Är det verkligen så jävla jobbigt att ha barn?

Håller med

Jag tror det beror mycket på personlighet. Både jag och min man är väldigt effektiva personer, vill få gjort mycket och har svårt att sakta ner tempot. Det påverkar tålamodet med barnen när man inte bara kan lägga upp en plan och följa den. Båda våra barn har krävt en vuxen 100% vaken tid första åren, vilket gör att den ena bara kan greja med städ, mat, handling osv och den andra får ha hand om det lilla barnet. Vi har 5 år mellan våra så vi har bara haft en i taget som krävt mycket, men faktiskt tyckt det varit tufft. Det beror inte ett dugg på barnen som i det stora hela är helt vanliga barn utan på oss föräldrar. Vi spenderar mycket tid med barnen båda två och anpassar inte livet jättemycket utan fortsätter resa, renovera, umgås med vänner osv (fast med barnen såklart) vilket gör att det upplevs ansträngande. Men det har i gengäld gjort att barnen har blivit väldigt lätta att ha med på allt möjligt när de väl är större. Jag har dessutom svårt att ta ett steg tillbaka och slappna av när barnen är missnöjda och tycker snabbt det är kris så fort barnen är törstiga eller hungriga och vill tillfredsställa grundläggande behov direkt, klarar inte av att ha ansvar över en individ och inte se till att den har det helt bra hela tiden. Typ lagom varm, lagom mätt, inte törstig, trygg osv. Det gör att jag analyserar jättemycket sålänge barnen inte kan prata själva. Men så fort de fyller 3 tycker jag det är lättare på alla plan, och superkul!

om vi säger såhär: det räcker med 2. gör aldrig om det igen för "skojs" skull. för skoj är det fanimig INTE. men känns som något alla måste gå igenom för att bli bättre människor när man kommit igenom på andra sidan småbarnsåren. ingenting kan längre få mig att må dåligt och knäcka mig. jag har redan gått igenom mitt helvete och blivit stärkt.

Det som är jobbigt är mestadels inte själva detta med att ha barn, utan det jobbiga är att JOBBA samtidigt som man har barn. Jag är lärare och det är verkligen inte värt att jobba 45-timmarsveckor för att kunna vara ledig med barnet på loven, för det är en ständigt stress för att hinna jobba på kvällar och helger medan maken har barnet för att kunna hämta tidigt på förskolan. Annars vore mina arbetstider 8-17.30 varje dag och det blir för länge. Har jobbat heltid det här läsåret för att det var min mans tur att ta ut FP en dag i veckan och det har varit väldigt slitigt känner jag. Om jag hade haft en annan typ av jobb där man kan ?lämna jobbet på jobbet? vore det kanske enklare. Nu är man ständigt otillräcklig både på jobbet och för barnet som vill leka på kvällarna.

Jag håller med om det någon skrev, att det är att jobba heltid samtidigt som man har barn som är det jobbiga. Men det beror ju mycket på vad man har för typ av jobb och hur man trivs på jobbet. 

Sedan håller jag med om att det beror på om man fått egna barn med npf eller inte. De av mina vänner som har barn med ADHD, tvångstankar och autistiska drag, har det så enormt slitigt. Jag fattar inte hur de står ut, jag blir utmattad av att umgås med dem. Perfekta föräldrar som gör allt för sina barn och så har de barn som bara skriker åt dem och får ilskeutbrott konstant. Det är ju inte barnens fel, och inte föräldrarnas fel men det är så sjukt jobbigt att bevittna hur föräldrarna sliter för att göra vardagen förutsägbar och rolig och lugn för barnen och så är det minsta detalj som får barnen att gå i taket. Ofta är det ju syskonen som får barnen att få utbrott. De har ju ingen impulskontroll, utan klipper till, tar stryptag, drar i håret på en bråkdels sekund. Jag vill varna folk för att skaffa syskon för tidigt, för det verkar inte som att man kan se om ett barn kommer ha de här dragen förrän de är litet äldre än 1-3 år. När de är 1 år så tror man ju att det kommer växa bort och att barnet mognar när det blir äldre, men alla mognar inte i den takt man tror. Ett barn med de här dragen är ganska lätt, men tänk två- tre stycken i hyfsat tät takt och där ingen har förmågan till impulskontroll eller kan sålla bort intryck. 

håller med till 100%.

hade absolut väntat längre med 2an. kanske tills dess att ettan var 5 år.

Jag har ett barn som jag och min man/hans pappa älskar över allt annat. Han är absolut inte jobbig. Jag väljer att prioritera honom och har anpassat livet efter honom (vi båda föräldrar har gjort det).

