”Rasistiskt” barn

I sthlm kan man anta att andelen barn med utländsk härkomst är ganska stor. Då är det inte omöjligt astt barnen gaddat ihop sig i gäng som bara är med varandra och inte med "de andra". Gängen kan vara baserade på hudfärg, språk eller etniskt ursprung.

Och inga vänner med annan hudfärg eller kultur?

Varför skulle ditt barn vilja leka med andra med annan hudfärg när du inte gör det?

Självklart, det har jag redan skrivit.

Min son sa en gång när han var liten "jag vill inte leka med bruna barn, de är dumma mot mig". Vi pratade om saken länge (på en 5-årings nivå) och detta kom INTE från förskolan, andra vuxna eller mig som förälder. Detta hade han själv upplevt då de utländska barn han träffat på varit väldigt buffliga, skrikiga och faktiskt dumma mot honom. Han var en lugn och känslig kille som liten.

Även en blond svensk unge kan vara på precis samma sätt, men det hade inte han upplevt då. För honom var 10 av 10 utlændska barn och därav gjorde han den kopplingen.

Kan det inte snarare bero på att det är just en vikarie? Som kanske inte är där så ofta. Dvs barnen känner inte personen. Skulle nog vara lättare om personen var där ofta, förutsatt att hen pratar bra svenska. Finns språksvårigheter förstår jag barnens tvekan. Men att de reagerar på hudfärg är givetvis inte sunt. Jag har jobbat på en förskola med 100 procent vita barn och de flesta hade helsvenskt ursprung. (Föräldrakooperativ, medelklassområde). Bland personalen fanns dock personer som var lite mörkare och barnen hade inga som helst problem med det. De flesta träffar ju också "mörkare" personer i andra sammanhang, många hade äldre syskon som hade kompisar med annat ursprung t ex. (Det låg en relativt blandad skola i närheten). Går det att växa upp någonstans i Sverige utan att vara van vid invandrare alls? I skogen? Jag har alltså rört mig i områden där majoriteten är svensk medelklass, men de är ju ändå vana vid att inte alla är det. Och även i många småstäder finns det ju numera gott om flyktingar t ex.

Även om barnen träffar folk med utländskt utseende ibland (det gör man nästan överallt i Sverige numera), kan de reagera negativt eller avvaktande om de aldrig har lärt känna någon. Om t ex föräldrarna inte umgås det minsta blandat. Då är barnen inte vana vid det. Det handlar inte bara om hudfärg. Många känner säkert någon adopterad, men det är inte samma sak. Utan det kan handla om annorlunda klädsel, att personen bryter lite osv. Om man inte är van vid det blir det främmande och kanske skrämmande. I områden där man har grannar och kanske vänner från världens alla hörn, eller där det i alla fall finns några familjer med annat ursprung, där blir det inte så. Barnen leker kanske på gården och ingen bryr sig om att inte alla barn och föräldrar ser likadana ut, för det är en del av vardagen. Men barn som växer upp i ett väldigt homogent område och med en väldigt homogen bekantskapskrets, kan uppleva "invandrare" som främmande även om de ser dessa på stan eller på ICA ibland. För man har sällan nära kontakt.

Ovanstående är förmodligen också förklaringen till att vissa barn är avvaktande mot vikarier med utländskt ursprung. Dessa barn är antagligen inte vana vid att någon bryter eller ser annorlunda ut, för de har det aldrig i sin närhet annars. De kan också ha hört fördomar från föräldrar eller syskon om utländska människor. Vikariebristen är ett problem och många förskolor tvingas acceptera vikarier som inte kan så bra svenska. Föräldrarna kan ha reagerat negativt på det (mer förståeligt än att reagera på hudfärgen) och barnen kan ha snappat upp det.

Men snälla. Slappna av. Han är liten. Ni behöver inte stressfixa ett "problem" som löser sig själv. Jag tror ni är mer rädda för vad andra ska tycka än vad ni faktisktt bryr er om barnet.

Det enda som hjälper är att utbilda sitt barn och förmedla de värderingar man vill förmedla till barnet. Oavsett vad någon på förskolan säger eller tycker så kan du stötta ditt barn att forma en egen uppfattning utifrån andra synsätt.

Berätta om människor från andra länder, att de är precis likadana, med samma drömmar, känslor, önskningar, behov. Att massor av människor lever annorlunda än just vi på lilla plätten Sverige och att det är helt okej. Och att en del människor måste fly från sina länder och komma hit, en del vill flytta hit för att Sverige är ett fint land eller för att de blivit kära i nån som kommer härifrån. Det som skiljer oss åt är hudfärg, språk och i viss mån kultur och vanor. Det här kan inte sägas för ofta, i synnerhet om det finns motkrafter som barnet också får ta del av.

Kommer ihåg när min son en dag och sa att nu är CP-datorn trasig. Jag blev så arg och höll en lång föreläsning om CP (cerebral pares) och hur personer med CP fått sin skada, hur de fungerar, hur andra runtomkring får lov att agera och respektera. Han har sen dess korrigerat sina kompisar om de säger CP- om något eller någon. Inget fel att ha CP, men vidrigt att använda det som skällsord.