Otrohet kommer alltid fram? På vilket sätt?

Det sägs att otrohet alltid kommer fram.

Men hur? Måste man själv påverka det?

Jag blev själv drabbad för något år sedan. Försvann fort och gjorde inget väsen av det. När mitt ex sedan inledde relationen med den hon bedrog med mig så gick jag och tänkte att folk skulle förstå. Men på något sätt har jag nu förstått att det aldrig kommit fram. Varken otrohet eller att den nya var den som gjorde att vi gick isär. Kommer det längre fram?

Livet rullar på för alla förutom mig. Jag har levt med sjuk ångest under denna tiden. Tycker inte om mig själv. Svårt med tillit. Ligger mycket i sängen. Ingen motivation. Men så rivs det upp när man får veta att det har väl aldrig varit något konstigt med uppbrottet.

Jag ville inte lägga energi på det. Visste att jag skulle må ännu sämre om jag gjorde en scen av allt. Många sa då karma kommer... Men ärligt talat. Nej. Alla är lyckliga och allt nytt fungerar.

Hur har det varit för er andra?

Jag känner ett sjukt bekräftelsebehov i form av att jag vill att det går åt skogen för dem, att allt kommer fram i ljuset, att någon hade frågat MIG, att man fick en ursäkt, att folk tänkte ?jaha! nu förstår vi.?

Och ja som för många av er andra här inne.. det var självfallet en kollega som lurade i bakgrunden.

Tackar så hemskt mycket för ALLA svar. Även de svar som jag givetvis inte vill läsa men innerst inne förstår. Jag behöver det också. För att göra en låååååång historia kort. Vi hade precis blivit sambos och pratade om att bilda familj. Plötsligt hände något och då menar jag verkligen plötsligt. Några månader som sambos då vi båda varit lyckliga och uttryckt detta. Jag märker saker och ställer frågor. Får ta emot mycket skit men separera... åh nej hon trivdes med mig hette det. I denna stund hade hon förberett alla vänner på att det var skitdåligt mellan oss. Inget jag visste. Och detta har jag reflekterat mycket över. Det var liksom inget som hade hänt eller gick utför. Vi hade ju nyss diskuterat barn. På frågan från henne! Det gick inte längre att känna igen människan. Till slut kom jag på henne. Då sa hon inte ett ljud. Körde på versionen till vänner om just att det var så dåligt. En (endast en) gemensam bekant frågade mig vad som egentligen hade hänt och först då berättade jag allt. Kunde inte vara möjligt sa hon. Det hade ju varit så dåligt mellan oss. Varpå jag sa; ?Har det?! Det visste jag inte. Vi var ju nykära och glada över nästa steg.? Detta förstod hon också och berättade att det kom som en överraskning för dom också. Att helt plötsligt var precis allt dåligt. Alla fel som gick att hitta hos mig kom fram. Och det var i klass som att jag inte hade hunnit påbörja maten när jag var hemma först av oss och hon kommit hem medan jag direkt gick ut för att rasta hunden. Så kanske ni förstår vilken typ av nivå på alla fel hon hittade.

När vår gemensamma vän träffade mitt ex hade hon mer eller mindre skrikit att jag ljög om saker. Att inget var sant. Att kollegan hade partner. Allt jag sa var; ?Låt det gå en tid. Snart sitter ni på parmiddagar.? Det tog fem veckor exakt. Sen hörde vår vän av sig och sa att hon trodde på mig för nu hade det kommit fram att de börjat träffas. Jag sa inte så mycket mer.

Sen har hon försökt med saker vid försäljning, bouppdelning etc som jag inte ens orkar skriva om. Men som jag skrev i första inlägget så valde jag att bara försvinna. Vår vän är den enda jag pratat med, som undrat. När det kom fram att de faktiskt träffades och att jag hade talat sanning så har jag inte hört ett ljud.

Nu bor de ihop dessutom. Hon har nära personer som blivit utsatt för otrohet och det var det värsta enligt henne under den tiden vi var ett par. Gällde visst inte henne...

Och med bekräftelsen menar jag att vår gemensamma vän är i princip den enda som vet vad som hänt. Kanske någon till i det gänget. Annars tror jag de lyckats få till det att jag var skit, det tog slut för det hade ju varit dåligt sååååå länge, lite senare började hon träffa denna människan och alla blir glada för henne. Och så snabbt sambos. Bekräftelsen i detta menar jag ?gräset är inte..? men tydligen i detta fallet. Låt säga det skulle skita sig och så sitter hon där. Det skulle på ett sätt för mig vara en bekräftelse i att hon gjorde fel (jag menar behandlingen och allt som hör till). Att hon kanske insåg något. Missunnsamhet vet jag inte om jag vill kalla det. Ska jag unna den som bedrog mig? Och den som smög i bakgrunden och visste om vårt förhållande och vårt samboskap? Det är väl ingen bra människa.

Och jag vill inte ha tillbaka henne. Men som någon skrev, upprättelse. Att det kom fram på något vis. Jag gjorde inget då och kommer inte göra något nu eller i framtiden. Jag tänkte att om jag är tyst så kan jag gå med rak rygg. Men jag känner tyvärr inte så. Och det tror jag att jag hade känt om folk hade vetat.

Ställ gärna frågor, jag svarar.

Och återigen är jag tacksam för alla svar. Även kritik från er som tycker att jag inte tillåter mig gå vidare osv. Och i text så missuppfattas mycket så jag gör mitt bästa.