Otrohet kommer alltid fram? På vilket sätt?
Mella-Bella skrev 2019-02-15 11:58:01 följande:
Att få upprättelse när man blivit felbehandlad, ja det verkar bara vara så att det brukar vara någonting människor behöver, mår bra av, hjälper dem vidare...
Inlägg från: Elefantmannen2
|
-
När då? På vilket sätt hjälper det folk att gå vidare? Det är givetvis tvärtom; Så länge man stannar kvar i sitt mående kommer man inte vidare. -
Anonym (Ka) skrev 2019-02-15 13:08:09 följande:Helt rätt...Men om vänner och bekanta har fått fel uppfattning om varför...eller inte har en aning om anledningen till att det tog slut... eller dragit helt felaktiga slutsatser om varför, där ts blivit boven. Kan till och med vara så att exet skyllt på ts. Då är det ganska skönt om dom får reda på sanningen från ts sida.
Sen kan dom göra vad dom vill med den.Nä. Varför det?
Men nu pratade vi om att önska olycka för sin f.d. partner för att hen gått vidare. Klart att man kan känna sig försmådd, att självkänslan fått en törn etc.
Men tanken och känslan att exet och dess nya partner ska råka illa ut kommer aldrig att vara konstruktiv. Aldrig, någonsin, föra någon framåt och ut ur självspäkelsen.
Att försöka framhålla att man är perfekt till omgivningen när en partner lämnar en och att allt ligger på den som lämnar tror inte ens en mor på.
Acceptera faktum, fundera över varför, reflektera över dina egna plus och minus, vad du kan förbättra framöver och presentera en "new and improved" version av dig själv. Det är konceptet.
Extremt förenklat. Och väldigt svårt recept att följa när man känner sig liten och självkänslan knycklats ihop. -
Anonym (Ka) skrev 2019-02-15 17:02:17 följande:Vad vi dock inte vet är. Vad och hur mycket vet alla bekanta? Var har dom fått sin information från?
Det du säger är "Bär ditt ok, plåga dig" Överdrivet....Javisst, men varför skall han göra det. Han har inga skyldigheter what so ever gentemot sitt ex, som ju faktiskt burit sig jävligt illa åt emot honom.
Jag menar inte att han skall sitta dyngfull vid bardisken och gråta ut för sina bekanta, men inte heller hålla inne med sanningen om han blir tillfrågad, av någon missriktad lojalitet till exet."Det du säger är"?
Nu är vi här igen. Du tar dig friheten att "tolka" vad jag egentligen menar med det jag skriver och resonera utifrån din egen tolkning av mina ord.
Jag skriver och menar inte i närheten av det du försöker tillskriva mig.
Utöver att bete dig rejält illa på det viset bör du se över regler kring citationstecken. Du försöker framställa det som att jag har skrivit "Bär ditt ok, plåga dig", vilket jag inte gjort. Att felcitera är olagligt.
-
Anonym (Fredric) skrev 2019-02-15 19:23:11 följande:
Tackar så hemskt mycket för ALLA svar. Även de svar som jag givetvis inte vill läsa men innerst inne förstår. Jag behöver det också. För att göra en låååååång historia kort. Vi hade precis blivit sambos och pratade om att bilda familj. Plötsligt hände något och då menar jag verkligen plötsligt. Några månader som sambos då vi båda varit lyckliga och uttryckt detta. Jag märker saker och ställer frågor. Får ta emot mycket skit men separera... åh nej hon trivdes med mig hette det. I denna stund hade hon förberett alla vänner på att det var skitdåligt mellan oss. Inget jag visste. Och detta har jag reflekterat mycket över. Det var liksom inget som hade hänt eller gick utför. Vi hade ju nyss diskuterat barn. På frågan från henne! Det gick inte längre att känna igen människan. Till slut kom jag på henne. Då sa hon inte ett ljud. Körde på versionen till vänner om just att det var så dåligt. En (endast en) gemensam bekant frågade mig vad som egentligen hade hänt och först då berättade jag allt. Kunde inte vara möjligt sa hon. Det hade ju varit så dåligt mellan oss. Varpå jag sa; ?Har det?! Det visste jag inte. Vi var ju nykära och glada över nästa steg.? Detta förstod hon också och berättade att det kom som en överraskning för dom också. Att helt plötsligt var precis allt dåligt. Alla fel som gick att hitta hos mig kom fram. Och det var i klass som att jag inte hade hunnit påbörja maten när jag var hemma först av oss och hon kommit hem medan jag direkt gick ut för att rasta hunden. Så kanske ni förstår vilken typ av nivå på alla fel hon hittade.
När vår gemensamma vän träffade mitt ex hade hon mer eller mindre skrikit att jag ljög om saker. Att inget var sant. Att kollegan hade partner. Allt jag sa var; ?Låt det gå en tid. Snart sitter ni på parmiddagar.? Det tog fem veckor exakt. Sen hörde vår vän av sig och sa att hon trodde på mig för nu hade det kommit fram att de börjat träffas. Jag sa inte så mycket mer.
Sen har hon försökt med saker vid försäljning, bouppdelning etc som jag inte ens orkar skriva om. Men som jag skrev i första inlägget så valde jag att bara försvinna. Vår vän är den enda jag pratat med, som undrat. När det kom fram att de faktiskt träffades och att jag hade talat sanning så har jag inte hört ett ljud.
Nu bor de ihop dessutom. Hon har nära personer som blivit utsatt för otrohet och det var det värsta enligt henne under den tiden vi var ett par. Gällde visst inte henne...
