Dela rum med frugan

Ja,hur går det,TS?

Och om inget hände mellan TS fru och kollegan,ska hon ändå dumpas,tycker du?

Det beror väl på vilken överenskommelse TS har med sin fru.
Men med tanke på att hon har undanhållit informationen om kollegan för TS så kan man ju undra hu det ligger till.

Ja,det återstår väl att se om TS uppdaterar.

Hej alla. Har sett att många spekulerar och vill veta vad som händer. Det har inte funnits så mycket att berätta och jag har inte mått nåt vidare. Men nu har jag tagit upp det hela. Funderade mycket på hur jag skulle göra det och vad jag skulle säga. Gjorde det enkelt. Frågade vid ett vad jag tyckte lämpligt tillfälle helt enkelt om hon sov själv på sitt rum på resan. Lugnt och sansat. Hon blånekade och undrade vad jag håller på med. Sa att jag undrade, att hon betedde sig lite konstigt efter resan. Blånekar. Jag la till att jag vet att någon sov över. Blånekar och börjar anklaga mig för att hitta på skit, vill veta vart det kommer ifrån o.s.v. Jag vill inte avslöja källan. Säger sig bli väldigt sårad, orkar inte ha det så här o.s.v. Så ungefär där är vi nu. Dålig stämning, inget samliv... Ett erkännande och en förklaring hade känts betydligt bättre att jobba på. Undrar hur mycket mer som kan ha hänt under åren... 

Håller med, fyfan va naiv man är första gången det händer. Inte för att jag råkat ut för det fler ggr, men jag tror att de flesta är helt jävla ställda och har ingen aning om hur en sån grej ska hanteras. Innerst inne vill man ju inte tro att det ska vara sant, att ens partner kan vara så jävla falsk, på något märkligt sätt vill man inbilla sig att ens partner fortfarande är ärligt innerst inne. Och på något märkligt sätt vill man tro att man ska kunna samarbeta sig ur situationen på ett , ärligt sätt. Och det hjälper ju inte att andra som är precis lika naiva spär på naiviteten. I efterhand inser man hur jävla naiv och korkad man var, allt fanns ju där klart och tydligt, men då fattade man inte det. Eller egentligen fattade man det men man ville vara inte ta till sig det.

Mannen som KA citerade var antingen ovanligt klok eller så hade han erfarenhet av det sen tidigare. Men om man ska vara ärlig så hade han lite tur oxå, för han vet ju egentligen inte vad hans fru gjort, om han inte hade vittnen på plats som kunde berätta. Så i slutändan fick även han komma fram till en punkt så han måste antingen nöja sig med att detta är nog sanningen eller dra. Det är ju inte helt ovanligt att den som varit otrogen erkänner bara det som är absolut nödvändigt för att bli trodd, kör ett skådespel värt en oscar men fortsätter vara otrogen.

Måste först säga att det intressant att läsa alla inlägg som kommit, fler än jag förväntat mig. En del syrliga, en del som hackar på mig och tycker jag är mesig, toffel o.s.v., en hel del ändå konstruktiva och stärkande.
Det jag ursprungligen var ute efter var att få en känsla/referens om min egna reaktion var överdriven eller så, inte varje dag man pratar om sånt här så vad vet man egentligen pågår hemma hos "vanligt" folk? Min slutsats är att den absoluta majoriteten skulle känna som mig, det här var inte ok. Att hon sedan inte berättar när jag öppnar för det utan förnekar gör förstås att tilliten går i botten (eller fortsätter att vara i botten). 
Sen är det lätt för utomstående att säga "dumpa", "ställ krav" o.s.v. och hon vet mycket väl vart min gräns går, det är väl därför hon förnekar.
Det jag tänker här och nu är att även om jag drar det till sin spets, och säg att hon skulle krypa till korset och erkänna, vad skulle bli bättre? Det är ändå jag som fått tvinga fram svaren och så kan jag inte hålla på varje gång hon är i väg på nåt där något ev. kan hända. Jag vet ju vad jag vet ändå... Så jag lär välja väg oavsett om hon berättar eller inte. Hade hon kommit själv och sagt att "jag har något att berätta" eller i något sammanhang berättat att någon sov över av någon anledning, så hade det varit bättre förutsättningar att kunna hantera.

