• Anya85

    Ser ingen mening med livet som förälder...

    Nu är det bara två månader kvar tills min unge kommer, och jag känner att jag blir alltmer övertygad om att jag inte är mamma-material. 

    Jag hatar barn till att börja med. Allt som har med barn att göra är tråkigt. Jag vill aldrig umgås med eller ens ta i andras barn. Jag känner inte att jag vill umgås med eller ta hand om mitt eget barn heller. Jag har fått löfte om au-pair, om mycket avlastning från mannen, och tom planerat kejsarsnitt o ingen amning. Men jag känner ändå att allt är skit med det som komma skall... Jag har försatt mig i en rävsax och vet inte vad jag ska göra för att ta mig ut... 

    Jag gick med på att skaffa ett barn för min partners skull, men nu känner jag bara att det var ett jättestort misstag. När jag tänker på framtiden ser jag bara mörker framför mig. Är helt övertygad om att jag kommer vantrivas nåt så fruktansvärt och att jag slutligen bara kommer stå inför två val; att lämna mannen och barnet, eller ta livet av mig. Problemet är att jag verkligen älskar min man, och vill inte lämna honom... 

    Jag kan verkligen inte se något roligt alls med det kommande föräldraskapet... när jag tar upp det här med min man blir han bara arg och börjar rada upp grejer som är roliga med barn: att lära dom saker, att gosa etc. Inget av detta är något som jag tycker verkar kul för fem öre... Jag tänker bara ut planer för hur jag ska kunna slippa barnet så mycket som möjligt, med au-pair, jobbresor, dagis etc. 

    Vad hade ni gjort? Finns det något hopp för mig? (Går regelbundet hos psykolog för detta, men känner inte att det hjälper)

  • Svar på tråden Ser ingen mening med livet som förälder...
  • Anonym (Ovillig nr:**)

    Om nån tröst, så blir det lite bättre med tiden, man börjar bry sig tillslut.

  • GGN
    Anonym (S) skrev 2019-03-16 16:05:31 följande:

    Ja. Och det förekommer inte sällan att mannen säger att han inte vill ha barn. Men kvinnan väljer att tro att han visst vill ha barn, annars hade han ju använt kondom.

    Och så står de där förvånade och förvirrade när de blivit gravida och mannen inte vill ha barnet.

    Och så finns det de kvinnor som ljuger om att de skyddar sig.

    Så det är nog vanligare att kvinnor väljer att skaffa barn med en man som inte vill, än tvärtom.


    Stor skillnad. De har inte skyddat sig. Då blir det barn.
  • Anonym (Du är inte ensam)

    Jag är inte någon barnälskare. Hatade bebistiden, den var bara att genomlida. Bebisar är skrikiga, jobbiga och ointressanta. Som tur är har jag så mycket vett att jag kan ta hand om en bebis ändå, och fadern till barnen har tålamod till tusen och har tagit dem mycket.

    Ju äldre jag blir, ju mer uppskattar jag mina barn. Jag läser för dem, pratar med dem, kan resonera med dem. Det som förvånade mig mest är att en tvååring kan ha humor och vara klurig. Den äldste är 3,5 år, och det blir bättre varje dag.

  • Glinda från Oz

    E


    Plupp73 skrev 2019-03-16 08:36:52 följande:

    Hur fn kan man svara någon så?? Empatistörning? Låter som om du inte borde vistas i närheten av barn själv....

    TS! Viktigt att du och din sambo/man pratar om hur ni löser situationen om du känner likadant när barnet kommit.

    Saker man kan göra:

    - skippa amningen alt köpa bröstpump på Apoteket så att han sköter en stor del av matningen och du blir mindre bunden

    - förbered på att han går på tidig pappaledighet och att du tar kort eller ingen helledighet, och istället får vara mamma enstaka dagar

    - inse att man kan leva ett mycket aktivt och fritt liv när man har ett enda barn, ett barn kan tas med på hiking, tältning, resor, vandringar osv. Inga problem.

