Min vän kväver mig!

Om jag varit din man så hade jag sagt STOPP för länge sedan. Usch för att aldrig få ensamtid med sin partner. 

Jag tvivlar på att du kommer någon vart med att försöka prata förstånd med henne, så det bästa för dig (och ditt förhållande) är nog att helt "göra slut" med den där väninnan. Du behöver inte ha dåligt samvete för det, för det är hon som gjort fel. 

Tack för era svar. Jo, mitt tålamod är starkt, men jag känner själv att det brister allt mer. Jag blir lätt irriterad på saker som hon säger, suckar högt när det kommer sms från henne där det indikeras att vi ska ses. Det är inte alls roligt längre.

Vi har känt varandra i 10 år och hon är 5 år yngre än mig, vilket betyder att vi var runt -/+ 20 års åldern när vi började umgås.

För några år sedan var hon med om en händelse som blev ett trauma för henne. Jag har funnits där för henne hela tiden, men hon kommer inte vidare i bearbetningsprocessen. Jag tror att hon behöver psykologhjälp, men hon vägrar. Hennes vänner är rätt lösning, enligt henne själv. Problemet är att jag som vän kan inte hjälpa henne längre. Jag är ingen professionell psykolog tyvärr.

Jag läste länken om instabil personlighetsstörning och det stämmer delvis, men inte till fullo. Hon är rädd för att bli övergiven och jag tror att det är en av anledningarna till varför hon är ensam. Hon vägrar släppa in någon i sitt liv. Hennes vänner betyder allt för henne och börjar någon (man som kvinna, vän eller person som är intresserad av henne) närma sig så backar hon direkt. Hon pratar gärna negativt om folk och jag själv anser väl att jag inte vill lägga min energi på att se andra människors brister hela tiden.

Umgås jag med andra människor blir hon också med. Vi har många gemensamma vänner vilket innebär att blir vi bortbjudna någonstans blir även hon det. Bjuder vi hem några till oss så hamnar även hon medbjuden. Jag får inte chansen att umgås med andra själv.

Min man är också vän med henne och ibland kan han tycka att jag kan vara lite hård på henne. Han tycker också att jag ältar det här hela tiden. Men han har inte detta i samma utsträckning som jag har. Jag och kompisen jobbar inom samma bransch och ses även genom jobbet på diverse träffar och möten, så skulle jag klippa alla band (vilket jag inte vill) så kommer vi ses även där.

Jag vill inte förlora henne som vän. Men jag behöver utrymme. Ett utrymme som hon inte ger mig. Att prata med henne är svårt. Jag har försökt, men hon fattar inte, utan vänder det till sin egna del i stället. Om jag säger att jag vill vara själv för att jag behöver det just nu så svarar hon med att _HON_ behöver umgås. Då känner jag mig så dum som säger nej och så slutar det med att vi umgås i alla fall.

Det känns som ett moment 22 där allt bara börjar om och går runt, runt, runt. Jag behöver skriva av mig för att inte bli tokig just nu.

Tror du behöver bevaka dina gränser lite mer och se till att du umgås på dina villkor. På fritiden alltså. Frågar hon om ni ska ses och du inte vill så svarar du bara "nej jag kan inte idag". Gå inte in i diskussioner om varför, du behöver inte ge motiveringar eller förklaringar. Hon kan svara att HON behöver umgås så mycket hon vill men du kan säga att du inte kan idag, punkt. Följ alltid din vilja.

Man ska väl ses när båda har lust med det, inte bara en.

Och det låter ju nästan som ni ses tillräckligt ändå, på jobb och hos gemensamma vänner. Måste vara rätt svårt att dessutom få tid att ses bara ni på fritiden.

Håller med

Jag håller med. Det gör jag verkligen. Och jag försöker ofta visa att jag vill tex. vara hemma själv med familjen osv.

Det konstiga är att ibland verkar hon nästan tro att vi sitter ihop. Jag kan verkligen inte göra något själv utan att få det slängt i ansiktet. Om jag gör något (fika, träningspass, middag) med en annan vän så menar hon att jag hade kunnat hört av mig och fråga om hon ville följa med. "Ett sms är så lätt att skicka iväg", menar hon. Hur förklarar man det? "Nej, jag ville inte"?

Och det går inte smyga om det här och hålla saker hemligt (vilket jag inte ens ska behöva göra). Hon får ändå veta det, blir sur och skickar meddelanden på sociala medier med hintar mot mig.

Ja. Jag ser själv vad jag skriver. Det låter helt absurt. Och jag hade förmodligen gett samma tips till en annan som ni ger till mig.

Det här beteendet kring vänner känner jag igen, dock från mellanstadiet/högstadiet.
Jag tror det har att göra med en bristande förmåga att vara tillfreds med sig själv.
Man klibbar sig fast vid andra som en försvarsmekanism. 
Sen är man så omedveten om denna process att man tror sig bli nedtryckt när kompisen inte hör av sig eller träffar andra vänner. Man inser därför inte sitt irrationella beteende och tar därför inte ansvar för sina egna känslor (en till försvarsmekanism).

Jag märker dock inte själv i stunden om jag projicerar utan det är först efteråt jag kan bli medveten om det.

