Varför blir jag aldrig nöjd? Vad är det jag saknar?

Tror det är lätt göra så och det är verkligen inte unikt. Alltså att vara med någon för att slippa vara själv. Jag kände mycket som dig typ vad jag skulle göra när alla åker på sina resor med sina partners eller lägger all tid på husköp, jobb etc. Jag minns bara hur jag tänkte då och hade en egen lägenhet och bara kände hur tråkigt det skulle bli att vara själv. Vem ska jag umgås med? Vem ska jag hitta på något kul med? Vad ska jag göra på dagarna? Fick riktig ångest över det av att ha ett tråkigt liv och inte ha något att göra eller någon att umgås med.

Jag klarade det inte riktigt (att göra slut) utan jag blev kvar med honom. Men vi gick bara varann mer och mer på nerverna. Han började dra sig ut också mer och mer, typ som när din kille säger "ja men vi gör slut då, orkar inte med dig" eller vad du nu skrev. Han började göra slut och till slut hängde jag mig nog bara kvar i förhållandet, och han med, som någon slags desperation. Det är svårt att förklara men drivs man av rädslor och separationsångest så blir känslorna så intensiva. Så även fast vårt förhållande var som sämst så var det också som mest intensivt och jag kände så starka känslor. Men vet idag att det inte var kärlek. Och det är ganska lätt att bli beroende va de "kickarna" och inbilla sig att det är kärlek.

Han och jag bröt bara ned varann och till slut fanns liksom inget kvar av oss. Vi orkade inte försöka liksom till slut så var väl då det tog slut.. Visst kan man se det romantiskt som att vi var två personer som verkligen älskade varann mot alla odds och kämpade in i det sista. Men det handlade snarare mer om att vi inte älskade oss själva tillräckligt och drevs båda av ångest och rädsla för att vi inte skulle klara oss utan varann eller något. Det är ju en trygghet ändå och något säkert att känna någon så väl...

Tyvärr blir det som du beskriver att man liksom tröttar ut sig mer och mer och energin försvinner. Jag trodde som dig att en lösning skulle komma ju längre jag stannade. Men istället blev jag bara mer energilös och utmattad, och kom längre och längre bort från mina känslor så till slut visste jag inte alls vad jag kände. Jag var så slut och trött att jag inte ens kunde tänka. Så det var därför det blev att båda antagligen bara stannade i förhållandet tills energin var slut liksom..

Men det var hemskt och man kan verkligen bli utbränd av en relation och verkligen urholkas rent känslomässigt. Man ska verkligen vara rädd om sig.

Förstår i den förvirringen du är i nu och vet hur svårt det är att veta varken ut eller in.

Tror nånstans de känslor man känner först är de som är sannast. Sedan efter det kommer rädslor och andra "försvarsmekanismer" in för att man kanske inte vill acceptera sina känslor och det man känner. Alltså, istället för att bara acceptera att det kanske inte känns rätt helt enkelt så kommer andra känslor och tankar "tänk om jag inte träffar någon annan", "tänk om jag kommer på att det är fel val", "vem ska jag umgås med?", "det kanske inte är så dålig ändå.. Han är ju ändå så bra/fin", "han älskar ju mig", "jag gillar ju han ändå", "alla andra gillar ju honom", "är jag barnslig?", "jag kanske överdriver"...

Tror du säkert nånstans kanske inte vill acceptera den egentliga känslan du har och det gör att du velar så mycket eller kommer på olika anledningar. Så det är därför du ska försöka gå tillbaka till den ursprungliga känslan du har. Vad det nu är. Men där du befinner dig just nu - trött och energilös - de är inte bästa förutsättningarna för att ta ett beslut eftersom man bara är mer förvirrad då. Så förstår verkligen ditt tvivel.

Därför jag tror det är bra du får lite distans från det på något sätt och så du går vila hjärnan och hitta tillbaka till dina innersta känslorna.

Jag lovar dig också att beslut som du tar då alltså när du följer ditt innersta, det är ditt riktiga jag och det kommer alltid vinna över känslor som rädslor och förlust.

Sökte själv under den perioden hjälp på anonyma forum men problemet där är att det kanske inte hjälper så mycket (men tycker du fått många bra och kloka svar). Alltså när man redan är förvirrad och behöver hitta sitt innersta så kanske det sista man behöver är också andras synpunkter och åsikter. Det gör att du bara kommer ännu längre bort från dig själv. Men i stunden kan det kännas som en enkel/bra/lättare lösning. Jag pratade också sönder kompisar men det gjorde det inte lättare... Du behöver hitta svar i dig själv och inte hos andra. Vet att folk sa samma till mig och det var så frustrerande! För jag visste ju inte vad jag kände och kunde inte hitta de känslorna.

Men det är som sagt därför man måste backa några steg och stilla sin hjärna lite.

Själv sökte jag kuratorhjälp under denna period förut men det kan verkligen bli hur som helst (precis som här på forum). Man kan få någon jättebra eller så får man någon som inte alls är det. För mig hjälpte det inte så mycket utan gjorde mig mer förvirrad. Tror en mindfulness kurs eller meditation eller liknande skulle vara bättre. Så se om du kan gå hjälp från vårdcentralen. Att prata mer och fundera/älta/grubbla gör dig bara mer trött. Så tror inte det är lösningen riktigt.

Hoppas verkligen du kan komma ur denna situationen på något sätt så det känns bra och att du känner att du kan vila i det beslutet som du tar. Alltså så du slipper vela etc. utan får ett lugn i dig.