    - se till att träffa vänner! Förklara detta för dem, och de kan stötta upp och vara insatta - och hålla bebisen mycket när ni ses

    Jag tror att det här kommer att gå bra. Jag kände som du, har tre barn, och blir allt mer förälskad i mina fantastiska döttrar ju äldre de blir! Nu är de 16, 14 och 10 år...

    Nu gör vi jättemycket ihop, ser filmer, badar bastu, vandrar, pratar på kvällarna osv. Det är helt underbart. Men jag kommer aldrig att bli en typiskt barnkär person, gillar inte att leka, och inget gulligull.

    Har haft lite skuldkänslor genom åren över det, men med åldern lär man att acceptera sig själv som man är, och med mognad slutar man döma andra.

    De som dömer dig hårt här har inte själva nått så långt i vidsynthet och mognad, och jag tycker snarare sybd om deras barn. Det är viktigt att man kan se att människor är olika, och att vi alla gör vårt bästa.


    Du tycker alltså det är en empatistörning att tycka att alla barn förtjänar att bli älskade? Jag antar att du är för barnmisshandel också. Och är jag en hemsk mamma för att jag älskar min dotter så är jag stolt över det.

    Skulle du själv velat att ditt barn hade en mamma som hatade honom/henne och absolut inte ville ha med honom/henne att göra? Läs gärna på om anknytningsmönster, ts barn kommer troligtvis få problem även i vuxen ålder av att bli hatad som bebis.
  • Anonym (S)
    GGN skrev 2019-03-16 19:40:22 följande:

    Stor skillnad. De har inte skyddat sig. Då blir det barn.


    Du har inte läst tråden från början, eller hur?

    Jag svarade på frågan varför någon vill skaffa barn med någon som inte vill ha barn.

    Varför har man oskyddat sex med någon som klart och tydligt uttryckt att han inte vill ha barn?

    Lika dumt som att ha oskyddat sex när man själv inte vill ha barn.
  • Anonym (en gång tveksam)

    Att du skulle ?hata? barn låter lite osannolikt. Känner du att det kokar inombords varje gång ett barn kommer i din närhet? Och du känner att du skulle vilja skada barnet? Oberoende av hur barnet ser ut och beter sig? Gäller det tonåringar också? Om det faktiskt är så illa, så förstår jag att du känner dig förtvivlad. Om inte, om du kanske bara inte tycker om barn, så tror jag att det finns hopp. För det är faktiskt så som de flesta säger, det är en stor skillnad på egna barn och andras ungar.

    Börja med att skippa tanken på att du ska bli Mamma och Förälder. Man talar om ?mamma-rollen?, men vem orkar spelar en roll, dygnet runt, i sitt eget hem? Fortsätt att vara dig själv. De första veckorna spelar det ingen roll för barnet vad som försiggår i ditt huvud, bara det får mat, torra blöjor och kroppskontakt. Se det som ett jobb som du inte gillar, men som måste göras. Bara du inte känner obehag inför barnet eller får lust att skada det, så räcker det. Under den tiden hinner du och din man landa i det nya, och tänka på hur det praktiska kring barnet ska skötas så att alla mår så bra som möjligt. Människan har en fantastisk förmåga att vänja sig vid saker och ting, du kan också.

    När barnet börjar intressera sig för omvärlden och kommunicera, då kan man ju inte förhålla sig helt likgiltigt till det längre. Om man då tror att man måste bemöta sitt barn enligt någon av de otaliga ?Boken om barn? som finns, då kan man verkligen tappa bort sig själv. Jag valde att bemöta mitt barn som jag bemöter människor i största allmänhet. Jag talar om mig själv som ?jag? och inte ?mamma?. Jag väljer inte bort ?svåra ord?. Jag ?tänker högt? inför barnet på samma sätt som jag gör tillsammans med en vuxen, t.ex. så att jag frågade ?Har du sett mina nycklar?? innan han ens kunde peka. Jag gör mitt barn uppmärksamt på föremål och fenomen som intresserar också mig, inte bara sådant som man traditionellt tänker sig att barn är intresserade av. För det är ju mycket roligare att prata med andra om sådant man själv är intresserad av.

