Hejsan!
Skapar en tråd för alla oss som fick kämpa ett tag för att få ett plus på stickan, oavsett om det är genom IVF eller på naturlig väg. Vill gärna dela resan som gravid med andra som har varit i liknande situation. Spelar inte heller någon roll när BF är:)
Har försökt med ett syskon i ett och ett halvt år och blev gravid nu i augusti och BF 22 april!
Välkomna!
Hej! Jag vet faktiskt inte om jag skulle kunna/vilja gå med i facebook-gruppen. för mig är det väldigt skönt att det varit så privat hela tiden men ändå fått stöttning av er alla här och en trygghet att man inte är ensam. vi har inte berättat om IVF för någon (alltså INGEN) och jag känner tyvärr att Sverige är för litet för att jag inte skulle behöva 'oroa' mig Går ju helt emot ett tidigare inlägg att det är så vitkigt att vi berättar om detta - men det handlar inte om mig i detta fallet utan om min man som inte tycker att någon har med detta att göra utan är en helt privatsak. så för att vi ska ha det så fortsättningsvis kommer jag nog tyvärr inte vara med i Facebook-gruppen så jag hoppas att ni fortsätter att skriva här på FL också Kram hoppas ni förstår!
Hej!
Jag är helt ny här. Och väldigt ?ny?-gravid. Testade positivt idag, RD 10. Väldigt tidigt. Men har aldrig kommit såhär långt innan.
Jag vill bara lyfta lite tankar jag har. Hur har ni lyckats sluta testa er? Jag kan lixom inte låta bli, bara för att säkerställa att strecket förblir detsamma eller starkare. Och sen är jag livrädd att jag ska se blod i trosan varje gång jag går på toaletten. Har redan väldigt mycket växtvärk och det gör mig nog extra nojig då jag känner väldigt mycket även när jag ska få min mens. Eller jag har mycket känningar i stort sätt hela cykeln, men speciellt inför mens och ägglossning.
Min fråga är: när slutade ni att testa er och när började det skjunka in att ni faktiskt var gravida och slutade ha hjärtat i halsgropen vid varje toalettbesök?
Hej!
Jag är helt ny här. Och väldigt ?ny?-gravid. Testade positivt idag, RD 10. Väldigt tidigt. Men har aldrig kommit såhär långt innan.
Jag vill bara lyfta lite tankar jag har. Hur har ni lyckats sluta testa er? Jag kan lixom inte låta bli, bara för att säkerställa att strecket förblir detsamma eller starkare. Och sen är jag livrädd att jag ska se blod i trosan varje gång jag går på toaletten. Har redan väldigt mycket växtvärk och det gör mig nog extra nojig då jag känner väldigt mycket även när jag ska få min mens. Eller jag har mycket känningar i stort sätt hela cykeln, men speciellt inför mens och ägglossning.
Min fråga är: när slutade ni att testa er och när började det skjunka in att ni faktiskt var gravida och slutade ha hjärtat i halsgropen vid varje toalettbesök?
Hej!
Jag är helt ny här. Och väldigt ?ny?-gravid. Testade positivt idag, RD 10. Väldigt tidigt. Men har aldrig kommit såhär långt innan.
Jag vill bara lyfta lite tankar jag har. Hur har ni lyckats sluta testa er? Jag kan lixom inte låta bli, bara för att säkerställa att strecket förblir detsamma eller starkare. Och sen är jag livrädd att jag ska se blod i trosan varje gång jag går på toaletten. Har redan väldigt mycket växtvärk och det gör mig nog extra nojig då jag känner väldigt mycket även när jag ska få min mens. Eller jag har mycket känningar i stort sätt hela cykeln, men speciellt inför mens och ägglossning.
Min fråga är: när slutade ni att testa er och när började det skjunka in att ni faktiskt var gravida och slutade ha hjärtat i halsgropen vid varje toalettbesök?
Nu är han här. Ja, det blev en pojk, precis som vi gissat. Värkarna började vid midnatt och runt 4 på morgonen gick vattnet. Vi åkte in och det kändes som det skulle gå fort för värkarna ökade snabbt. Fick morfin för att kunna sova lite när vi kom in, men efter nån minut bara så fanns det inte en chans till sömn. Då fick vi en ett förlossningsrum. Efter att ha kämpat med lustgas så fick jag tillslut epidural. Hade inte bestämt något innan så valde det där och då. och tjejer, försök inte vara starka. Epiduralen räddade verkligen mig. Så är det för mycket, ta den hjälp ni kan få. Kunde kombinera med lustgas och slumra mig igenom att öppna mig från 4 cm till 9 cm. Det gick relativt fort. Därefter tog den sista cm lååång tid. När jag tyckte det kändes som det snart var klart var det flera timmar kvar.
Strax efter tio igårkväll kom han tillslut ut och det var en stor gosse på 55 cm och 4200. Jag själv är väldigt liten så det var ju lite chockartat, trots att vi misstänkt ganska stor bebis.
Hade lite problem att få ut moderkakan för navelsträngen gick sönder när han kom ut. Så fick kämpa en del med det efteråt, men till slut gick det. Skönt det för hade vi inte lyckats då hade det blivit operation.
