Ni som varit otrogna länge

Måste bara fråga, har du någonsin pratat med honom om vad du känner är dina problem? Skulle du inte hellre vilja bli av med den konflikt som ändå finns?Uppenbarligen vet du vad du saknar, som bekräftan exempelvis som du nämner. 

. För mig är sex väldigt viktigt, jag måste få utlopp för allt jag känner genom sexet. Det ger mig energi när jag är trött, glädje när jag är nere, och lugn när jag är hypad.

Måste bara fråga, har du någonsin pratat med honom om vad du känner är dina problem? Skulle du inte hellre vilja bli av med den konflikt som ändå finns?Uppenbarligen vet du vad du saknar, som bekräftan exempelvis som du nämner. 

Förstår att du är förvirrad, hur länge sen var det du fick reda på hans otrohet?
Vet inte om du läst på om krisens fasen, den första fasen "chockfasen" kännetecknas av just förvirring

"När en mycket oväntad händelse inträffar kan man lätt uppleva en känsla av overklighet man tar inte riktigt in det som inträffat. Man blir förvirrad och kan utåt sätt verka helt oberörd men i det inre råder kaos"

lattattlara.com/klinisk-psykologi/kriser/

Sen kommer Reaktion, Bearbetning och nyorientering.

Det är lätt att hamna i rollen som djävulens advokat, även om han varit otrogen mot dig så antar jag att du fortfarande tycker om honom, det är väl kanske det som gör just otrohet så kontroversiellt, allt man sviker någon som står en nära och som litar på en.

Alla människor som gör något dumt kommer alltid ha ett jättestort behov av att skylla ifrån sig och försöka lägga ansvaret för sina egna val och handlingar på någon eller något annat. Det är naturligt och något de flesta av oss mer eller mindre gör när vi klantar oss och skäms.  Förhållandet brukar vara en tacksam syndabock eftersom den är man två om och genom att skylla på den lägger man ju också halva skulden på sin partner och slipper ta hela skulden själv. Men det stämmer inte. ALLA längre förhållande har problem till och från, vissa större, vissa mindre. Men alla går ju inte ut och är otrogna eller hur? Alltså håller det inte att påstå att det var problemen som gjorde att man var otrogen för alla väljer ju inte otrohet. Otrohet handlar inte om vilken situation man ställs inför, den handlar om hur enskilda individer hanterar situationen de ställs inför. Kort sagt, båda kan vara skyldiga till att skapa eventuella problem i förhållandet, men en otrohet är ALDRIG bådas fel, den ansvarar BARA den som varit otrogen för.

Så visst kan man försöka vara förstående och försöka förstå varför någon valde som han gjorde men man får aldrig någonsin glömma vem som är ansvarig för vad, för hakar man på det tåget så hamnar man på väldigt fel spår. OM man öht ska överväga ge en person som varit otrogen en andra chans så måste personen först och främst kunna stå för sina handlingar fullt utan utan att slingra sig och skylla ifrån sig. Kan personen inte göra det så är det ingen idé att ens försöka för då betyder det dels att personen inte ångrar något och att personen inte fullt ut förstår hur fel hen gjort.

Det här är något man brukar vara väldigt tydlig med på familjeterapi, först måste man kunna försonas kring otroheten i sig, SEN kan man börja diskutera eventuella problem i förhållandet och påstådda anledningar. Men eftersom den som varit otrogen skäms över det så vill personen oftast hoppa över den biten och genast hoppa över till att diskutera problem och sk anledningar. 

Jag råder dig varm att söka hjälp så tidigt som möjligt. Här kommer du få väldigt skilda åsikter och de som svarar har många ggr en ganska fet bias från tidigare erfarenheter, Den som blivit bedragna tenderar att tycka att alla otrogna är svin som ska dumpas rakt av, de som själva varit otrogna tycker tvärtom att allt bara ska förlåtas rakt av och tendera att lägga skulden på annat.

Fick veta detta för tre veckor sen då min man berättade att han var kär i en annan kvinna.
Vi har varit tillsammans i ca 30 år och jag har inte så svårt att förstå att man blir attraherad av en annan person för det har hänt mig själv ( var dock aldrig otrogen ). 