    Tänk inte på att du ska få barn. Du har bara sett andras barn, men det är inte ett sånt du ska få. Du ska få en träffa och lära känna en ny människa. Det kommer att vara en hel del arbete med den människan i några år (så som det var med dig en gång i tiden), men sedan är den precis som alla andra du tycker om. En egen individ, som har både bra och dåliga sidor.

  • Anonym (suck)
    Plupp73 skrev 2019-03-16 10:45:29 följande:

    Jag tror inte att det i just det här läget är smartast att ställa in TS på att hon ska få ett handikappat barn. Verkligheten gäller - när man befinner sig i den.

    Sedan är inte jag den första att säga att barn och storartade bröllop är meningen med livet...

    Det TS ber om här är en ljusning i sin kolsvarta tillvaro. Hur tycker du själv att du hjälpt henne?


    Jag tycker att det bästa i det här läget borde vara att antingen överlåta större delen av ansvaret till pappan eller att lämna bort barnet till familjehem. Det är egentligen inga bra lösningar men jag ser inga andra alternativ.
  • Plupp73
    Glinda från Oz skrev 2019-03-16 20:19:55 följande:

    E

    Du tycker alltså det är en empatistörning att tycka att alla barn förtjänar att bli älskade? Jag antar att du är för barnmisshandel också. Och är jag en hemsk mamma för att jag älskar min dotter så är jag stolt över det.

    Skulle du själv velat att ditt barn hade en mamma som hatade honom/henne och absolut inte ville ha med honom/henne att göra? Läs gärna på om anknytningsmönster, ts barn kommer troligtvis få problem även i vuxen ålder av att bli hatad som bebis.


    Ja, jag tycker att man har en empatistörning om man uttrycker sig som du, och inte kan se saker ur annat än sin egen synvinkel.

    Så som du och sigaturen L uttrycker sig, så skulle alla som har mörka funderingar adoptera bort sitt barn.

    Har en väninna från skolåren som är besatt av sin egen dotter, så till den grad att hon nu på egen begäran hemskolar henne och isolerar henne från umgänge med andra barn, för att de ska få mer tid tillsammans.

    Hon skulle nog också säga att hon älskar sin 9-åriga dotter över allt annat. I min värld är hon direkt skadlig.

    Att man säger att man älskar sitt barn är inte liktydigt med att man är en perfekt förälder. Att man säger att man inte älskar sitt ofödda barn och är rädd för det är inte liktydigt med att man kommer att bli en kass förälder.

    Jag hade samma djupa funderingar som TS, och mina barn har blivit helt fantastiska. Jag blev en tillräckligt bra mamma.

    Kan inte förstå varför TS hotar dig och L...
  • jrockyracoon
    Plupp73 skrev 2019-03-16 08:36:52 följande:
    Hur fn kan man svara någon så?? Empatistörning? Låter som om du inte borde vistas i närheten av barn själv....

    TS! Viktigt att du och din sambo/man pratar om hur ni löser situationen om du känner likadant när barnet kommit.

    Saker man kan göra:

    - skippa amningen alt köpa bröstpump på Apoteket så att han sköter en stor del av matningen och du blir mindre bunden

    - förbered på att han går på tidig pappaledighet och att du tar kort eller ingen helledighet, och istället får vara mamma enstaka dagar

    - inse att man kan leva ett mycket aktivt och fritt liv när man har ett enda barn, ett barn kan tas med på hiking, tältning, resor, vandringar osv. Inga problem.

    - se till att träffa vänner! Förklara detta för dem, och de kan stötta upp och vara insatta - och hålla bebisen mycket när ni ses

    Jag tror att det här kommer att gå bra. Jag kände som du, har tre barn, och blir allt mer förälskad i mina fantastiska döttrar ju äldre de blir! Nu är de 16, 14 och 10 år...

    Nu gör vi jättemycket ihop, ser filmer, badar bastu, vandrar, pratar på kvällarna osv. Det är helt underbart. Men jag kommer aldrig att bli en typiskt barnkär person, gillar inte att leka, och inget gulligull.

