Stör mig på min sambo - behöver en paus?

Jag skrev ett nästan identiskt inlägg här för snart 6 år sedan. Fick ungefär samma svar som du har fått.

Jag gjorde slut. Bodde själv. Dejtade. Föll tillslut för mannen jag är med nu. Vad jag insåg? Det är jättetråkigt att bo själv. Det är inte min grej att dejta - trivs bäst i ett förhållande. Jag och mitt ex var HELT FEL för varandra! Det skulle nog även han skriva under på, med facit i hand, även om han då ville att vi skulle försöka igen.

Jag gifter mig i juli, med en man som aldrig kväver mig, som jag har fantastiskt sex med, som kompletterar mig, och som har samma mål och värderingar som mig.

Ja det är lite tokigt att inte prova på att bo ensam innan man flyttar ihop. Jag menar inte för att ligga runt, men för att se hur man vill leva med mat, inredning, dygnsrytm osv, vad som passar en själv. Men gjort är gjort. Däremot att prova på att vara singel kan väl vara detsamma. Den som är singel och träffar rätt senare kan ju sakna att att haft en ungdomskärlek, den som är singel länge kan känna sej annorlunda och ratad, den som har mpnga korta förhållanden kan undra varför det aldrig blir rätt. Du kan liksom bara göra på ett sätt, man missar alltid de andra sätten.

När man går in i ett monogam seriöst förhållande så säjer man adjö till singellivet och det är en liten nackdel, om man gillar spänningen i en nyförälskelse eller passion.

Kanske kunde ni vara särbo ett tag, är det ingen av er som ska plugga i en annan stad ett tag så att det blir en naturlig paus? Kan du arbeta en säsong utomlands eller j en annan stad?

Bara att du tänker såhär betyder att du redan är på väg från ert förhållande. Jag och mitt ex har ungefär samma historia som er med skillnaden att vi träffades när vi var 18. Efter 11 år lämnade jag efter att under flera år haft samma känslor som du. Det var iofs några andra saker som gjorde beslutet enkelt men hur som helst så har jag aldrig ångrat det. Så jag säger, lämna nu om du känt så här under en längre tid.

Ja, han var verkligen min bästa vän...men i ett förhållande behövs ju lite passion och glöd också, inte bara vänskap. Efter mycket tankearbete kom jag fram till att vi hade tappat respekten för varandra och det var nog det som blev det stora fallet för oss. Jag tror att den stora frågan du behöver ställa dig är om du VILL göra ert förhållande bättre. Med vilja kommer man otroligt långt men om viljan inte finns så kommer den heller aldrig komma och då är det lika bra att lämna. Skitjobbigt var det i början tills jag hade insett att jag faktiskt är en person utanför vårt förhållande med egna viljor och syn på livet som dessutom klarar sig fantastiskt bra på egna ben!

Jag har inte gett rådet att dumpa just i denna tråd men i flera av de väldigt snarlika som dykt upp på senare tid. Jag är definitivt ingen ytlig girlpowertjej utan en kvinna på 50+ som varit i samma förhållande i 30 år. Jag skulle ge exakt samma råd till personer oavsett kön. Jag, och många med mej tror jag, tycker absolut att man ska vårda relationer. Men när det handlar om unga människor som kämpar och sliter med förhållanden som verkar blivit fel redan tidigt i förhållandet så verkar det vara att göra det onödigt svårt för sej. Man kan säkert leva med vem som helat om man slår knut på sej och anpassar sej och finner sej i att leva utan attraktion och utan den rätta känslan. Men varför, när man är ung och har alla möjligheter att båda hittar ngn man passar bättre med utan att kämpa? Om man levt ihop i 10, 20 eller 40 år och drabbas av ohälsa, kris, bekymmer då finns all anledning att kämpa, om det finns barn eller åratal av lyckligt liv ihop. Men om det känns svårt och knepigt redan i början så är det inte konstruktivt att stå ut.

Just ts verkar ju egentligen verkligen gilla sin kille och kanske mest saknar att aldrig ha bott ensam. Det låter absolut enklast att dela på sej ett tag och vara särbos. Men ts, isåfall ska ni vara jättenoga med att vara tydliga om villkoren. Ska ni vara ihop fast bo på varsitt håll bara? Eller ville du ha singelliv i betydelsen vara ihop med andra killar? Isåfall vill han antagligen ha samma möjlighet om inte annat så för sin sårade självkänslas skull. Tänk ut innan hur det skulle kännas, om du är ok med det. Kanske skulle det vara lättare för honom att acceptera om du pluggade eller jobbade på annan ort så att det blev naturligt och inte så dramatiskt att flytta isär.

Jag studerade faktist en kurs på 6 månader i vintras på annan ort. De va så skönt att bo själv, sköta sitt eget. Vi var ju fort. tillsammans men jag kände verkligen en helt annan frihet som jag längtat efter. Jag kunde ha ont i magen för att åka hem igen.. för även om ja hade mindre "roligt" på annan ort, dvs. inte mina vänner och familj där, så mådde ja ändå bättre. Svårt de här. Man vill så gärna, och det kan verkligen vara bra mellan oss när vi är 100% i detta och mår bra i oss själva. Men det händer inte allt för ofta.