Och med bekräftelsen menar jag att vår gemensamma vän är i princip den enda som vet vad som hänt. Kanske någon till i det gänget. Annars tror jag de lyckats få till det att jag var skit, det tog slut för det hade ju varit dåligt sååååå länge, lite senare började hon träffa denna människan och alla blir glada för henne. Och så snabbt sambos. Bekräftelsen i detta menar jag ?gräset är inte..? men tydligen i detta fallet. Låt säga det skulle skita sig och så sitter hon där. Det skulle på ett sätt för mig vara en bekräftelse i att hon gjorde fel (jag menar behandlingen och allt som hör till). Att hon kanske insåg något. Missunnsamhet vet jag inte om jag vill kalla det. Ska jag unna den som bedrog mig? Och den som smög i bakgrunden och visste om vårt förhållande och vårt samboskap? Det är väl ingen bra människa.
Och jag vill inte ha tillbaka henne. Men som någon skrev, upprättelse. Att det kom fram på något vis. Jag gjorde inget då och kommer inte göra något nu eller i framtiden. Jag tänkte att om jag är tyst så kan jag gå med rak rygg. Men jag känner tyvärr inte så. Och det tror jag att jag hade känt om folk hade vetat.
Ställ gärna frågor, jag svarar.
Och återigen är jag tacksam för alla svar. Även kritik från er som tycker att jag inte tillåter mig gå vidare osv. Och i text så missuppfattas mycket så jag gör mitt bästa.
Enda rätta, och ooh så svåra, är att skita i det som varit och gå framåt. Att grotta ned dig i detaljer kring det som varit gör ingen gladare. Du gör bara dig själv illa.
Din självbefläckelse kommer absolut inte att få henne att ångra sig eller "inse att hon gjorde fel". Möjligtvis tvärtom. Hon blir än mer övertygad om att hon gjorde rätt. Objektivt beter du dig rejält småaktigt. Inklusive att vika ut dig i den här tråden i hopp om att få medhåll i att ditt beteende är rätt.
Om hon är lycklig med nya killen har hon gjort rätt vad mig anbelangar, oavsett hur ont det gör i dig. Det bästa är att du inser detsamma.
Att önska dem ont kanske känns naturligt i din situation, men gör ingen lycklig. Inte ens dig, hur dåligt du än mår.
Att någon gör slut, väljer någon annan, kan vara ett hårt slag mot självkänslan. Jobbigt. Jag förstår att det inte är lätt att ta till sig råd från anonyma främlingar, men det är fortfarande du som vänt dig till ett forum för sympati.
Ta lärdom och gå vidare är det enda som gäller. Du är chefen över ditt eget mående och beteende.
-
Anonym (Fredric) skrev 2019-02-15 20:59:45 följande:Jag är helt med dig på de första raderna. Däremot vill jag inte att hon ångrar sig gällande oss. Jag hade önskat lite insikt. I vad hon gjorde med en människa gällande otrohet, alla lögner och svek, att hon inte kunde vara ärlig när jag ställde frågor. På vilket sätt viker jag ut mig och beter mig småaktigt? Jag försöker inte koka ihop något. Jag ställer en fråga i ett stort forum som så många andra här inne. Hur har det varit för andra? Måste man själv påverka för att folk ska veta? (Inget jag gjort eller tänker göra men det var en fråga om det enbart är då som det verkligen kommer fram).
Sympati vet jag inte om jag bett om. Mer förklarat hur jag mått vilket inte är så konstigt. Skönt att skriva av sig liksom och lite för att eventuella trådläsare ska förstå.
Det är reflektioner, frågor och input i det hela som gäller. Jag har ju varit tydlig i att jag inte gjort någon scen. Sen att jag önskar att det skiter sig med tanke på hur illa de betett sig emot mig och sen sitter lyckliga inför folk som tyckte om så som vi var, är det småaktigt? När sanningen aldrig kom fram?
Jag vet inte. Uppskattar dina svar då mina tankar spretar åt alla håll och jag varken vet in eller ut längre.De allra flesta har upplevt otrohet under olika former.
Inget man kommer ifrån statistiskt sett.
Vad tror du? På ett stort forum finns det en egen kategori som handlar om otrohet. Den kategorin handlar om små människor med trasig självkänsla som vill att folk som inte känner personen i fråga ska säga att partnern gjorde fel som lämnade hen. Det är riktigt sorgligt överlag.
Hur ska någon veta vad som gäller i olika fall? Oavsett vad som är rätt eller fel drog partnern. Punkt slut. Man passade inte i den andra personens mall. Betyder det att man är slut som artist? Nej, det gör det inte.
Det är därför vi har multipla partners. Men, så länge du dröjer dig kvar i det förflutna och tycker synd om dig själv är du inte attraktiv eller öppen för nya partners. Och nästa partner kanske tycker att du är ett nedköp, knullar runt och lämnar dig.
Get back on the fucking horse. Only option.
Hårt? Ja. Sant? Ja.
Du kan "skriva av dig" i tusen forum. Det kokar alltid ned till samma sak. Släpp, och acceptera det som hänt. Lär av det. Gå vidare med kunskapen. Inte den sårade känslan, känslan av svek. Kunskapen om vad du vill ha från en partner, vad du är värd.
Vi människor är rent usla på att "välja" rätt partner. Vi går i det undermedvetnas fälla gång på gång. Sätt upp en mall för vad du vill ha. Ett så enkelt steg gör att du inte snubblar hem med din stereotyp från krogen.
Bara att skriva en lista, en kravspec., ändrar mer än de flesta kan tro. Det är inte så enkelt som att den första som visar intresse i barnalstrande ålder är rätt. I 80%+när det inte så.