IVF sommar/höst 2018

[quote=79414979][quote-nick]My102 skrev 2019-02-03 14:25:01 följande:[/quote-nick]Jag behöver råd eller bara tröst.. min sambo vet inte längre om han vill fortsätta med mig. Vi har haft det tufft efter misslyckandet FET i december och han har distanserat sig väldigt mycket. Jag tänkte att jag ger honom tid, att komma ikapp. Jag har varit som vanlig men fått väldigt lite tillbaka, det har varit smärtsamt såklart. Men jag var 100% säker på att det var barnfrågan det handlade om och inte osäkerhet kring han och mig. Ja mena, varför försöka bli gravid och sen vilja avsluta förhållandet 1,5 månad senare? Han sa att älskade mig så sent som innan jul. Allt är så otroligt smärtsamt och jobbigt. Han har inte sagt rakt ut att det är slut, lever på hoppet. Han säger att han känner sig död inombords inför efter misslyckandet FET, att han känner att vi två har tappat glöden. NO SHIT! Jag är inte mig själv och inte han heller, vi är i sorg. Jag fattar inte varför han projicerar sina sorg känslor inför att vi inte blir gravida till att han och jag inte ska vara tillsammans längre. Och det är såhär han gör, varje gång det blir jobbigt så stänger han av allt och ska typ göra slut. Inte varje gång men det har hänt tidigt i vår relation att han gjorde slut, vi var ifrån varandra i 5 mån tills han kom krypandes tillbaka. Vi hade bara varit tillsammans i två år då. Nu har jag dock sedan 4,5 år flyttat från stan till ut på landet, för hans skull. Jag har bytt hela mitt liv för hans skull och nu har jag ingenting att återvända till. Från stor villa till en 1a inne stan.. alltså jag går ju under, jag kommer inte fixa det. Vad fan är det som händer? Jag frågade om vad som hade hänt om vi hade blivit gravid och då säger han att allt hade varit frid och fröjd.. alltså va fan håller han på med. Jag hamnar alltid i kläm för att han inte är i kontakt med sina känslor. Jag kan tycka att det är ett ganska impulsivt beslut att göra slut efter 8,5 års förhållande efter att ha försökt att bli gravid 1,5 månad sedan. Tänk om han som tidigare ?ångrar? sig och kommer krypandes tillbaka som sist, när han inser att han stängde av sina känslor för mig som han har gjort med allt annat, då är det jag som får ta smäll på smäll igen. Vi har ett sånt otroligt kärleksfullt förhållande ända tills IVFen i juni och alla misslyckaden därefter när kraften inte har funnits. Kan allt det verkligen vara borta nu? Jag är 31. Tiden springer iväg. Vi har två frysta embryon kvar. Vad händer isåfall med dom? Kasseras? Fy fan för livet[/

Känner inte honom såklart men tänker att han verkar had året att hantera känslor och flyr då ist. Han verkar impulsiv och lite svårt att hantera misslyckanden.

Inte nåt vidare råd men skulle han acceptera att gå och prata med någon ihop kanske??

Han säger nu att han ska gå och prata med någon, tack å lov! Jag måste dock tjata på honom lite säkert. Jag vet inte alls vart vi står nu. Känns som att han har gjort slut även om han inte har sagt det, han bara sagt att han är osäker på vart han står, och det håller jag med om.. jag vill ju inte vara i ett kärlekslöst förhållande heller, samtidigt som jag har förståelse för att man inte kan vara lika kärleksfull när man mår skit, vilket han gör. Måste nog få det tydligt senare ikväll. Och helt ärligt, säger han att han menar att det är slut så kommer inte jag att acceptera det, det kanske låter konstigt, men i och med hans historia så jag kan inte fullt ut lita på att det verkligen är så han känner. Jag skulle i alla fall vilja ge det ett tag till under tiden han går på samtal så han ver 100% vad han vill. Jag kommer troligen inte hitta nåt boende ändå inom snar framtid. Men vi har ju inte några problem med att umgås, vi skrattar och skämtar och på nåt sätt som att en sten har lyfts, antagligen för att vi inte har pratat nå särkilt mycket om hur vi känner under denna IVF resa, han har som sagt riktigt svårt att prata om känslor. Men vi är inte ett dugg fysisk.. det gör så ont i mellan åt.

Jag behöver råd eller bara tröst.. min sambo vet inte längre om han vill fortsätta med mig. Vi har haft det tufft efter misslyckandet FET i december och han har distanserat sig väldigt mycket. Jag tänkte att jag ger honom tid, att komma ikapp. Jag har varit som vanlig men fått väldigt lite tillbaka, det har varit smärtsamt såklart. Men jag var 100% säker på att det var barnfrågan det handlade om och inte osäkerhet kring han och mig. Ja mena, varför försöka bli gravid och sen vilja avsluta förhållandet 1,5 månad senare? Han sa att älskade mig så sent som innan jul. Allt är så otroligt smärtsamt och jobbigt. Han har inte sagt rakt ut att det är slut, lever på hoppet. Han säger att han känner sig död inombords inför efter misslyckandet FET, att han känner att vi två har tappat glöden. NO SHIT! Jag är inte mig själv och inte han heller, vi är i sorg. Jag fattar inte varför han projicerar sina sorg känslor inför att vi inte blir gravida till att han och jag inte ska vara tillsammans längre. Och det är såhär han gör, varje gång det blir jobbigt så stänger han av allt och ska typ göra slut. Inte varje gång men det har hänt tidigt i vår relation att han gjorde slut, vi var ifrån varandra i 5 mån tills han kom krypandes tillbaka. Vi hade bara varit tillsammans i två år då. Nu har jag dock sedan 4,5 år flyttat från stan till ut på landet, för hans skull. Jag har bytt hela mitt liv för hans skull och nu har jag ingenting att återvända till. Från stor villa till en 1a inne stan.. alltså jag går ju under, jag kommer inte fixa det. Vad fan är det som händer? Jag frågade om vad som hade hänt om vi hade blivit gravid och då säger han att allt hade varit frid och fröjd.. alltså va fan håller han på med. Jag hamnar alltid i kläm för att han inte är i kontakt med sina känslor. Jag kan tycka att det är ett ganska impulsivt beslut att göra slut efter 8,5 års förhållande efter att ha försökt att bli gravid 1,5 månad sedan. Tänk om han som tidigare ?ångrar? sig och kommer krypandes tillbaka som sist, när han inser att han stängde av sina känslor för mig som han har gjort med allt annat, då är det jag som får ta smäll på smäll igen. Vi har ett sånt otroligt kärleksfullt förhållande ända tills IVFen i juni och alla misslyckaden därefter när kraften inte har funnits. Kan allt det verkligen vara borta nu? Jag är 31. Tiden springer iväg. Vi har två frysta embryon kvar. Vad händer isåfall med dom? Kasseras? Fy fan för livet

Usch så tråkigt. Ivf tär verkligen på en och ens förhållande. Det finns ingen han kan prata med? Kram