En ny uppdatering (hoppas att min styckeindelning fungerar denna gång så det inte blir en textvägg...)
Vi har nu varit tillsammans en period igen och det har i viss mån varit en förbättring. Han anstränger sig märkbart mer. Exempelvis de första dagarna vi var tillsammans lät han inte sig själv komma över huvud taget och förklarade för mig att det var för att kunna fortsätta längre. Jag trodde att uthålligheten blev sämre om man inte fått utlösning på länge men visst, whatever. Det var väl schysst. Dock gav det mig känslan av att han FORTFARANDE inte förstått problematiken, för jag njuter ju inte av samlag, så oavsett hur länge han håller på kommer det liksom inte göra något för mig, men det återkommer jag till senare.
Ett annat exempel på detta är att han en dag hittade på en liten "lek" där vi spelade ett mobilspel online mot varandra, med regeln att förloraren skulle göra något sexuellt för vinnaren i fem minuter efter varje omgång. Jag var inte helt sugen på den regeln då jag vid det här laget i princip inte ens vill att han gör något för mig längre (mer om även detta senare) men visst. Första gången vann han, jag gjorde saker för honom i fem minuter. kul kul. Andra gången vann jag, men jag ville inte att han skulle göra något. Protesterade och gjorde motstånd när han skulle ta av mina underkläder, han pausade och sa lugnande att han ville göra det och att jag måste våga låta honom, så jag släppte efter. (Vill inte att någon tolkar detta som någon form av "övergrepp" eller dylikt för det var det inte, snarare att han försökte hjälpa mig komma över den ångest jag nu byggt upp kring detta, jag gick med på det och det var inget tvång) Han petade litegrann på mig i typ några sekunder innan han snabbt gick över till samlag istället. Trots att detta skulle vara MINA fem minuter. Vilket återigen antydde att han trodde att jag fick ut något av det.
En anekdot här som relaterar till tidigare tips som jag fått... Han fick mig en gång att försöka ta på mig själv under samlag, genom att direkt ta min hand under akten och föra dem mot könet. Visst, tänkte jag när han nu var så bestämd, så jag gav det ett genuint försök trots att tidigare erfarenheter visat att det inte går så bra. Mycket riktigt, precis som andra gången jag försökt med det så blev det inte bra. Det är svårt att "nå" och han kommer i vägen och jag kan inte få till någon bra rörelse som ger särskilt skön stimulering. Jag kämpade envist på och lyckades slutligen framtvinga en orgasm, men det var verkligen framtvingat och inte särskilt skönt. Vet inte hur många som kan relatera, men det var verkligen som när man har en riktigt riktigt dålig onanisession där man på ren tjurighet får en fysisk reaktion att hända men man njuter inte riktigt av det. Så nu har jag verkligen försökt med detta igen, som så många sagt att jag ska. Det går inte bra och det är inte något jag har lust att göra igen, eftersom det ändå inte är skönt och mest bara känns frustrerande samt distraherar mig från att åtminstone kunna vara i stunden och njuta av närheten med min partner även om det inte är fysiskt njutbart.
Sedan fortsatte det lite mer som vanligt under en period. Jag gjorde en del saker för honom ibland, samlag förekom osv, ingen större ansträngning från honom förutom att han några gånger i ridställningen försökte ta på mig, vilket var en god tanke och det känns bra när tekniken är rätt, men det verkar vara svårt för honom att faktiskt nå dit han ska så oftast gör det inte särskilt mycket för mig ändå. Men men. En kväll när vi skulle sova drog han ned mina underkläder en smula och typ småslickade (eller petade med tungan?) i två sekunder eller så innan vi sa godnatt. Trots att detta borde ha varit en liten "seger" fick det mig bara att tänka på allt detta igen, hur jag aldrig kommer kunna få det jag vill, hur smärtsamt det är att han är så ointresserad av att göra saker för mig osv, så jag låg vaken i sängen ett bra tag med dessa tankar innan jag slutligen börjat snyfta så att han vaknade och frågade vad som var fel...
Det ledde till en rätt lång konversation där han först inte verkade förstå vad jag ens pratade om, så efter ett tag sa jag typ "jag vet inte om du förstår vad jag syftar på här, så jag vill förtydliga att jag menar de sexuella problemen" varpå han blev väldigt tyst en kort stund. Sedan, väldigt uppgivet, sa han att han trodde det blivit bra nu, att det var rättvist, så han tog rätt illa upp av att höra mig säga att det inte alls var så. Han sa ungefär "det jag gjorde förut [refererade till slickandet] var ett sätt att säga att jag vill jobba på det här tillsammans". Konversationen fortsatte och jag ska inte återge alla detaljer, men bland annat passade jag på att här säga en annan sak rakt ut, något i stil med "jag tror att en orsak till att vi har olika uppfattningar om detta är att du verkar tro att jag njuter av samlag, men det gör jag inte, jag får inte ut något av det alls och jag har försökt säga det flera gånger men jag får fortfarande en känsla av att du tror att jag gör det". Detta verkade vara nyheter för honom på något vis trots att jag sagt det vid upprepade tillfällen.
