Dela rum med frugan

Jätteintressant att läsa alla inlägg, spekulationer och råd. Tack för engagemanget.
Jag tror jag har min strategi färdig. Ska göra lite mer undersökande arbete för att se om det finns mer att få reda på och sedan lugnt, sansat och bestämt ställa ganska öppna frågor utan att avslöja vad jag vet. T.ex. hände det något speciellt, sov du själv o.s.v. Dels för att se vad som kommer fram, kanske kommer det upp andra saker som hänt under vistelsen. Berättar hon inget får jag lägga in mer och mer vad jag vet.
Men oavsett vad som kommer ut av detta kommer det tyvärr inte kännas bättre då jag får tvinga fram svaren. Det hade varit en annan sak om hon berättade av egen vilja. Och med bagaget som finns plus detta så kommer det vara svårt/omöjligt att bygga upp tilliten igen. Hur mycket mer finns det som jag inte vet? O.s.v.
Det är många spekulationer om vad som kan ha hänt och inte. Det jag ville få någon sorts referens kring är om det, även om inget sexuellt är inblandat, är "normalt" att man erbjuder en kollega av motsatt kön en sängplats. Det jag läser av är att de flesta tycker att det är utanför vad som är ok.

Hej alla. Har sett att många spekulerar och vill veta vad som händer. Det har inte funnits så mycket att berätta och jag har inte mått nåt vidare. Men nu har jag tagit upp det hela. Funderade mycket på hur jag skulle göra det och vad jag skulle säga. Gjorde det enkelt. Frågade vid ett vad jag tyckte lämpligt tillfälle helt enkelt om hon sov själv på sitt rum på resan. Lugnt och sansat. Hon blånekade och undrade vad jag håller på med. Sa att jag undrade, att hon betedde sig lite konstigt efter resan. Blånekar. Jag la till att jag vet att någon sov över. Blånekar och börjar anklaga mig för att hitta på skit, vill veta vart det kommer ifrån o.s.v. Jag vill inte avslöja källan. Säger sig bli väldigt sårad, orkar inte ha det så här o.s.v. Så ungefär där är vi nu. Dålig stämning, inget samliv... Ett erkännande och en förklaring hade känts betydligt bättre att jobba på. Undrar hur mycket mer som kan ha hänt under åren... 

Måste först säga att det intressant att läsa alla inlägg som kommit, fler än jag förväntat mig. En del syrliga, en del som hackar på mig och tycker jag är mesig, toffel o.s.v., en hel del ändå konstruktiva och stärkande.
Det jag ursprungligen var ute efter var att få en känsla/referens om min egna reaktion var överdriven eller så, inte varje dag man pratar om sånt här så vad vet man egentligen pågår hemma hos "vanligt" folk? Min slutsats är att den absoluta majoriteten skulle känna som mig, det här var inte ok. Att hon sedan inte berättar när jag öppnar för det utan förnekar gör förstås att tilliten går i botten (eller fortsätter att vara i botten). 
Sen är det lätt för utomstående att säga "dumpa", "ställ krav" o.s.v. och hon vet mycket väl vart min gräns går, det är väl därför hon förnekar.
Det jag tänker här och nu är att även om jag drar det till sin spets, och säg att hon skulle krypa till korset och erkänna, vad skulle bli bättre? Det är ändå jag som fått tvinga fram svaren och så kan jag inte hålla på varje gång hon är i väg på nåt där något ev. kan hända. Jag vet ju vad jag vet ändå... Så jag lär välja väg oavsett om hon berättar eller inte. Hade hon kommit själv och sagt att "jag har något att berätta" eller i något sammanhang berättat att någon sov över av någon anledning, så hade det varit bättre förutsättningar att kunna hantera.

Ett tag sen nu...
Sommaren har gått. Vi har ältat på. Hon vägrar berätta vad som hänt eller att det ens hänt. Svårt med tilliten då och nu orkar ingen av oss mer. En massa skit runt om som grävts upp. Hon kommer flytta, letar boende. Hennes släkt vet, min släkt vet, barnen vet, vi har värderat huset o.s.v. så det är inget "skrämselskott". Blandade känslor, mest jobbigt. 20år tillsammans....

Tack för att ni undrar hur det går.
Inte mycket är förändrat, hon letar boende, svårt när ekonomin inte tillåter köp av hus eller bostadsrätt och trycket på hyreslägenheter är stort. Hon (och även jag för barnens skull) vill att det ska vara ett hyfsat område o.s.v. Dock väldigt jobbigt att bo under samma tak ni när detta ska ske, livet blir som pausat. Jag kommer att köpa loss huset och bo kvar.

Jag har inte fått veta något mer eller fått några förklaringar om vad som hände från hennes sida. Har inte frågat så mycket heller, vet ju svaren. Känns ändå på nåt sätt förnedrande att inte få sanningen ens i detta läge.

Omgivningen vet vad som ska hända. De som jag pratar med och undrar säger jag som det är till, mer eller mindre beroende på vem det är. De hon pratar med får höra versionen om min extrema svartsjuka...

Har ändå börjat tänka lite framåt, planera för hur jag ska göra om hemma för att göra det till mitt, planerat en massa praktiska saker som behöver ordnas när hon flyttar o.s.v. 

Går med jämna mellanrum i stödsamtal för att få prata av mig, ger en viss hjälp.

Ja ja... jag kämpar på