Själsfrände?
Själsfrände låter flummigt men vet inget bättre sätt att beskriva det och jag undrar om fler varit med om detta..
Har en man i min närhet som jag träffar några dagar i veckan. Första gången var för några år sedan. Det gick ganska snabbt för mig att utveckla en attraktion till honom även om han inte var "min typ" och inte direkt objektivt snygg. Attraktionen kan beskrivas som en slags igenkänning -ett ansikte och ett sätt som jag känner mig hemma med. Jag tycker att han är så vacker även om jag vet att många andra kanske inte tycker det. Kanske är han lite lik mig eller någon annan i min släkt, jag vet inte.
Jag har en slags känsla av att det är han jag ska vara med, att det är han jag ska ha, en känsla som jag bara haft för en annan person tidigare som jag blev väldigt fysiskt attraherad av till en början (han var väldigt snygg, vilket kan förklara det). Det är så svårt att beskriva det som jag känner, tror aldrig jag känt så här innan, det är som en slags vetskap jag har, men vetskap om vad vet jag inte. Jag känner honom men samtidigt känner jag honom inte.
Vi har mycket gemensamt, bl.a. intressen och personliga egenskaper, men vissa saker står i vägen vilket gör att jag inte aktivt "jagar" honom. Det är bara så svårt att släppa honom när jag känner som jag aldrig känt innan. Dessutom tror jag vi har någon slags ömsesidig attraktion som hela tiden ligger outtalad mellan oss. Det som är så konstigt är att när det gäller flera andra män jag träffat så har jag hittat fel i deras utseende eller hur de beter sig men när det gäller den här mannen, som inte ser direkt perfekt ut, så finner jag inga fel, han är bara så vacker, jag skulle kunna detaljstudera honom och ändå inte finna något jag skulle vilja ändra på.
Fler som haft denna igenkänning och vetskap som jag pratar om och där ni också blivit nästan oförklarligt attraherade?
Jag skulle välja ordet attraktion eller om jag vore mer plump: "kåthet".
Du har blivit kär/förälskad i den här personen vid första ögonkastet. Det har hänt mig så många gånger - vilket har gjort mig betydligt mer cynisk om det än dig.
Du säger att personen inte är "vacker" i en objektiv mening, men att han är vacker för dig. Ja, då är han ju vacker för dig. Det är inte något konstigt med det.
Vill du ha förklaringar på det, får du titta på forskning kring lukter, förälders utseende, utstrålning, ditt eget sinnestillstånd vid tillfället, etc, etc...
Mitt råd är att inte falla i fällan om att det handlar om någon slags magisk kemi, att ni var menade för varandra, eller något annat hokuspokus. Se det för vad det är - en stark attraktion med viss potential. Givetvis ska du undersöka möjligheterna för att utveckla relationen, men använd hjärnan när du senare efter mer information tar beslutet huruvida du vill kasta dig in i relationen eller ej.
Enbart attraktionen ensamt bevisar inte att ni är en bra match eller att han har bra egenskaper som passar dig. Ofta attraheras vi mycket av personer som har egenskaper vi inte själva har, men som vi önskar ha. Tyvärr blir det ofta svårt att ha en längre relation med personer som är så väldigt olika oss själva. Så ibland leder attraktionen oss helt fel. Därför behöver man tänka med både hjärta och hjärna i dessa situationer.