Måste först säga att det intressant att läsa alla inlägg som kommit, fler än jag förväntat mig. En del syrliga, en del som hackar på mig och tycker jag är mesig, toffel o.s.v., en hel del ändå konstruktiva och stärkande.
Det jag ursprungligen var ute efter var att få en känsla/referens om min egna reaktion var överdriven eller så, inte varje dag man pratar om sånt här så vad vet man egentligen pågår hemma hos "vanligt" folk? Min slutsats är att den absoluta majoriteten skulle känna som mig, det här var inte ok. Att hon sedan inte berättar när jag öppnar för det utan förnekar gör förstås att tilliten går i botten (eller fortsätter att vara i botten). 
Sen är det lätt för utomstående att säga "dumpa", "ställ krav" o.s.v. och hon vet mycket väl vart min gräns går, det är väl därför hon förnekar.
Det jag tänker här och nu är att även om jag drar det till sin spets, och säg att hon skulle krypa till korset och erkänna, vad skulle bli bättre? Det är ändå jag som fått tvinga fram svaren och så kan jag inte hålla på varje gång hon är i väg på nåt där något ev. kan hända. Jag vet ju vad jag vet ändå... Så jag lär välja väg oavsett om hon berättar eller inte. Hade hon kommit själv och sagt att "jag har något att berätta" eller i något sammanhang berättat att någon sov över av någon anledning, så hade det varit bättre förutsättningar att kunna hantera.

Ett tag sen nu...
Sommaren har gått. Vi har ältat på. Hon vägrar berätta vad som hänt eller att det ens hänt. Svårt med tilliten då och nu orkar ingen av oss mer. En massa skit runt om som grävts upp. Hon kommer flytta, letar boende. Hennes släkt vet, min släkt vet, barnen vet, vi har värderat huset o.s.v. så det är inget "skrämselskott". Blandade känslor, mest jobbigt. 20år tillsammans....

För att citera Joseph Goebbels
"Om en lögn upprepas tillräckligt blir den sanning"

Eller varför inte
"Historien skrivs av vinnaren"

Det spelar alltså inge roll vad sanningen är på riktigt "sanningen" kommer bli den som folk till slut tror på. Och om TS kör det "värdiga" spåret och tror på att man ska visa sig vuxen. två fel gör inte rätt, och annat naivt skitsnack kommer det bli hennes story som blir sanningen för både familj och barn.

Tack för att ni undrar hur det går.
Inte mycket är förändrat, hon letar boende, svårt när ekonomin inte tillåter köp av hus eller bostadsrätt och trycket på hyreslägenheter är stort. Hon (och även jag för barnens skull) vill att det ska vara ett hyfsat område o.s.v. Dock väldigt jobbigt att bo under samma tak ni när detta ska ske, livet blir som pausat. Jag kommer att köpa loss huset och bo kvar.

Jag har inte fått veta något mer eller fått några förklaringar om vad som hände från hennes sida. Har inte frågat så mycket heller, vet ju svaren. Känns ändå på nåt sätt förnedrande att inte få sanningen ens i detta läge.

Omgivningen vet vad som ska hända. De som jag pratar med och undrar säger jag som det är till, mer eller mindre beroende på vem det är. De hon pratar med får höra versionen om min extrema svartsjuka...

Har ändå börjat tänka lite framåt, planera för hur jag ska göra om hemma för att göra det till mitt, planerat en massa praktiska saker som behöver ordnas när hon flyttar o.s.v. 

Går med jämna mellanrum i stödsamtal för att få prata av mig, ger en viss hjälp.

Ja ja... jag kämpar på

Det beror på vilka jag pratat med. De närmsta blir upprörda och tar mitt parti, de lite längre ifrån är mer neutrala men beklagar och hoppas det ska bli bra. 

Vi är inte gifta vilket jag är jävligt glad för idag. 
Kan tycka att hon kunde stå för sina handlingar, blir bara pinsamt att förneka när det t.ex. är allmänt känt på hennes arbetsplats. Där skojas det om händelsen som att det var nåt kul/häftigt... skithäftigt att en barnfamilj splittras... men jag hoppas det kan bli som många säger bättre när man är igenom.

Har två källor... 
Jo jag tänker ibland att jag ska kontakta honom, vet vem det är, och höra vad han har att säga och tacka för att han bidragit till att splittra en familj. Samtidigt så vet jag inte vart det skulle leda. Lär väl bli ett svar om att det inte hänt. Han är singel, vet visserligen om mig men jag tycker det är hon som gjort det stora felet.

Det är absolut hon som har gjort det största felet. Men han är inte heller helt utan skuld i och med att han visste om dig.
Men om du vill ha mer information,och tror att du kan få det av honom,så är det väl inte fel att kontakta honom.som jag ser det.