Ni som blivit lite äldre. Hur känns det att förlora sin ungdomliga kropp?

Frågan är i mina ögon felställd och utgår från en föreställning att den fysiska kroppen har en större vikt än t.ex. intellektet, känslolivet, det mentala livet. 

Frågan borde istället vara: "Hur känns det för er unga att vara på en badstrand där det finns så många äldre som har ett överlägset, utvecklat intellekt som finslipats under många år och ett mer moget och bättre utvecklat känsloliv?"

Sen finns det förstås många äldre som inte valt att utvecklas mentalt och inte kan skörda frukterna, men yngre snorvalpar har ju liksom inte ens en chans eftersom de knappt börjat sitt intellektuella liv.

Men för att svara på frågan.

Jag för min del mår utmärkt på stranden, min kropps ev. förfall är inget jag stör mig på än så länge. Att jämföra min kropp med andras är inte (längre) intressant för mig. Jag finner istället ett större nöje i att diskutera och utforska nya saker som stimulerar mig intellektuellt. Tyvärr finner jag sällan de yngre förmågorna särskilt intressanta i det avseendet - ofta trummar de på med vad de anser vara en ny revolutionerande upptäckt, men som för mig är relativt blasé och som jag redan har analyserat och hunnit tröttnat på för länge sedan.

Fördelen med att åldras och att vara en kreativ och ständigt utvecklande människa är att livet bara blir allt bättre, allt roligare och man själv allt skickligare och mer nyanserad i sin intellektuella förmåga.

Ja, jag håller förstås med dig om att man önskar att kroppen ska hålla och fungera så länge som möjligt. Men det betyder ju inte att kroppen behöver vara stark, uppsmord, eller på andra sätt fysiskt vacker.

Det är ju bra att jobba med kroppen för att aktivera sina muskler och må bättre fysiskt och psykiskt. Men då för att man vill få en hållbar kropp, och inte för att man vill visa upp den för andra för att bli accepterad eller uppskattad. Det är en milsvid skillnad mellan dessa olika två syften. Det bästa är då om man kan förena nytta och nöje med t.ex. trädgårdsarbete, promenader, byggjobb eller vad det är som man själv tycker om att göra.

För egen del har jag en väldigt stark kropp på sommaren när jag jobbar hårt fysiskt. Jag jobbar ute, så jag blir också mer solbränd än de som ligger och latar sig på stranden. Men jag framstår ändå inte som ett fysiskt praktexemplar eftersom jag inte rakar skägget så ofta, eller klipper mig. Det där är saker som jag gör när jag själv har tröttnat på mitt lufsiga utseende och jag gör det sällan eftersom andra okändas ev. uppskattning av min fysiska  kropp inte är särdeles intressant för mig. Jag inbillar mig också att jag blir en bra modell för t.ex. många unga i det att jag visar att man inte behöver följa normen och vara glad och lycklig ändå.

Tror att många oreflekterat väljer att följa normen och anstränger sig mycket för att bli attraktiva hos andra. Det är viktigt när man söker en partner, men när man har det, kan man faktiskt börja tänka i andra banor. Det är ju onödig energi som går åt för att försöka uppfylla de förväntningar man tänker sig att andra har på en. Man duger som man är, och kanske till och med blir en mer genuin, sympatisk och intressant person genom att följa sin egen väg!

Vill också ge TS en eloge för den intressanta tråden, som gett mig och andra här, så stort utbyte i form av tankar och reflektioner!