Kommer hennes vilja alltid trumfa vår?

Det låter märkligt,tycker jag. Varför får hon inte mer hjälp än så om hon är så pass dålig?

Om min morfar som både kan gå själv och ta sig ur sängen på egen hand kan få så pass mycket hjälp så borde din farmor också kunna få det.

Ni som anhöriga eller hemtjänsten kanske kan ta kontakt med en behovsbedömare och höra er för?

Kanske kan ni få till en vårdplanering så att de får se vilka behov hon har?

Det är något som inte stämmer här, det är jag 99 % säker på. Kanske har du missuppfattat något när det gäller hennes situation eller så kan hon inte vara fullt så dålig som du skriver.

Man har det helt enkelt inte så torftigt och eländigt att man bara får hjälp av hemtjänsten 2 gr per dygn om man behöver hjälp med "allt".

Skulle hon ligga i sängen så mycket som du skriver hade hon fått in akut till sjukhus ganska snart pga uttorkning och trycksår mm. Man kan inte vänta så länge med personlig hygien, toabesök och måltider!

Vänd er till biståndshandläggaren igen för att få svar på hur det blivit.

Om man blir nekad det man ansöker om får man ett skriftligt avslag på det man inte anses vara berättigad till. Hemtjänst är en behovsprövad insats och lagrummet är socialtjänstlagen (förkortas SoL). Ett avslag kan man överklaga till förvaltningsrätten. I samband med att man får ett avslag får man också anvisningar hemskickade med instruktion om hur du ska göra om du vill överklaga ditt beslut.

Du kan också vända dig till kommunens anhörigstöd om du vill få mera vägledning.

Det låter som min farmor. Hon bodde i egen lägenhet tills hon var 98 år gammal. Hon vägrade och även kommunen tyckte att det funkade ju bra hemma...

Bara det att hon ramlade flera ggr per år, kunde inte ta sig ut, fick mat från hemtjänsten men åt inte den för hon glömde eller var inte sugen, kunde gå en hel dag eller mer utan att äta nästan nåt och blev så smal så det var läskigt. Hon kunde ligga nedkissad i sängen i timmar för att hon inte fick hjälp till toan i tid. Hon hade hemtjänst två ggr per dag + larm och sen matleverans och städning. Det räckte ju inte till alls, men det ville kommunen inte gå med på. Och farmor ville inte ändra nåt och inte vara till besvär. 

Så till slut fick vi igenom att hon skulle få komma till äldreboende. Och vilken skillnad!!

Hon levde upp och kände sig så trygg med personalen och de andra boende. Hon blev vän med några tanter och hade nån att prata med. Och även när hon ville sitta själv så hade hon dörren öppen och kunde se och höra de andra. Hon fick bra mat och sällskap så att hon åt maten och gick upp i vikt. Hon hade sina egna möbler (utom sängen som var en mer avancerad höj-sänkbar), sina saker, sina kläder. När hon fyllde år ordnade boendet så att vi kunde fira henne i ett samlingsrum och såna saker. Hon hade det verkligen bra där.

Från att ha varit nästan döende av undernäring och flera benbrott vid 98 års ålder så levde hon gott tills hon var 104 år på boendet. Hon somnade in trygg och lugn i sin säng. Boendets personal ringde oss när de trodde att det började vara tid för henne att dö och alla vi barn och barnbarn samlades och var hos henne en längre eller kortare stund. 

Hade hon bott kvar hemma är risken mycket stor att hon dött på golvet, av ett fall, och legat ett tag innan hjälp hann komma. 

Min mamma har jobbat på olika äldreboenden hela mitt liv, alla har varit jättebra.

Hon gör inte rätt som säger nej, för det hon har just nu är inget liv. Behöver hon gå på toa tar det oftast 1-2 timmar innan de kommer och hon har som sagt inte varit utanför sin lilla lägenhet på flera år. Hon kommer inte ens ut på balkongen för att dörren är för smal. Hon kan inte ta sig runt på egen hand öht.

Hon kan inte få det mycket värre än hon har det.