    Har haft lite skuldkänslor genom åren över det, men med åldern lär man att acceptera sig själv som man är, och med mognad slutar man döma andra.

    De som dömer dig hårt här har inte själva nått så långt i vidsynthet och mognad, och jag tycker snarare sybd om deras barn. Det är viktigt att man kan se att människor är olika, och att vi alla gör vårt bästa.
    Du ger en del bra råd, men jag har en synpunkt.

    Jag tror inte på rådet att TS ska överlämna ansvaret för barnet till pappan och "fly" bort från barnet och situationen. Det är jätteviktigt för anknytningen att mamman umgås med barnet och har nära kroppskontakt under de första åren. Det kan hon inte kompensera för genom en större närvaro senare.

    Man löser inte problemet genom att fly, utan istället behöver TS fortsätta jobba med sig själv, gärna med fortsatt hjälp av terapeut/psykolog och försöka hitta sin väg att komma ur sina destruktiva tankar och känslor. Om hennes negativa känslor kvarstår efter förlossningen så är det bra om hon har professionell hjälp.

    Visst är det bra om pappan kan steppa in och erbjuda henne extra andrum och stöd ibland om det behövs, men hon behöver möta de utmaningar som ett barn innebär för henne och inte undvika dem.

    Det kan ju absolut vara så att man vid en viss tidpunkt inte gillar att gulla med barn eller leka med dem, men det är inte synonymt med att det behöver vara så framledes. Man kan ju utvecklas och ändra uppfattning. Men det gör man antagligen inte om man helt lastar över ansvaret till pappan för dessa aktiviteter.
  • Anonym (Hemskt)
    Anonym (Suckar...) skrev 2019-03-15 23:53:49 följande:

    Både kroppen och det andra.

    Jag klarar inte av stressen med två kids..

    Mitt psyke pallar inte de, inte heller gap, bråk, skrik, spring inomhus osv osv..

    Två viljor som vill åt olika håll, inte lyssnar osv...

    Jag är väl bra som mamma så. De har alltid hela och rena kläder, 6 åringen går på aktivitet 2 gånger i veckan. Men sambon gör ju de mesta med dom då jag orkar inte.. Är inte lat i den benämningen, men psyket orkar inte tjafs, bråk och skrik dagligen vid hämtning /lämning på dagis osv.


    Jag förstår dig. Det kan vara fruktansvärt jobbigt i perioder. Känns som man är luft, ingenting går fram.

    Men har du pratat med någon? Man kan få hjälp av BVC hur man ska hantera barnens trotts. Finns jättebra tips och hjälp hur man ska göra. Vi fick jättebra hjälp när jag va helt slut psykiskt och höll på att bryta ihop. En sak va att ta ett varsit barn och göra något ensam med barnet. Kan vara vad som helst, rita eller bara ta en promenad och få mysig ensam tid. Gjorde jättestor skillnad. Började också laga mat med min 6åring medans mannen lekte med de yngre syskonet. Det gjorde att han kände sig väldigt duktig och älskar den stunden då vi står där och lyssnar på musik och samarbetar.

    Testa något sånt och se skillnaden. Sen sök hjälp. Du kanske behöver något för depression.

    Tror de kommer bli bättre.
  • Anonym (en gång tveksam)
    Anonym (suck) skrev 2019-03-17 06:58:37 följande:

    Ni som påstår att det är annorlunda med egna barn kan ju kolla in dessa trådar:

    www.familjeliv.se/forum/thread/79505181-min-man-ignorerar-bebisen

    www.familjeliv.se/forum/thread/79309836-vill-inte-vara-mamma/7


    Ingen av de här handlar om "egna barn och andras ungar". Den första är en oengagerad pappa. Den andra har grava psykiska problem.

    Kan du hitta någon tråd som handlar om "jag älskar mina bonusbarn/syskonbarn mera än mina egna"? DET skulle motsäga det här om "egna barn och andras ungar".
  • Anonym (suck)
    Anonym (en gång tveksam) skrev 2019-03-18 22:50:47 följande:

    Ingen av de här handlar om "egna barn och andras ungar". Den första är en oengagerad pappa. Den andra har grava psykiska problem.

