Ni som är singlar

Jag tror det finns många bra förhållanden och personerna i dem är säkert mycket lyckligare så än som singla. Min åsikt är att alla bra förhållanden även kräver arbete och kompromisser för att vara bra. De är inte bara bra för att personerna haft tur och valt rätt. De är bra för att personerna i förhållandet jobbar på det.

Jag har alltid gillat att vara för mig själv. Även som barn. Jag känner inte behovet av att ha en annan människa i mitt liv hela tiden. Jag uppskattar mitt liv som singel och min vardag är full av människor, aktiviteter och saker som gör mig lycklig. Säkert kunde jag vara lycklig i ett förhållande men jag förstår inte varför alla anser att det här är en förutsättning till att vara lycklig. Jag föredrar att vara ensam framför att vara i ett förhållande och behöva ta en annan person i beaktande.

Jag har aldrig definierat mig utifrån min relationsstatus. Jag är självständig och tar ansvar för mitt eget liv. Sådan har jag varit i mina relationer också och det är väl därför som jag inte mått bra när jag känner att det blivit för många kompromisser. Nu känner jag att mitt liv är enklare som singel. Att vända ut och in på mig själv för att även klämma in rollen flickvän bland mina andra roller är liksom inte värt det. Så svaret är ett dubbelt ja. Ja jag vill det och ja det är lättare.

Men det är ju bara att läsa i det här forumet om massor av personer som gör saker för sina partners och bemöts av bekvämlighet, likgiltighet och olika former av svek. Sedan känner så klart människor i lyckliga förhållanden inte att det är en uppoffring, det blir det ju först när relationen börjar skava. Som jag skrivit har jag haft många lyckliga år med mina partners. Men det som känns som självklarheter när man känner sig älskad och uppskattad i ett förhållande i jämnvikt kan bli en belastning när förhållandet kantrar.

Hur gammal är du om jag får fråga?

Jag tycker det är extremt svårt att upprätthålla mitt behov av temporär avskildhet och ensamhet när jag är i ett förhållande då jag ofta uppfattas som en självisk person av den jag är ihop med. Eller så försöker jag motarbeta den sidan för den andra personens skull och mår dåligt av det i längden. 

Trivs superbra ensam. Tycker det är väldigt trist att tvåsamhetsnormen är så sjukt stark i vårat samhälle och att förhållande = lyckade personer och singel = misslyckade, egoistiska, sorgliga, självcentrerade, konstiga eller udda personer. 

Nej, aldrig haft ett.

Du verkar ha svårt att förstå hur man kan vara nöjd med ett liv i eget sällskap. Nästan som att du vill provocera in människor i en mall som de inte känner sig hemma i? Acceptera olikheter bara. Du kommer säkert att förstå när du själv varit några relationer. Det är inte så svart och vitt som du tycks tro.

För människor som kanske levt i flera relationer som inte har fungerat optimalt eller  bara under en begränsad tid, då har man tampats och formats av erfarenheterna och kompromisserna,  även om man inte behöver betyda att man är bränd för livet. Man har helt enkelt inte lust att utsätta sig igen för den typen av risker eller påverkan på ens liv, för att det är slitsamt, begränsar din frihet och ditt utrymme. Att ta in en annan människa i sitt liv innebär förpliktelser, ansvar, nya relationer, beslut, nya vanor, stora förändringar. Hela din tankevärld och ditt nuvarande fokus kommer att förändras. Inte alltid man är sugen på det om man är relativt nöjd med sin tillvaro och vill ha tiden enkom för sig själv. Kanske vill man hellre ha sex med flera, precis när andan faller på istället för en plikt för att befästa en relation, som blir till ett krav, ett bevis på kärlek. Människor har dessutom olika behov och sätt att visa sådant på och du kan omöjligt veta hur den du kommer träffa ska vara. Vilka utmaningar som väntar som du ska ställas inför, bemöta osv.

Nej Familjeliv är inte alls representativt för alla par, man skriver ju knappast här för att säga att allt är frid och fröjd med livet. Men då du sa att du inte hört folk beklaga sig över uppoffringar ville jag påtala att det ändå är rätt vanligt här. Det finns par som är lyckliga till största delen av tiden, det finns par som kämpar och hittar varandra igen och det finns par som kämpar och där det tar slut. Jag tycker du verkar ha svårt att se frågan från många olika håll som att det antingen bara är rätt eller bara är del (din kommentar om att mina ex var sämre människor t.ex). Det är ett sätt en ung person ofta diskuterar på, därav min fråga om din ålder.

Jag tycker du förenklar väldigt mycket och kommer med lite sådär snusförnuftiga "svar på tal" till många i denna tråd. Ungefär som att vi som haft problem i förhållanden inte tänkt på allt, eller inte försökt nog mycket, kommunicerat dåligt, "eller så kommer man överens om att det är okej att vara lite för sig själva ibland?". Det är ganska svårt när den ena vill vara själv mer än den andra, eller den ena har ett större behov av konstant tvåsamhet än den andra. 

Japp!

Oja. Resor weekends till olika platser och utflykter/upplevelser av olika slag, restaurangbesök mm mm. Det är mer av en vänskap där vi även har valt att ha det skönt tillsammans när vi känner för det.

Jag stormtrivs med det upplägg jag har nu och helt ärligt saknar jag inte ett förhållande överhuvudtaget, jag har redan upplevt byggt ett liv med de "drömtjejer" som har korsat min väg och det är jag nöjd och belåten med, det räcker så.

Jag fick en son ut av det så kallade stabila familjelivet och för det är jag evigt tacksam.