Förstår att du är förvirrad, hur länge sen var det du fick reda på hans otrohet?
Vet inte om du läst på om krisens fasen, den första fasen "chockfasen" kännetecknas av just förvirring

"När en mycket oväntad händelse inträffar kan man lätt uppleva en känsla av overklighet man tar inte riktigt in det som inträffat. Man blir förvirrad och kan utåt sätt verka helt oberörd men i det inre råder kaos"

lattattlara.com/klinisk-psykologi/kriser/

Sen kommer Reaktion, Bearbetning och nyorientering.

Det är lätt att hamna i rollen som djävulens advokat, även om han varit otrogen mot dig så antar jag att du fortfarande tycker om honom, det är väl kanske det som gör just otrohet så kontroversiellt, allt man sviker någon som står en nära och som litar på en.

Alla människor som gör något dumt kommer alltid ha ett jättestort behov av att skylla ifrån sig och försöka lägga ansvaret för sina egna val och handlingar på någon eller något annat. Det är naturligt och något de flesta av oss mer eller mindre gör när vi klantar oss och skäms.  Förhållandet brukar vara en tacksam syndabock eftersom den är man två om och genom att skylla på den lägger man ju också halva skulden på sin partner och slipper ta hela skulden själv. Men det stämmer inte. ALLA längre förhållande har problem till och från, vissa större, vissa mindre. Men alla går ju inte ut och är otrogna eller hur? Alltså håller det inte att påstå att det var problemen som gjorde att man var otrogen för alla väljer ju inte otrohet. Otrohet handlar inte om vilken situation man ställs inför, den handlar om hur enskilda individer hanterar situationen de ställs inför. Kort sagt, båda kan vara skyldiga till att skapa eventuella problem i förhållandet, men en otrohet är ALDRIG bådas fel, den ansvarar BARA den som varit otrogen för.

Så visst kan man försöka vara förstående och försöka förstå varför någon valde som han gjorde men man får aldrig någonsin glömma vem som är ansvarig för vad, för hakar man på det tåget så hamnar man på väldigt fel spår. OM man öht ska överväga ge en person som varit otrogen en andra chans så måste personen först och främst kunna stå för sina handlingar fullt utan utan att slingra sig och skylla ifrån sig. Kan personen inte göra det så är det ingen idé att ens försöka för då betyder det dels att personen inte ångrar något och att personen inte fullt ut förstår hur fel hen gjort.

Det här är något man brukar vara väldigt tydlig med på familjeterapi, först måste man kunna försonas kring otroheten i sig, SEN kan man börja diskutera eventuella problem i förhållandet och påstådda anledningar. Men eftersom den som varit otrogen skäms över det så vill personen oftast hoppa över den biten och genast hoppa över till att diskutera problem och sk anledningar. 

Jag råder dig varm att söka hjälp så tidigt som möjligt. Här kommer du få väldigt skilda åsikter och de som svarar har många ggr en ganska fet bias från tidigare erfarenheter, Den som blivit bedragna tenderar att tycka att alla otrogna är svin som ska dumpas rakt av, de som själva varit otrogna tycker tvärtom att allt bara ska förlåtas rakt av och tendera att lägga skulden på annat.

Hej, nu är det iofs inte jag som varit otrogen, utan var min tidigare fru som jag var gift med 12+ år och flera barn. Hon kom och berättade att hon varit otrogen en natt och ville nu skiljas med det som orsak. Jag var beredd att ge henne en andra chans och få oss lösa detta istället. Men hon nekade detta, även fast vi pratat om allt och faktiskt kommit fram till vad som bidragit till detta. Vi hade aldrig ett "dåligt" förhållande, men med barn och jobb vart det väl lite för lite tid för varandra, kort förklarat. Jag såg bara vad som hänt som en del av problemet som skulle lösas. Men hon vägrade hantera problemet även fast hon erkänt det. Är hon lyckligare i dag? Nej, fortfarande osäker på allt och sina nya val då allt börjar om igen med stor osäkerhet. Allt detta bara för att hon vägrade att ens försöka göra något åt den trygghet och närhet som fanns efter en lång relation. Är det som sårat mig mest, kunna vara så arrogant. Bara för man lever på några osäkra ting och tycker det är spännande med en ny sex partner. Sex var inte problem mellan oss, det har hon mer eller mindre sagt själv, till och med saknat. 
Jag har tagit mig förbi detta inget som tynger mig så mycket längre. Försöker ta mig runt i single livet just nu även då jag bitvis avskyr det att behöva börja om igen.