Vi återkom även till det här med jämlikhet, att jag tycker att det är viktigt att vi båda ska få lika mycket. Detta har han även tidigare protesterat mot vilket såklart är ett dåligt tecken (för några månader sedan när vi pratade om det så hade jag sagt att målet är att det ska vara 50/50 vilket han ställde sig skeptisk till, aj aj aj). Han sa "om du med jämlikhet menar typ antalet orgasmer så kommer det aldrig bli jämställt eftersom jag har lättare att komma än du". Det kändes också som ett enormt nederlag. Jag menar, det är ju inte direkt så att jag är fysiskt inkapabel att uppleva sexuell njutning eller få orgasm, det handlar helt om teknik. Så att han sa det fick det att kännas som att han helt enkelt inte har för avsikt att jobba tillsammans på att få till den tekniken. Men det kan även vara så att han genuint tror att det är fysiskt svårare för mig, jag tänker prata med honom om det nästa gång vi ses för att förtydliga.
Ett par gånger till därefter gjorde han faktiskt försök att ta på mig, vilket väl var schysst. Eftersom jag nu är obekväm med att låta honom göra saker för mig så har han varit väldigt snäll och liksom lugnande, han försäkrar mig om och om igen att han vill göra det, att han tycker om det, att han älskar att känna mig rycka och höra mig andas tungt/stöna, kommenterat saker i stil med "jag gillar hur den här biten känns" osv. Det har verkligen känts som att han vill förbättras och det känns bra. MEN då kommer istället ett par andra problem...
Det första är ett som jag tagit upp sedan trådens början, att jag inte är bekväm med att ge instruktioner. Något litet som typ "långsammare" eller "längre ned" är okay, men det blir jäkligt jobbigt om jag behöver ge mer instruktioner, om jag i princip måste guida honom igenom det och korrigera varje detalj. Till slut blir man liksom uppgiven, för många instruktioner slutar kännas som konstruktiv kritik och börjar låta mer som att allt han gör bara är fel hela tiden, typ.
Det andra problemet - och nu återkommer det jag nämnde tidigt i inlägget - är att jag tyvärr utvecklat en enorm ångest kring att låta honom göra något för mig. Vid det här laget har det blivit extremt tydligt att han inte egentligen vill. (När jag säger "inte vill" så menar jag inte att han nödvändigtvis har något emot det, utan bara att han saknar driften att göra det) Detta är inte ens pga de konversationer vi haft där han sagt saker som pekar på hans ointresse, utan detta listade jag ut inom de första dagarna vi var tillsammans den allra första gången vi träffades irl. Bara det faktum att han i princip aldrig tagit initiativ att göra något för mig, och att de extremt få gånger han gjort det så har det varat i bara typ 30 sekunder, var tillräckligt för att jag skulle inse att han inte hade någon direkt lust att göra saker. Nu har han ju liksom bara börjat göra det för att jag tagit upp gång på gång att detta är ett problem, så jag vet tyvärr om att det bara är för att jag sagt det, inte för att han själv hemskt gärna vill det. Därför har jag oerhört svårt att låta honom göra något, jag känner mig äcklad av min egen kropp och jag känner mig alldeles vidrig när han gör saker för mig (typ som en person som har en sexslav snarare än ett ömsesidigt utbyte med en villig partner).
Jag vet inte hur jag ska hantera det här. Å ena sidan har vi gjort lite framsteg i och med att han börjat anstränga sig mer, men å andra sidan är jag smärtsamt medveten om att han bara gör det för att jag tagit upp det. Trots att han försäkrar mig om att han gillar det, trots att han är väldigt varm och snäll och verkligen försöker få mig att känna mig bekväm. Flera gånger när han försökt göra något för mig har jag först protesterat och dragit mig undan, och han har behövt säga att jag måste vara bekväm med honom och våga ta emot njutning. Men det är så enormt viktigt för mig att han faktiskt vill - inte bara att han går med på det. Jag vill att han genuint älskar det, jag vill att han är genuint entusiastisk, men hur ska jag någonsin kunna tro på det när han aldrig gjorde detta förrän jag sa till om det? Hur ska jag någonsin kunna tro att han vill det när han själv till och med uttryckt att det är svårt att förmå sig att göra det? Han har försökt förklara att det är för att han har svårt att förmå sig att göra något alls, han har svårt att ens kliva ur sängen på morgonen (pga depression) och att det inte handlar om mig, men... Han har ju inte svårt att göra saker som jag vet att han gillar. Exempelvis att spela sina datorspel, det är inga problem, för det är något han är genuint entusiastisk över, något han har driv för att göra. Han har inte den entusiasmen, inte det drivet, när det kommer till att göra saker för mig. Och det är det som är problemet. Jag vill att han känner likadant inför att ge mig njutning som han känner inför att spela sina spel. För det är ju så jag känner för honom, jag är enormt ivrig att göra saker för honom, jag älskar det! Men han är uppenbart inte ivrig att göra saker för mig på samma sätt, och det gör ont att veta. Så jag har ingen aning om hur jag ska fortsätta härifrån.
