Du som var ung på 90-talet - vad var det bästa?

Det bästa:

?

Kommer inte på något annat än världsläget. Ingen Donald Trump, SD i riksdagen, nazister i EU, nazister i Almedalen och på bokmässan, som misshandlar folk under Pride osv.

Musiken var grymt mycket bättre!

Jo, håller med LITE om utseendeidealen, det var mer naturligt när det kom till läppar, ögonbryn, naglar osv, men...

Det sämsta: det fanns inget internet och man var verkligen FAST bland inskränkta rasist-bönder på mindre orter utan möjlighet att se en värld utanför.

Det fanns mycket mindre möjligheter till att utvecklas i fritidsintressen. Och inte så många roliga gymnasielinjer som nu.

Allt var grått, trist och deppigt.

Utseendeidealet var hemskt för tjejer. Man skulle vara anorektisk (heroin chic) och ha onaturliga bollar till platsbröst som Pamela Anderson. Jättelånga benrangel var inne (syns i alla sitcoms från 90-talet, de snygga tjejerna som ska gästspela som snygg tjej är 195 lång, längre än alla männen och bara über-magra. Dom kunde gärna vara runt 40 dock. Idag är ?snygga tjejen? lika gärna 157 och rund som Emilia Clarke (Dayenerys i Game of Thrones).

Man fick inte ha någon rumpa på 90-talet, den skulle tränas bort. Former var fult. Raka kroppar sexiga.

Allt var bara så mycket tristare.

Det enda som var bättre var världsläget, att rasister inte hade så stor politisk makt samt att musiken var bättre.

Mobbare var friare. Man hade INGET skydd om man blev utsatt för nånting. En kille slog mig dagligen och kallade mig hora, tafsade på mig (vit, blond, svensk snubbe). Skolkuratorn skrattade och sa att han bara var kär i mig, lärarna sa till mig att dom ville ha sin rast ifred och att vi fick lösa det själva. Tillslut gick jag inte till skolan mer och ingen lärare brydde sig ett skit om det.

Det fanns som sagt inget internet då eller nån debatt om mobbning, skolan, psykisk ohälsa osv, kvinnosyn. Killar betedde sig som SVIN.

Jag bodde på landet och våldtäkt var normaliserat. Eleverna pratade redan i mellanstadiet om våldtäkt som ?straffknulla? och ingen verkade fatta att det ens var olagligt. Helt sjukt samhälle/tid.

Tänk vilka olika erfarenheter man kan ha. Jag minns inte alls att man inte fick ha former. Har alltid varit kvinnligt kurvig och var nog nästan mer uppskattad då än vad jag är nu. På den tiden var jag populär utan filler-läppar, löshår m.m. 

Om man tycker det var tristare eller inte är nog individuellt. Jag tyckte det var mycket mer trevligt att umgås mer face to face än via facebook och diverse sociala medier. Lite mindre hets och tävling om vem som är mest lyckad på FB eller vem som får mest likes.

Rave, squat parties, klubbmiljön och mixen av musikstilar öht. Den antirasistiska aktionen och engagemanget mot vit makt-miljön och homofoberna.

Kurviga tjejer var inte mindre populära då än nu, i vardagen, men modeidealet var ett annat. Det var inga bullmagar nedanför magtröjorna som nu, eller muffins över de superlåga jeansen. Antingen skulle man ha bröst, mer än rumpa, eller inget av det - heroin chic. Man tar ju olika mkt intryck av det som är modeindustrin.

Jo det var dom faktiskt. På 90-talet skulle alla vara pinnsmala, de som var lite mulliga blev ofta mobbade. Och speciellt om kvinnorna hade stora rumpor och lår blev de mobbade.

På 90-talet var det skönhetsideal att ha platt rumpa och platt mage.

Nu för tiden är modet precis tvärtom, nu anses det av många vara ett skönhetsideal att vara kurvig och ha stor rumpa.

Det kom BRA musik på MTV och inte som nu en massa skitsåpor...

Ingen var så petnoga med åldersgränser och annat "säkerhetsbeteende".

Jag hade ännu kvar alla stora drömmar, som nu sakta men säkert malts ner till små små smulor. Ovetande var man inte lika rädd för saker och folk och USA var ännu ett coolt ställe...

Det är ju det jag i princip skriver. Att en kurvig tjej i tråden var populär lokalt eller bildar par eller får ligga är så klart möjligt, precis som fatshaming och mobbing lokalt - men det senare överensstämde med det västerländska modet. Den jag svarade berättade ju om en subjektiv upplevelse, men den överensstämde inte med den tidens ideal, vilket jag skrev.

Oj finns mycket från den tiden som var bra.

Musiken är nog det jag tänker på först. Det var en kort period i början på 90-talet där det var mkt reggae men sedan när eurodiscon kom... uj uj då var vi på golvet o shaka mer än Taylor Swift

Skulle aldrig sätta på mig dessa magtröjor igen dock... eller ha så pösiga jeans. Dra på mig några 501´or igen kommer jag aldrig göra.

Hur bostadsmarknaden såg ut då är ju något man bara kan drömma om. Fanns en 3:a på 90(ish)kvm för 30000kr med visst renoveringsbehov....
Finns ju inte ens något motsvarande idag.
Eller när bostadsföretaget säger ok här är tre nycklar gå och kika på vilken lägenhet du vill ha.
Perfekt liksom..

Vattenfestivalen var som störst och bäst.

1990 gick jag på 16- årsdiscon fredag/lördag då fanns de i stora lokaler tex på sveavägen (vem kommer inte ihåg rox (icke att blandas ihop med porrklubben roxx) )

Men jag är glad att 30 november inte "firas" längre med demonstrationer i två lag springandes över hela kungsanområdet.
Eller att värstingarna inte finns på samma sätt. Men om man ska jämföra med idag så är kanske de att föredra ändå.

På både gott och ont så är 90 talet över.

Ni som skriver att det var mindre rasism och främlingsfientlighet på 90-talet. Det stämmer ju inte alls. Tvärtom var det mycket mer främlingsfientlighet då med inte bara ?Lasermannen? utan mängder med våldsamma skinheads och nazister som marscherade titt som tätt, attackerade flyktingförläggningar och enskilda invandrare på gator och torg och t.o.m. utförde bombattentat, bankrån och polismord (Malexandermorden).

Flera olika extremt våldsamma nazistorganisationer härjade som Vitt Ariskt Motstånd, Riksfronten och Nationella Revolutionära Armén. SD på den tiden satt visserligen inte i riksdagen, men var samtidigt ett mycket mer rasistiskt parti. Och den allmänna opinionen på 90-talet var till skillnad från i dag betydligt mer främlingsfientlig och rasistisk, så varken ?Lasermannen? eller nazisterna agerade i ett vakuum.

Det var betydligt jobbigare att vara mörkhyad, som jag, på den tiden. Man kände sig hatad och, ja, rent av jagad.