Jag är osäker på hur du bäst kan hjälpa henne, om du vill det. Det är ju inte ditt ansvar men samtidigt är det ju en vän som du haft länge. Om hon inte får självinsikt kommer inte heller eran relation förbättras.
Det du kan prova göra är att när/om du märker att hon projicerar sina känslor kan du istället för att försvara dig, säga att du inte tror det handlar om dig. Ta alltså inte lockbetet alls.
Alternativt fråga henne varför hon känner som hon gör kanske(?) och lyssna på henne men acceptera inte hennes anklagningar utan att försvara dig med argument, återigen kan du säga att du inte tror det handlar om dig.
Kanske kan hon komma till insikt.

Låt lockbetet vara -> Säg på ett icke aggresivt sätt att du inte tror detta handlar om dig -> Ta avstånd och låt henne komma till insikt & reda ut det.

Angående att träffas kan du säga "Nej, jag ville inte" men det kommer hon förmodligen inte acceptera. Du kan istället ge en orsak, exempelvis att du vill ha eller att du vill ge den andra vännen en chans att ha en transparent konversation vilket kanske inte händer i grupp. Om hon sedan reagerar negativt på detta kan du försöka göra det jag nämnde i stycket ovanför.

Jag tycker att du borde återigen borde förklara situationen för henne och visa henne den här tråden, då kanske det går upp ett ljus för henne. Det hon håller på med är i det närmaste emotionell utpressning, du vill inte umgås men då ger hon dig dåligt samvete för att du ska ge med dig. Jag tycker du bara ska vara ärlig, säg som det är att du inte ville umgås där och då. Blir hon sur är det hennes problem och det är inget du ska ha dåligt samvete över. Ibland måste man vara "hård", speciellt då er vänskap är osund.

Din kompis har ansvar för sina känslor att hon känner sig ensam m.m.

Men även du har ansvar för dina känslor. Att du känner dig dum och sedan går med på att ses, och att du umgåtts med henne trots att du inte vill och fortsätter att träffa henne. Det är varken schysst mot henne eller dig själv. Det är ju egentligen inte hennes problem att du inte kan säga nej. Du måste helt enkelt jobba på dig själv att stå emot och jobba på din självkänsla, oavsett påtryckningar och krav från henne eller några andra, så måste du kunna säga nej. Du skjuter över allt ansvar på henne och som sagt visst har hon ansvar för att hon är gnällig, jobbig, energikrävande m.m. men du har ansvar för att du tillåter det fortgå.

Tror det är därför din kille blir irriterad av att du ältar. Alltså antingen gör man något åt situationen (säger nej till kompis och står ut med ångesten och det dåliga samvete) eller så får du helt enkelt acceptera situationen som den är. Det går liksom inte att fastna i ett mellanläge och klaga men samtidigt inte göra nåt åt det.

Sen kan du inte säga att du "försökt". Förstår verkligen att det är jobbigt och hade inte klarat en sån person alls. Men du måste ju dra ordentliga gränser och sätta stopp på riktigt. Hon kommer ju inte ändra på sig. Du måste helt enkelt ta tjuren i hornen och vars hård mot henne och sen får du hantera dina känslor av dåligt samvete efteråt. Det kommer vara jobbigt och du kanske känner dig dum mot henne till en början. Men samtidigt är du snäll mot dig själv och du kommer inse att du inte gjort något fel utan att det är hon som tolkar fel etc.

Är det en riktig kompis så ska man kunna vara ärlig. Blir hon sur och liknande så är det ju hennes beslut att vara det och det är ju inte ditt problem.

Om du inte kan säga det här, dvs om hon vägrar acceptera det och tar illa upp, så kanske hon inte är en tillräckligt bra kompis.. Det är ju upp till henne om hon vill sura och låta det påverka en hel vänskap. Det är ju inte ditt problem.

Jag kan säga nej. Har blivit betydligt bättre på det, men jag vet att det kommer som ett brev på posten med bittra sms. Och det är väl just sånt som jag inte orkar med.

Jag tränade i veckan. Lyckades komma iväg med mycket kort varsel. Antar att hon såg min bil, för när jag var hemma igen smsade hon att hon ville träna med mig och tolkade allt som att jag inte vill träna med just henne. Hon blev bitter och menade att jag kunde faktiskt smsa/ringa henne. Det är alltid detsamma när jag tränar utan henne, men hon själv kan träna med vem som helst - utan att fråga mig (och det gör mig verkligen inte något alls).

Hon blev också sur på mig för att jag och familjen fikade med två vänner i förrgår. Hon såg oss nämligen på uteserveringen. Stannade inte, sa inte hej. Vännerna tyckte att det var lite märkligt. Bara fem minuter senare fick jag ett meddelande av henne.

Jag kan alltid prata med henne igen. Och hoppas att hon förstår den här gången. Men det blir en lång spiral av det hela. Jag pratar, hon lyssnar inte, vi börjar om. Min man har också pratat med henne, men det gav ingen effekt det heller. Hon nekade bara till det han sa och så blev det inget mer med det.

Jag har väl tröttnat på att jag inte får göra något utan henne och måste behöva försvara mig om jag gör det.