IVF sommar/höst 2018

Hej My102 och alla andra som kämpar! Jag läser här inne till och från. Vår 7e insättning gick vägen men dessförinnan var flera års HELVETE med misslyckade behandlingar.

Jag ville bara säga att ivf tär något galet på både psyke och förhållande. Dels med ens partner men även med omgivningen. Jag hade aldrig någonsin trott att det skulle bli så kämpigt.

Vårt förhållande tog väldigt mycket stryk mellan varven och jag kan förstå att det spricker. Vi var nog nästan där själva, flera gånger om. Längtan efter ett barn kombinerat med stressen att inte kunna få barn på egen hand samt åldern var fruktansvärt tärande.

Till sist accepterade vi att det kanske aldrig skulle gå. Vi gjorde vårt sista landstingsförsök och planerade för ett försök privat, men det var det sista. Därefter skulle vi helt enkelt låta livet gå vidare.

Vad jag vill säga med detta är att man måste låta varandra sörja men försöka se ljusglimtarna. Jag förstår att det är svårt just nu, men kan det helt enkelt vara så att din kille reagerar i chock? Ni hade "bara" gjort en insättning, det är trots allt ytterst få som lyckas direkt. Kan du prata med honom? Kan någon annan prata med honom? Vet de närmsta om vad ni går igenom? Det är superviktigt att du får stöd! Har ni tagit er hela vägen hit är kärleken stark nog!!!

Hoppas verkligen att det ordnar upp sig för er. Och till alla er som kämpar: ge inte upp hoppet!!!

Tack för peppen! :) vi har gjort tre återföringar och har två i frysen, som antagligen kommer att kasseras nu då. :( Jag har frågat om han är helt säker på detta och han svarad ja. Jag måste nog lita på det. Jag har förklarat att han måste vara helt säker och inte ångra sig sen och det säger han att han inte kommer att göra. Jag har även sagt att det gick väldigt fort och han har inget bra svar på det. Jag har inte frågat om det kan vara så att han mår dåligt och därför känner han som han gör men då känns det som att jag ifrågasätter hans känslor och det vill jag ju inte heller, jag måste tro på han helt enkelt. Men att aldrig få veta om vårt barn ligger nedfryst i Falun är fruktansvärt och det vet jag inte om jag kan förlåta honom för. Jag kan nog inte förlåta honom heller för att han gav upp på oss och vår framtida dröm. Det är så jävla sorgligt att något så fint som att bilda familj tillsammans istället skulle bli vår undergång.

till oss sa de att om man sätter tillbaka färskt så är det ju ett ja eftgersom han är med men ska det sättas in fryst och han inte är med så måste återigen ett papper lämnas in, men kanske är olika i olika landsting...Just för att man KAN ändra sig eller separera eller whatever

Jag förstår att det är tufft. Det låter ändå som att han reagerar i panik.

Eftersom ni har två i frysen, kan ni inte testa med dem i alla fall? Ge honom någon vecka och få känna efter hur han känner. Eller två. Samtidigt måste du känna att det är värt att satsa på förhållandet. Jag vet inte heller hur gammal du är, eller vad er barnlöshet beror på.

Hur som helst är det viktigt att ni båda får stöttning. Var inte rädda för att be om hjälp. Hela processen är tuff nog som den är, och risken är att ni båda hamnar i en djupare svacka om ingen hjälper er.

Stor kram!

Jag förstår att det är tufft. Det låter ändå som att han reagerar i panik.

Eftersom ni har två i frysen, kan ni inte testa med dem i alla fall? Ge honom någon vecka och få känna efter hur han känner. Eller två. Samtidigt måste du känna att det är värt att satsa på förhållandet. Jag vet inte heller hur gammal du är, eller vad er barnlöshet beror på.

Hur som helst är det viktigt att ni båda får stöttning. Var inte rädda för att be om hjälp. Hela processen är tuff nog som den är, och risken är att ni båda hamnar i en djupare svacka om ingen hjälper er.

Stor kram!

Jag är 31, han snart 35 i april. Oförklarigt barnlösa. Jag hade ju hoppats på att han skulle säga något annat när jag frågade vad han ville göra härnäst, han sa ?ja en lägenhet till dig då till att börja med? jag hade ju hoppats att han skulle ge intrycket av att det inte va kört att han istället behöver tid att fundera på egen hand eller så. Men icke. Jag har frågat flera ggr om han är helt säker på sitt beslut och det är han säger han.

Så nu har jag skaffat en andra hands lägenhet från 1 mars. Helt overkligt, fattar inte att det händer :(. Ska dela upp bohag och allt den biten.. det är verkligen slut då känner jag. Vill verkligen inte dra ut på det när han uppenbarligen vill att jag ska flytta. Allt är skit. Detta trodde jag inte när jag tjuvtestade under ruvardagarna för två månader sedan. Dom blastisarna vi ha kvar kommer antagligen att hamna i soporna. Hur kan jag någonsin förlåta honom för att inte se efter om vår bebis ligger där?! Att gå hela livet och aldrig veta.

Vi har till slut plussat! På sjunde embryot, sjätte återföringen. Är dock livrädd för MA och missfall nu pga känner inga symtom alls. Är i vecka 6. Men ändå, det fungerade till slut!

Vi har till slut plussat! På sjunde embryot, sjätte återföringen. Är dock livrädd för MA och missfall nu pga känner inga symtom alls. Är i vecka 6. Men ändå, det fungerade till slut!