket svårare än vad man tror. Alla slänger sig med uttryck som "jag förstår" men gör man verkligen det?

Jag tycker du ska fortsätta skriva, jag tror det är nyttigt att se saker ur båda sidor även om man inte håller med varandra så blir bilden betydligt bredare och mer detaljrik