    Kan du hitta någon tråd som handlar om "jag älskar mina bonusbarn/syskonbarn mera än mina egna"? DET skulle motsäga det här om "egna barn och andras ungar".


    Du missar min poäng. Det handlar om att det hävdas att även de som uppenbart inte är redo att bli föräldrar och absolut inte vill ha barn som genom ett trollslag kommer att växa in i föräldrarollen och älska att vara föräldrar så fort barnet är fött. Att de flesta älskar sina egna barn mer än bonusbarn är en annan sak.

    Vad gäller grava psykiska problem kan de vara konsekvensen av att man inte passar som förälder.
  • Glinda från Oz
    Plupp73 skrev 2019-03-17 08:51:49 följande:

    Ja, jag tycker att man har en empatistörning om man uttrycker sig som du, och inte kan se saker ur annat än sin egen synvinkel.

    Så som du och sigaturen L uttrycker sig, så skulle alla som har mörka funderingar adoptera bort sitt barn.

    Har en väninna från skolåren som är besatt av sin egen dotter, så till den grad att hon nu på egen begäran hemskolar henne och isolerar henne från umgänge med andra barn, för att de ska få mer tid tillsammans.

    Hon skulle nog också säga att hon älskar sin 9-åriga dotter över allt annat. I min värld är hon direkt skadlig.

    Att man säger att man älskar sitt barn är inte liktydigt med att man är en perfekt förälder. Att man säger att man inte älskar sitt ofödda barn och är rädd för det är inte liktydigt med att man kommer att bli en kass förälder.

    Jag hade samma djupa funderingar som TS, och mina barn har blivit helt fantastiska. Jag blev en tillräckligt bra mamma.

    Kan inte förstå varför TS hotar dig och L...


    Självklart är man inte automatiskt en bra mamma för att man älskar sitt barn men man är automatiskt en dålig mamma om man hatar sitt barn. Det finns alltid förklaringar till att någon misshandlar sitt barn (som ts kommer göra) det går att förstå och känna med men tillskillnad från dig tar jag alltid utan undantag offrets parti. Jag har mycket svårt att förstå att du kan vara för barnmisshandel och anse att någon har en empatistörning om man inte tycker det är positivt att misshandla sitt barn, är du säker på att du är psykiskt frisk?
  • LaFontaine
    Glinda från Oz skrev 2019-03-19 11:07:16 följande:
    Självklart är man inte automatiskt en bra mamma för att man älskar sitt barn men man är automatiskt en dålig mamma om man hatar sitt barn. Det finns alltid förklaringar till att någon misshandlar sitt barn (som ts kommer göra) det går att förstå och känna med men tillskillnad från dig tar jag alltid utan undantag offrets parti. Jag har mycket svårt att förstå att du kan vara för barnmisshandel och anse att någon har en empatistörning om man inte tycker det är positivt att misshandla sitt barn, är du säker på att du är psykiskt frisk?
    Jag blev deprimerad under min graviditet. Jag ville inte ha barnet och skulle göra abort, bestämde jag. Jag avskydde att vara gravid och avskydde tanken på att vara låst till ett barn. Jag blev svartsjuk på mitt ofödda barn som skulle ta plats mellan mig och min partner och hindra mig från att göra det som jag ville. Det var en produkt av hormoner som utlöste en depression. Inte av en empatistörning.

    När min dotter föddes övergick det hela till en förlossningsdepression, men inte allvarlig nog för att vården skulle ta det hela på allvar. Jag undrade vad tusan jag gjort, önskade att vi aldrig skaffat henne, men insåg att även om hon försvann skulle hela mitt liv vara förändrat och förstört. Det hela var en produkt av en depression. Inte av en empatistörning.

