Genomgår försts IVF, dåliga besked, hopplöshet och längtan!

Jag kände inte heller någon glädje när vi skulle börja, var sur över att just vi blir drabbade som skulle kunna ge ett barn ett bra hem och liv. Medans de som inte ska ha barn får hur många som helst.

Jag hade heller inga förhoppningar, varför ska det funka nu då...

Det är viktigt att prata med sin sambo, de förstår ju inte hur det känns för oss att gå igenom det hela, ta sprutor på sig själv osv. Nu mådde jag bra under tiden jag tog sprutor, äggolocket gick smärtfritt och fort än fast jag hade många ägg.

Insättningen känns så overkligt, så nära har vi aldrig varit att få ett barn tillsammans.

Dock så fick vi veta på rd 4 att inga ägg klarade dig till frysen så vi trodde inte att det som var insatt heller skulle klara sig. Men just nu är jag i v 8 (7+3). Tidigt ul nästa vecka och hoppas få se ett hjärta!

Glädjen kommer komma än om den känns långt borta just nu! Lycka till och skriv gärna hur det går och hur du mår. Har ni pratat med några runt er? Det kan vara skönt att skriva eller prata med människor som gått igenom samma, som vet hur ledsen man kan vara. Som vet hur jobbigt det är att kliva upp på morgonen och fortsätta sitt vanliga liv än fast allt känns så mörkt...

Ja så känner jag med. Det känns ju som ett straff. Att vissa ska gå igenom det här medans vissa råkar plussa efter en fest. Verkligen noll rättvisa.

Några vet om resan innan och kommande ivf så man behöver i alla fall inte spela normal och glad inför alla. Samtidigt så har man ju bjudit in fler i processen också, de flesta får ju göra detta i ensamhet och sen berätta om ett kommande barn. Vi känner ett par som inte lyckats efter sina ivf så visst spelar det också in på min skepsis. Kanske låter konstigt men livet har varit skit för oss i snart 2 år och det känns inte som att ivf Kan göra det värre för just oss. Skönt att flytta det från sovrummet till sjukhus och eftersom jag är så negativ just nu så tänker jag att det är kört men att "de kan ju få göra några ivf på oss", dock utan förväntningar att det ska gå.

Hoppas det går vägen för er och grattis! skönt att höra att det ändå funkar för folk. Var det på första försöket?

Hej vi ska nu göra vår första behandling. Är rädd och nervös och det känns inte som det kommer funka. Vi ska göra ett kort protokoll. Har fortfarande inte insett (och accepterat) att just vi ska göra ivf. Känns så stort, det ska ju bara funka hemma.

De flesta är så glada och förväntningsfulla som att detta ska lösa allt men jag känner ingen glädje? Är liksom ingen glädje alls i att behöva utsätta sig för nåt sånt här. När man lidit i några år är det svårt att bara bli en lycklig person helt plötsligt, jag släpar på för mycket sorg från innan?

Tyckte ni andra att det var känslomässigt att gå in i IVF eller var det bara kul och bra och hoppfullt?

Jag hade läst så mycket om hur folk kämpade med ivf här på fl så var inställd på att det skulle ta minst 3-4 försök innan det skulle gå vägen. Eftersom vi hade i princip noll förhoppningar på att det skulle gå på första försöket tyckte varken jag eller sambon att det var jobbigt. Minns i väntrummet till äp hur vi satt och skrattade åt operationskläderna och hela situationen (jag var spruträdd innan vi satte igång..) och tanken på hur många gånger vi kommer få göra om hela sk*ten. Äggplocket gick smärtfritt men efteråt blev jag hemskt svullen i buken att jag knappt kunde röra mig på flera dagar :-S Ruvningen var inte heller jobbig för jag visste ju att det skulle gå åt hell. Men det gjorde det inte och om några månader är det lilla miraklet 2 år <3

Nu är jag i 8:e veckan efter vårt andra ivf (som också tog sig på första försöket). Tycker det är nervigare den här gången, dels för att det är privatbekostat och dels för att tiden för min fertilitet börjar rinna ut. Kan tillägga att vi inte har berättat om varken det första eller detta försök för någon.

Om du har dina gratisförsök kvar så försök att koppla av och se det som en resa/äventyr du gör med din älskade. Den kan bli lång men den kan bli kort också -gäller att hoppas lagom

Ett tips - använd emlakräm inför orgalutran/fyremadel-sprutan så slipper du onödigt obehag.

Jag förstår varför du inte tror på det då, men som sagt större chans än när man försöker själv det lät ju inget vidare om ni haft två jobbiga år, är det pga barnlöshet eller annat? Hoppas allt ska bli bättre nu!

Ja det var vårat första, så glatt överraskad blev vi när vi plussade

Ja jag hoppas verkligen att det kan råka funka på första, vi har ingen konstaterad faktor så antingen är vi ett "lätt" fall eller så tar det sig aldrig varken med ivf eller hemma eftersom det inte finns en orsak att behandla.. Jag har eg ingen anledning att tro att det aldrig kommer gå, det är mer rädslan för OM det aldrig går som är riktigt hemsk.

Ok har lite emla hemma, det funkar alltså?!

Ja jag kände ingeting med emla, man måste bara komma ihåg att smeta på det minst en timma i förväg. Var i processen är ni? Vi var supernoggranna med att ta sprutorna i tid och efter insättningen tog jag det mycket lugnt och låg ner mestadels, dels för att jag var svullen men också för att ge ägget en bra chans att fästa. Kan även rekommendera att skippa koffein under hela graviditeten (och såklart det uppenbara tobak och alkohol). Folsyra 400mg per dag är viktigt också och det ska man gärna börja med två månader i förväg.

Om ni "bara" är i tidiga 30-års åldern så behöver du nog inte oroa dig att förbli barnlös, ni har lång tid på er att försöka. Du ska se, det kommer en dag då du sitter där med magen du med

Ok, vad tråkigt, ni har inte hittat tillbaka igen? Var det dåligt innan eller började det barka i och med barnlösheten? Lätt att man får skygglappar och inte ser att nånting annat spelar roll än att plussa. Känner lite så själv men då är vi ju inte så långt in i processen än.

Nja vi träffas lite men vet inte hur det ska bli. Vi har alltid varit dåliga på att kommunicera och det har känts som att jag investerat mer i vårat förhållande än han. Har fått för lite bekräftelse. Men älskar honom fortfarande. När börjar du med sprutor?