Ja du har fel, iallafall utifrån min horisont. Jag har haft relationer som varat mellan några månader och 14 år. Jag ångrar inte någon av de relationerna på något sätt. Nu är det bara så att där jag är i livet så har jag inget behov av eller sug efter en relation. Jobb, vänner och barn fyller min tid på allra bästa sätt utan att jag saknar en relation.
Jag är realist. Om vi har fundamentalt skilda drivkrafter i tillvaron finns det ingen poäng med att fortsätta. Jag anser att man ska vara kräsen i sitt val av partner eller i alla fall göra väldigt medvetna val så att man inte fortsätter bara för att man är rädd att vara ensam eller för att trotsa konventioner.
Är man rädd för att vara ensam ska man definitivt inte inleda en relation utan fundera länge och väl över varför det skrämmer en. Att tycka att det är trist att vara ensam är en annan sak. Då står och faller inte tillvaron med en relation.
Men jag lever inte som singel för att jag blivit bränd som du uttrycker det. Jag är singel för att jag valt det och inte har behov av det.
Så är det inte för min del. Jag har blivit rejält bränd ett par gånger men det har bara fått mig att fundera mer över vad jag vill få ut av en relation.
Om man väljer att vara ensam av bitterhet över dåliga erfarenheter har man fortfarande inte frigjort sig från tanken på att en relation på något sätt ska rädda en och göra en hel.
Man drog en nitlott inte mer med det, då får man lära sig av erfarenheten. Det finns ingen kosmisk rättvisa som belönar snälla människor. Man är sin egen lyckas smed, det går inte att komma ifrån.
Det är klart att jag kan drömma om det fina med relationer men inte en relation med någon som vill vara tillsammans av fel anledningar och de är enligt min erfarenhet rätt många. Det betyder inte att jag har bestämt för att bli en crazy catlady utan bara att det är svårt att träffa en person med samma inställning.
Du verkar inte alls förstå. Det är inte fel på kärlek eller på förhållanden eller på männen jag levt med. Det har varit just de relationerna som inte varit hållbara i längden. (Men fortfarande med många lyckliga stunder längs vägen.)
Jag känner mig inte bränd men mitt liv är ganska fullt. En relation, på den nivå jag vill ha mina relationer, skulle innebära en massa pusslande som jag inte är redo att göra just nu, och umgänget med en man värt den mödan för mig i det här skedet av mitt liv.
Och eftersom du undrade deras status. En är gift sedan många, många år, en har relativt nyligen inlett en relation, en är singel. Vad det nu säger dig?
Jag drömmer om ett förhållande. Man 34 år.
Hoppas på att bilda familj någon dag.
Ingen alls än så länge.
Varit singel i fyra år nu, tycker det är fantastiskt. Har ett kul liv. Saknar inte att vara i en relation. Har haft flera förhållanden av olika längd med olika typer av killar men känner mig bara kvävd och att jag tappar bort mig själv, gör för mycket avkall på vad jag behöver som människa. Varje gång det tagit slut har jag känt "gah, äntligen kan jag andas". Om jag någonsin går in i en relation igen så vill jag vara särbo. Pallar inte leva ihop med någon och ha någon omkring sig hela tiden. Är sjukt social men har ett högt behov av ensamhet och återhämtning mellan alla sociala tillfällen.
Är kvinna.
Ja, säg det. Blyg, socialt osäker, you name it.
Men de som inte vill leva med andra kanske skulle göra det.
Jag, till exempel. Så vad är fel slutsats?