Nu väntar jag på frukost. Har sovit sådär inatt. Trött som bara den, men har mått ganska illa så vaknat av att jag håller på att kräkas. Nu är jag dessutom vrålhungrig och en halvtimma kvar till frukost.
Vårt mirakel sover bredvid oss. Mannen fick sova över och om en stund skulle det vara lite rond tydligen.
Tjejer, jag vet hur mycket blod, svett och tårar vi fått gå igenom för att få vår största dröm att gå i uppfyllelse. Det är värt varenda sekund av det. Under förlossningens värsta skede fick jag sånt glädjefnatt att vi äntligen snart (trodde jag) var i hamn. När han kom upp i famnen var alla jobbiga dagar, alla tårar och alla misslyckanden som bortblåsta. De har ju lett oss till just den här lille krabaten. (och ja, glädjefnattet gick över för det var inte superskönt, haha)
Önskar verkligen det går bra för er alla!
Nu har vi en utmaning i att komma på ett namn. Vi har ju haft svårt med pojknamn, men hade ändå ett vi tänkt på lite mer. Men vi är nog överens om att det inte passade på vår älskade unge.
Nu är han här. Ja, det blev en pojk, precis som vi gissat. Värkarna började vid midnatt och runt 4 på morgonen gick vattnet. Vi åkte in och det kändes som det skulle gå fort för värkarna ökade snabbt. Fick morfin för att kunna sova lite när vi kom in, men efter nån minut bara så fanns det inte en chans till sömn. Då fick vi en ett förlossningsrum. Efter att ha kämpat med lustgas så fick jag tillslut epidural. Hade inte bestämt något innan så valde det där och då. och tjejer, försök inte vara starka. Epiduralen räddade verkligen mig. Så är det för mycket, ta den hjälp ni kan få. Kunde kombinera med lustgas och slumra mig igenom att öppna mig från 4 cm till 9 cm. Det gick relativt fort. Därefter tog den sista cm lååång tid. När jag tyckte det kändes som det snart var klart var det flera timmar kvar.
Strax efter tio igårkväll kom han tillslut ut och det var en stor gosse på 55 cm och 4200. Jag själv är väldigt liten så det var ju lite chockartat, trots att vi misstänkt ganska stor bebis.
Hade lite problem att få ut moderkakan för navelsträngen gick sönder när han kom ut. Så fick kämpa en del med det efteråt, men till slut gick det. Skönt det för hade vi inte lyckats då hade det blivit operation.
Nu väntar jag på frukost. Har sovit sådär inatt. Trött som bara den, men har mått ganska illa så vaknat av att jag håller på att kräkas. Nu är jag dessutom vrålhungrig och en halvtimma kvar till frukost.
Vårt mirakel sover bredvid oss. Mannen fick sova över och om en stund skulle det vara lite rond tydligen.
Tjejer, jag vet hur mycket blod, svett och tårar vi fått gå igenom för att få vår största dröm att gå i uppfyllelse. Det är värt varenda sekund av det. Under förlossningens värsta skede fick jag sånt glädjefnatt att vi äntligen snart (trodde jag) var i hamn. När han kom upp i famnen var alla jobbiga dagar, alla tårar och alla misslyckanden som bortblåsta. De har ju lett oss till just den här lille krabaten. (och ja, glädjefnattet gick över för det var inte superskönt, haha)
Önskar verkligen det går bra för er alla!
Nu har vi en utmaning i att komma på ett namn. Vi har ju haft svårt med pojknamn, men hade ändå ett vi tänkt på lite mer. Men vi är nog överens om att det inte passade på vår älskade unge.
Nu är han här. Ja, det blev en pojk, precis som vi gissat. Värkarna började vid midnatt och runt 4 på morgonen gick vattnet. Vi åkte in och det kändes som det skulle gå fort för värkarna ökade snabbt. Fick morfin för att kunna sova lite när vi kom in, men efter nån minut bara så fanns det inte en chans till sömn. Då fick vi en ett förlossningsrum. Efter att ha kämpat med lustgas så fick jag tillslut epidural. Hade inte bestämt något innan så valde det där och då. och tjejer, försök inte vara starka. Epiduralen räddade verkligen mig. Så är det för mycket, ta den hjälp ni kan få. Kunde kombinera med lustgas och slumra mig igenom att öppna mig från 4 cm till 9 cm. Det gick relativt fort. Därefter tog den sista cm lååång tid. När jag tyckte det kändes som det snart var klart var det flera timmar kvar.
Strax efter tio igårkväll kom han tillslut ut och det var en stor gosse på 55 cm och 4200. Jag själv är väldigt liten så det var ju lite chockartat, trots att vi misstänkt ganska stor bebis.
Hade lite problem att få ut moderkakan för navelsträngen gick sönder när han kom ut. Så fick kämpa en del med det efteråt, men till slut gick det. Skönt det för hade vi inte lyckats då hade det blivit operation.
Nu väntar jag på frukost. Har sovit sådär inatt. Trött som bara den, men har mått ganska illa så vaknat av att jag håller på att kräkas. Nu är jag dessutom vrålhungrig och en halvtimma kvar till frukost.