Jag beklagar verkligen det du går igenom. Jag känner ju inte till orsakerna till din mans svek utan kan bara förklara mina. Och vill ännu en gång säga att jag vet att jag gör fel och att det aldrig ger mig rättigheten att gå bakom ryggen på honom. Som sagt älskar jag min man men vi har verkligen glidit ifrån varandra eller så har vi alltid varit så olika men att det inte är förrän nu jag börjat inse det. Har funderat sen du skrev tråden på varför jag inte bara lämnar. Och det är nog feghet blandat med rädsla. Det är liksom inte bara flytta när man har barn att tänka på. Tror jag inte skulle få ta lån och hyresrätt är alternativet. Så då är det bara att bryta upp från det dom är vana vid kompisar, skola osv. Sen har jag aldrig varit ensam, flyttade från mina föräldrar direkt till honom och den tanken skrämmer mig också lite. Så feghet, absolut. Egoistiskt, ja förmodligen. Vi har ju egentligen inga direkta problem, vi bråkar sällan ,han har sitt liv med arbete och kompisar , och jag är den som mest är hemma med barnen och ser att allt sköts på hemmaplan. Det jag saknar är det fysiska, bli bekräftad som kvinna istället för ett hembiträde. Han ser mig inte längre utan jag är bara nån som sköter allt och vars behov inte är lika viktiga som hans jobb ,hans kompisar, hans meckande och allt annat han prioriterar. Jag säger inte att jag tror att min älskare har några känslor för mig så, men han bekräftar mig, åtrår mig, ger mig ny energi. Och igen så är allt detta inga bortförklaringar från min sida utan endast en orsak till varför jag är otrogen.

Klickade iväg lite snabbt och tar upp tråden igen.

Ja jag är förvirrad....och ja jag tycker om honom som den man han är.

Dessutom så känner jag kvinnan han är förälskad i och henne gillar jag också. Har själv sagt vid något tillfälle att de är som klipp och skuret för varandra.

Min man och jag är väldigt olika men vi har ett kärleksfullt förhållande och det hävdar ju även min man. Vi arbetar på samma arbetsplats så vi tillbringar ju dygnet runt med varandra utan några problem. Vi gillar hänga med varandra helt enkelt.

Han och kvinnan delar en hobby och har träffats där i ca ett år. Exakt hur länge förhållandet är jag i nuläget inte intresserad  av inte heller hur långt förhållandet gått.

Förvirringen just nu ( eller chocken, kanske) är i att jag vill förstå hur det funkar, hur han tänker ( han vet inte hur han ska förklara ) och hur framtiden ser ut helt krasst ( ja ett facit hade varit bra men jag förstår att det inte finns )

Jag är ledsen förstås men inte hatisk och rasande som vissa här i tråden...men det kommer kanske, vad vet jag?

 

Du beskriver allt så klockrent! Ja alla som varit med om ett svek känner nog igen sig. Den som har varit otrogen säger nog efter att ha blivit påkommen "förlåt jag ska aldrig göra om det igen"! Efter det så vill dom sopa det under mattan och gå vidare. Se framåt, vända blad, glömma det förflutna! Du har väldigt rätt i att man måste försonas i sveket först för att gå vidare. Inte alla som klarar det dock!

Kan verkligen hålla med dig om att det var en drastisk lösning för ett one-night-stand.....
Jag tänker som du....ett problem som ska lösas ! 
Gräset är ju efter ett tag inte lika grönt som från början och jag vill verkligen inte börja om...jag vill bara deras förälskelse ska svalna.