Det är det finaste som hänt mig att bli mamma.

Jag är också ofta trött och det är naturligt och värt det.

Jag var med i en mammagrupp som var väldigt negativ, dom gnällde redan när barnen var 1 månad över hur mycket dom längtade tillbaka till jobbet och hur dom inte skulle öööverleeeeva utan varandra i gruppen.

Jag älskade att vara mammaledig med bebis så slutade gå på träffarna eftersom jag inte kunde relatera till deras gnäll.

Jag har levt ett rikt och omväxlande liv innan vi fick barn, bott i 4 olika länder, studerat, arbetat runtom i Sverige och utomlands, haft många äventyr och hunnit med en massa utekvällar under typ 17 år tidigare.

Har inte alls något emot att skippa utekvällar, resor, sovmorgnar och att jobba (jag har jobbat så mycket innan, hade inte ens haft semester innan jag blev gravid utan jobbat eller studerat året om alltid).

Ja, det handlar om inställning. Föräldrar som gnäller och blir irriterade har inställningen att barnen ska klämmas in i deras självförverkligande liv som ska vara som innan dom fick barn. Vill man inte ställa om och verkligen ta hand om och finnas för sina barn så blir det inte bra.

Håller med. Vi lagar all mat men oftast några ggr i veckan och fryser in massa portioner. Morötter kan man stoppa i mixern och riva på 3 Sekunder till, koka lite broccoli under tiden snabbt.

Gillar verkligen inte massa skärmtid heller, har det nån gång om dagen under enbegränsad tid (max 20-30 min allt som allt).

Jo faktiskt. The cirkle of life. Om du inte tycker det kanske du saknar empati. Vad skulle vara en större mening? Alkohol?

Hahahahaha, skrattade åt det här. Håller inte med men du är rolig ;D ?jag har redan gått igenom mitt helvete och blivit stärkt?.

Det enda jag tycker är jobbigt är faktiskt dömande andra mammor/kvinnor. Och då finns det inte ens så mycket att döma här.

Ja, de allra flesta har ju idag något som kallas för frys och det är en väldigt bra uppfinning När jag tex gör köttbullar (jag skulle aldrig stoppa i mig en "Mamma Scan" eller liknande) så snackar vi en sisådär 2-3kg köttfärs  åt gången som vi gör köttbullar av och sen fryser in. Tillagas i ugnen så slipper man hålla på att steka. Ungarna tycker det är skitkul dessutom att hjälpa till att fixa grönsaker, rulla köttbullar etc så det blir ju en familjeaktivitet. 

Ipad och liknande får de inte hålla på med hemma annat än i undantagsfall. 

Du säger att det handlar om inställning. Men det ju inte hela sanningen egentligen. Jag försöker inte förminska dig, men du har ETT barn och du säger dessutom att barnet inte är jobbigt. Dessutom säger du att ni kunnat anpassa ert liv efter honom. Det kan inte alla, vissa måste jobba heltid t.ex för att få det att gå ihop det ekonomiskt.

De som har flera barn och de som har jobbiga barn, är ju naturligt att de tycker att det är jobbigare och klagar mer.

Om jag hade haft ett barn som sov hela natten första året som vissa har, skulle jag inte alls gnälla lika mycket. Men nu hade jag inte det. Jag hade dessutom två samtidigt (tvillingar). Så alla har olika svårighetsgrader skulle jag vilja säga. Dessutom jobbar jag heltid nu för att jag måste. Och jag vet att om jag bara kunde jobba några timmar mindre i veckan så skulle jag hinna med mer hemma och inte vara lika stressad, det skulle underlätta för mig i vardagen.

Jag tror att problemet som många gör är att bara utgå från sin egen situation. Och de dömer andra utifrån den.

T.ex så är min ena tvillingpojke väldigt lätt och enkel, alltid glad och positiv. Den andra är den som tar alla mina krafter. Han gnäller, får utbrott, är mammig och är väldigt avundsjuk på sin bror hela tiden, han tar alltid hans saker och skapar bråk och har svårt för att dela med sig. Han har också en oerhört stark vilja. Och vill upptäcka ALLT, när vi är ute springer han alltid iväg hit och dit och man måste hela tiden hålla koll på honom, medan tvillngbror nr 1 kan sitta och gunga i en halvtimme. Att uppfostra honom är som att uppfostra tre av tvillngbror nr 1. Jag älskar båda till döds såklart, men ibland tänker jag att om jag bara hade haft tvillngbror nr 1, så hade jag knappast förstått varför andra föräldrar tycker att det är jobbigt med barn, och kanske tyckt att de klagat onödigt mycket.