Är jag i gränslandet- flirtar kanske för mkt med kollega...

Men Jo, du har flyttat gränserna , det gjorde du genom att inte markera för kollegan vad som var moraliskt okej på ert event. DU var den som satte ribban för vad som är okej mellan er. Gränserna passeras hela tiden eftersom du rättfärdigar ditt beteende med en massa ursäkter. Och du hela tiden mörkar er flirt.

En viss mån av förståelse för situationen har jag men er flirt är en del av PROBLEMET . Det är inte lösningen. Hur skulle din man kunna bli bättre mot dig genom att du fokuserar på någon annan?

Du måste förstå att DU äger problemet. Inte kollegan, inte din man . Utan du.

Du väljer själv aktivt hur du agerar. Det kan aldrig bli någon annans ansvar. Du flirtar ju knappast under pistolhot?

Väljer du aktivt att stanna kvar hos din man väljer du också att ta konsekvenserna av valet. Då får du leva med en träbock och uselt sexliv och får så lov att respektera din man och acceptera ditt val. Kapish? Ditt val, ditt ansvar.

Helt ärligt tror jag att din man inte reagerar eftersom det inte händer något konkret. Du kan tjata dig blå i evigheter men ändå inte få någon reaktion pga att du själv måste stå för dina ord.

Varför ska han anstränga sig när han ändå ser att det inte spelar någon roll? Du är kvar i alla fall.

Genom att öht skriva den här tråden tror jag bevisar att du redan vet att du passerat gränsen. Och det kan du nog ganska lätt att bekräfta genom att fråga dig själv om din man skulle vara ok med det du pysslar med.

Ditt problem är väl samma som så många andra i vårt narcissistiska och bekräftelsekåta samhälle. Ditt flirtande med kollegan ger dig bekräftelse och får dig att känna dig pirrig, du vet mycket väl att det har sina risker men bekräftelsen är ju bara så gött att du inte gärna vill släppa det. Så då är det ju lättare att stänga av larmsignalerna i skallen och intala sig själv att det man håller på med bara är en ofarlig lek.

Fråga dig själv några frågor...

1) Hur mycket är ditt förhållande värt för dig?
2) Hur mycket är din familj värt för dig?
3) Om det är värt mycket, varför i helvete riskera det för lite bekräftelse?
4) Är bekräftelse värt mer än din familj?
5) Hur hade du reagerat om din man tog lika mycket risker med er familj?

Ja, för det är ju så det är. Grejen är att det finns inget bra sätt.

Säg att det väcker tankar och känslor i dig som du inte är bekväm med, men som du inte känt på länge. Du vill känna det här för din man istället, du älskar ju honom och vill vara med honom. Hur ska ni gemensamt göra för att återuppväcka det?

Vaknar han inte då så måste han vara lobotomerad, större varningsklocka kan man liksom inte plinga med. 

Linda inte in det här nu, var supertydlig, rak och ärlig med vad du känner och upplever. Jag kan lova att ni om ni jobbar er igenom detta kommer komma varandra närmare än ni kanske någonsin varit. Och kollegan kommer förefalla mindre och mindre attraktiv ju närmare din man du kommer. Och du kommer vara så tacksam att du tog det där jobbiga samtalet.

Om du istället väljer den andra vägen, flörtar vidare med en magkänsla att du gör fel, men att det är så svårt att låta bli, flyttar gränser (som du ännu inte insett att du kommer göra), mår bra på jobbet men skit hemma, så kommer du och din man komma längre och längre ifrån varandra. Han kommer bli ännu mer oattraktiv och hopplös i dina ögon, kanske han också börjar flörta med en kollega på jobbet. Ni kommer gå där hemma och titta på varandra och bara uppleva livet som hopplöst, kärlekslöst, ensamt och tråkigt. 

Det finns liksom ingen relation som mår bra utan öppen och ärlig kommunikation. Nystarter behövs ibland. Jobbigt, absolut, men om du inte tar tag i det här nu så kommer det inte sluta bra. Du säger att du försökt. Bra! Men man är 2 i en relation och om dina försök hittills inte gjort någon nytta så behöver du nog vara drastisk. Ruska om honom ordentligt. Sen kan ni börja jobba på relationen och passionen. 

Fattar att de e skoj med uppmärksamhet. Men va e de som inte funkar på hemmaplan då? Din man e passiv man och osocial. Som nån sagt så undrar jag oxå över vad som stannat i er relation och vad som fattas. Hur vill du han reagerar eller kanske agerar när du beskriver att du kämpat för er? Du vill att han ska fatta nåt. Vadå liksom...

Ok, ni har problem, men vad har det med din kollega att göra?

Och på vilket sätt menar du att det skulle lösa dina problem hemma?

Ja, det är ju lysande..Jämföra sin man som man varit gift med i många år, känner utan och innan, med en ny man på jobbet som man inte har några problem gemensamt... med. Det tror väl fasen att den gubben är mer spännande.

Det kan inte vara så att..om du rannsakar dig själv kommer fram till att du är en ganska dominerande kvinna? Det låter så eftersom du säger att "sista året har han inte gjort si eller så". Innan då? Hur var han då?
Jag tror att man som man har lätt att ta ett steg tillbaka om kvinnan i relationen är stark. Man väljer sina fajter, och hemma vill man ha lugn och ro Om han tidigare kommit med förslag som du nobbat eller ger motförslag, och han låter din vilja styra, blir det så. Liksom ingen ide att strida om oviktiga saker. Och för honom är det oviktiga saker eftersom han inte har en aning om att du har en annan tjur på lut, som du flirtar och är så sugen på
 

Du har hamnat i den klassiska kvinnofällan.

Ja ni är två om ansvaret för äktenskapet men ni är också två som gör fel . Ditt beteende mot honom löser inga problem och han svarar med att vara lika korkad.

Båda två måste bryta ert beteende.

Ge honom ansvar och låt det vara hans ansvar.

Ska han laga middag så uppmuntra till det, ta barnen med ut och säg att ni ser fram emot att få äta hans mat om ett par timmar.

Be honom tänka på något roligt att göra till sommaren, be honom boka det. Prata ihop er hela familjen och låt han få boka det. Ta detta redan nu vad ni ska göra i sommar och prata med varandra, låt hans fantasi få vakna.

Ha is i magen och backa undan. Visa att du har hans förtroende och tillit.

Han måste ju få samma feedback och utrymme som du själv behöver. Teamwork.

Har du det så illa på hemmaplan är det ju DÄR du behöver lägga krutet.

Reparera förhållandet om det går och du VILL, eller lämna förhållandet med bibehållen respekt.

Vad är du rädd för? Att bli ensam? Att din man inte ska klara sig? Att barnen tappar kärnfamiljen?