Vårt mirakel sover bredvid oss. Mannen fick sova över och om en stund skulle det vara lite rond tydligen.
Tjejer, jag vet hur mycket blod, svett och tårar vi fått gå igenom för att få vår största dröm att gå i uppfyllelse. Det är värt varenda sekund av det. Under förlossningens värsta skede fick jag sånt glädjefnatt att vi äntligen snart (trodde jag) var i hamn. När han kom upp i famnen var alla jobbiga dagar, alla tårar och alla misslyckanden som bortblåsta. De har ju lett oss till just den här lille krabaten. (och ja, glädjefnattet gick över för det var inte superskönt, haha)
Önskar verkligen det går bra för er alla!
Nu har vi en utmaning i att komma på ett namn. Vi har ju haft svårt med pojknamn, men hade ändå ett vi tänkt på lite mer. Men vi är nog överens om att det inte passade på vår älskade unge.
Hej!
Jag är helt ny här. Och väldigt ?ny?-gravid. Testade positivt idag, RD 10. Väldigt tidigt. Men har aldrig kommit såhär långt innan.
Jag vill bara lyfta lite tankar jag har. Hur har ni lyckats sluta testa er? Jag kan lixom inte låta bli, bara för att säkerställa att strecket förblir detsamma eller starkare. Och sen är jag livrädd att jag ska se blod i trosan varje gång jag går på toaletten. Har redan väldigt mycket växtvärk och det gör mig nog extra nojig då jag känner väldigt mycket även när jag ska få min mens. Eller jag har mycket känningar i stort sätt hela cykeln, men speciellt inför mens och ägglossning.
Min fråga är: när slutade ni att testa er och när började det skjunka in att ni faktiskt var gravida och slutade ha hjärtat i halsgropen vid varje toalettbesök?
Nu ni tjejer verkar det faktiskt hända något. Värkarna har satt igång. Än så länge förvärkar (tror jag i alla fall) men de kommer allt tätare och börjar bli kraftigare. Pratat med förlossningen som tyckte allt lät normalt och att jag får stanna hemma så länge jag känner att det går och ringa tillbaka om något ändras eller om det känns som det är dags att komma in. Lite segt att man inte sovit på många timmar nu. Mannen försöker sova lite i alla fall, men hans puls gick upp en aning så oklart om han lyckas somna :p ska snart ta en dusch här tänkte jag så får vi se hur det går...
Men det är verkligen svårt att veta hur saker ska kännas och vad som är vad när man aldrig gjort det här förr. Visst, alla säger att man märker när det övergår till förlossningsvärkar, men tycker ändå det känns svårt. Var (är) ju knappt säker på att detta var förvärkar.
Nu är han här. Ja, det blev en pojk, precis som vi gissat. Värkarna började vid midnatt och runt 4 på morgonen gick vattnet. Vi åkte in och det kändes som det skulle gå fort för värkarna ökade snabbt. Fick morfin för att kunna sova lite när vi kom in, men efter nån minut bara så fanns det inte en chans till sömn. Då fick vi en ett förlossningsrum. Efter att ha kämpat med lustgas så fick jag tillslut epidural. Hade inte bestämt något innan så valde det där och då. och tjejer, försök inte vara starka. Epiduralen räddade verkligen mig. Så är det för mycket, ta den hjälp ni kan få. Kunde kombinera med lustgas och slumra mig igenom att öppna mig från 4 cm till 9 cm. Det gick relativt fort. Därefter tog den sista cm lååång tid. När jag tyckte det kändes som det snart var klart var det flera timmar kvar.
Strax efter tio igårkväll kom han tillslut ut och det var en stor gosse på 55 cm och 4200. Jag själv är väldigt liten så det var ju lite chockartat, trots att vi misstänkt ganska stor bebis.
Hade lite problem att få ut moderkakan för navelsträngen gick sönder när han kom ut. Så fick kämpa en del med det efteråt, men till slut gick det. Skönt det för hade vi inte lyckats då hade det blivit operation.
Nu väntar jag på frukost. Har sovit sådär inatt. Trött som bara den, men har mått ganska illa så vaknat av att jag håller på att kräkas. Nu är jag dessutom vrålhungrig och en halvtimma kvar till frukost.
Vårt mirakel sover bredvid oss. Mannen fick sova över och om en stund skulle det vara lite rond tydligen.
Tjejer, jag vet hur mycket blod, svett och tårar vi fått gå igenom för att få vår största dröm att gå i uppfyllelse. Det är värt varenda sekund av det. Under förlossningens värsta skede fick jag sånt glädjefnatt att vi äntligen snart (trodde jag) var i hamn. När han kom upp i famnen var alla jobbiga dagar, alla tårar och alla misslyckanden som bortblåsta. De har ju lett oss till just den här lille krabaten. (och ja, glädjefnattet gick över för det var inte superskönt, haha)
Önskar verkligen det går bra för er alla!
Nu har vi en utmaning i att komma på ett namn. Vi har ju haft svårt med pojknamn, men hade ändå ett vi tänkt på lite mer. Men vi är nog överens om att det inte passade på vår älskade unge.