Jag har faktiskt aldrig hört talas om ett förhållande som är dåligt/oengagerat som helt plötsligt blir bra. Tror du verkligen att erat sätt att känna och vara mot varandra kommer förändras positivt med tiden? Även om du tror att din sambo älskar dig eftersom han vill köpa hus och gå vidare, barn kanske, så betyder det kanske bara att han känner som dig- ni funkar okej tillsammans, känner varandras släkter och att det är rätt väg att gå. Göra som alla andra.

Var vill du vara om ett år? Hur ser drömscenariot ut? Efter vad du beskriver är det att du är utomlands någonstans på ett äventyr UTAN din sambo, han verkar inte finnas med alls i dina drömmar.

Släpp honom! Strunta i vad han känner, det handlar om DITT liv. Gör dig fri och redo att leva äkta, utan grubblerier. Ta tecknet för vad det är, ett tvivel på att det liv du har idag är ett bra liv, varken ditt eller hans fel, bara att ni är fel tillsammans. Man känner inte som du gör om allt är som det ska!

Brukar tankarna skifta från positiva till negativa i samma stund han kliver innanför dörren? Eller brukar dem infinna sig efter en stund? Hur länge har ni försökt skaffa barn? 

Nja inte exakt, det beror på han också. Han är lite mer introvert än vad jag är, o han är inte sån som strålar av glädje liksom som normalt.. bara det kan göra mig sur om jag är positiv o säger något, o jag inte får den responsen jag vill ha.

Jag tror jag blir väldigt påverkad av det.

Tja, ett halvår ungefär.

är du säker att han är introvert? du tror inte att han mår dåligt? deprimerad?

Vi har som sagt en gång nästan gjort slut och då blev man ju helt förtvivlad istället, då plötsligt börjar man fundera nej jag vill inte vara utan honom, åh tänk allt som jag sårat honom nej förlåt förlåt jag älskar dig osv... är det separations ångest kanske?

men dessa djupa känslor kommer ibland men dessa halv djupa känslor, då jag bara liksom funderar men inte så djupt, dessa känslor är ihållande. Men de känslor av att jag måste göra slut är liksom inte konstanta, svårt o förklara. Men det är så konstigt, för nu t.ex. nu har jag umgåtts med honom ett par dag, nu plötsligt känns allt ?bra? igen. Då är det som att jag funderar varför jag håller på grubblar så mycket, detta är ju helt ok liksom.

Men sedan då vi har ett bråk igen så blir jag lika less igen och vill typ göra slut direkt. Vad tror du dethär beror på? Att jag ibland är så högt uppe och sedan djupt ner?

Som du har jag även funderat på kurator hjälp/expert hjälp, trott att det är jag som är tokig som inte vet något... för som sagt har jag varit så nästan hela livet, tom min familj känner mig lite så, att jag aldrig kan bestämma mig. Men jag känner mer o mer att jag nog VET vad jag vill men att jag ibland inte vågar lägga action till det... har även svårt med att säga nej, måste vara alla till lags...

Låter som sagt som att vi är ganska lika. Har också fått höra från folk att jag är velig och har beslutsångest. Men på senare år har jag förstått att det hör ihop med stress. När jag har mycket i huvudet så har jag svårt hitta mina känslor och då har jag svårt att ta beslut.

För mig har det hjälpt att söka hjälp just för att hantera känslor, kan vara saker från barndomen och allt möjligt. Alltså bli bättre på att känna efler vad jag vill eftersom jag precis som dig gärna sätter andra först, inte vill göra andra ledsna, vara till lags.

Det låter som det är separationsångest bland annat när du håller på så. Men också att du inte vill göra någon ledsen. Jag tyckte också så synd om mitt ex. Började ifrågasätta mig typ om han känner så stark kanske det är mig det är fel på, jag kanske ska vara med han ändå etc. Men det är fel eftersom att ett förhållande måste utgå från dig och vad du vill. Egentligen kan du tänka bort hans kärlek och bara fokusera på dig själv. Vad du vill. Oberoende av hans känslor.

Är man väldigt empatisk och liknande kan man lätt gå in i andras känslor och glömmer bort sina egna tror jag.

Kanske är det högt och lågt för att när det är lågt så blir dutiden så är det ju lättare att "nöja" sig. Men när ni bråkar kanske han inte känns värt det liksom..

Vem behöver proffshjälp då man har dig?? :) Det jag menar är att jag tycker du läser mig och min situation väldigt bra, men som du säger är vi nog ganska lika!

Jag kom riktigt till insikt i din sista del av det du skrev till mig, det är ju precis så. När vi har det bra så är det bra för att det är precis det, det är då, bra. Och när vi bråkar så orkar jag liksom inte ens en sekund typ. Jag börjar himla med ögonen och sucka typ *here we go again*, jag säger inte det såklart men det känns så in i mig. Jag har tom svårt i vissa situationer att känna sympati :( Jag vill liksom bara han ska sluta ropa eller vad det nu kan vara... obs, jag kan känna sympati inte det jag menar, men i vissa situationer... Kanske just för att han ropar i situationen eller något så är det svårt. Även fastän det kan vara mitt fel att han är sur/arg så tycker jag det är jobbigt, liksom att jag inte orkar...

Hej igen, läste ditt meddelande förut men var upptagen då men blev rörd av det. Verkligen snällt skrivet :) kul att kunna hjälpa. Skönt att du kunde komma lite till insikt. Hur har det gått efter?

Ibland har man bara inte energi kvar och det är en ganska tydlig signal på att allt inte står rätt till i förhållandet.

Är de faktiskt bara jag som är såhär osäker i allt?