    Idag har jag en tvååring som är min ögonsten. Det är en klok, empatisk och kärleksfull flicka med så mycket värme och bus i sig. Jag vägrar ha dåligt samvete för att jag önskade bort henne. Jag vägrar skämmas för att jag mådde som jag mådde. Jag vägrar också skämmas för den gången jag rakt ut sa till min man att jag önskade att hon aldrig fötts eftersom jag var i så dålig löpform efteråt. Jag är istället oändligt tacksam över att jag mår bra idag och över att jag har en fantastisk familj. Mitt barn kom inte till hur som helst heller. Det tog lång tid och krävde hjälp. Det är ett välplanerat barn. Ändå kan kroppen ställa till det.

    Det är bedrövligt att sådana som du har så svårt att förstå detta. Den dömande attityd du uppvisar är inget annat än beklaglig och sorglig. Jag kan inget annat än hoppas att du inte för över den dina barn, utan att de istället uppfostras till empatiska människor som faktiskt kan visa medkänsla för andra människor. 
  • jrockyracoon
    Glinda från Oz skrev 2019-03-19 11:07:16 följande:
    Självklart är man inte automatiskt en bra mamma för att man älskar sitt barn men man är automatiskt en dålig mamma om man hatar sitt barn. Det finns alltid förklaringar till att någon misshandlar sitt barn (som ts kommer göra) det går att förstå och känna med men tillskillnad från dig tar jag alltid utan undantag offrets parti. Jag har mycket svårt att förstå att du kan vara för barnmisshandel och anse att någon har en empatistörning om man inte tycker det är positivt att misshandla sitt barn, är du säker på att du är psykiskt frisk?
    Kanske det är så att de som reflekterar över sina problem och frågar om hjälp och går till psykolog får resurser och hjälp tillräckligt för att kunna bli fantastiska föräldrar.

    Det är smått löjligt att fantisera ihop att TS kommer misshandla sitt barn, enbart för att hon i detta läge tvivlar på sin förmåga att älska barnet och omhänderta det. Snarare är det ett sunt beteende av TS att ärligt våga berätta om sin situation och söka stöd och hjälp!

    Tyvärr får hon ju inte det av dig, utan du väljer att fördöma henne för misshandel av ett barn hon ännu inte ens har fött.

    Man slår sig för pannan...
  • Anonym (Carro)
    Snöpula skrev 2019-03-16 10:58:41 följande:

    Tråkig inställning, men kan trösta dig med att du kommer bara behöva en blick ifrån barnet för att inse vad äkta kärlek är!


    Lägg ner med denna förmätna såkallade sanning som vi matar alla nyblivna mammor med.

    Mitt barn var sjukt efterlängtat men jag fick en förlossningsdepression och kände inte alls den där översvallande kärleken som alla talade om, och mådde ännu sämre av att jag hade matats med att kärleken skulle komma direkt när bebisen låg på bröstet. Såna där kommentarer skapar bara en massa onödig ångest, sluta upp med det.

    Och för alla som tycker att det jag skrev är hemskt kan jag lugna er med att idag är jag i fas och älskar mitt barn över allt annat.
  • Anonym (BadKarma)

    Just nu kan du nog inte göra så mycket. Med tiden slutar du bry dig och skiter i att livet swishar förbi medan du lever för någon annan. 

  • Tow2Mater
    Anonym (BadKarma) skrev 2019-03-19 21:49:06 följande:

    Just nu kan du nog inte göra så mycket. Med tiden slutar du bry dig och skiter i att livet swishar förbi medan du lever för någon annan. 


    Det ligger nåt i det. Kan det ha att göra med att man blir äldre också...?
  • Anonym (BadKarma)
    Tow2Mater skrev 2019-03-19 22:26:55 följande:
    Det ligger nåt i det. Kan det ha att göra med att man blir äldre också...?
    Visst kan det vara så. Jag fixade inte den biffen riktigt så jag skilde mig och fortsatte att leva som jag ville, men många ändrar sig och finner sig i situationen. För de är familjelivet en "aquired taste" ....för andra helt naturligt tillstånd. För mig var det något jag aldrig någonsin kunde vänja mig vid. Jag hade helt enkelt för höga krav på livet och ville för mycket.
Svar på tråden Ser ingen mening med livet som förälder...