Ångrar katten

Det är inte synd om honom. Han får massa uppmärksamhet och jag tycker visst om honom, men han krockar med mitt mående. Bitas och rivas gjorde han hos uppfödaren också, hon sa att det är kattungebeteende som försvinner av sig själv, men jag upplever att han bits mer och mer.

Och det är som sagt inget aggressivt över beteendet, men det gör ont och är väldigt påfrestande när en femkilos katt väcker en gång på gång genom att nafsa och trampa runt på en. Han är hur gosig som helst och följer mig konstant, men jag orkar verkligen inte... uppfödaren sa att han är en lugn soffpotatis, det har jag inte sett något av. Snarare tvärtom.

Ja. Uppvuxen med både katter och hundar.

En anledning finns det väl till allt, det betyder inte att det är på grund av oss.

Barnen vill ha honom och skulle bli förkrossade.

Sluta säg att det är synd om honom. Jag mår redan skit som det är och försöker hantera situationen. Jag är så jäkla djupt nere och vet inte hur mycket mer jag klarar av. Jag hade aldrig kunnat ana att jag skulle må såhär, djur har alltid hjälpt mig att må bättre.

Ni är så fruktansvärt elaka, jag behöver stöd, inte mer ångest. Jag blev sjukskriven häromdagen på grund av min ångest och läkaren ville att jag skulle läggas in, men lyckades tala mig ur det. 

Jag har tänkt i flera år på att skaffa djur och jag trodde inte alls att det skulle kunna kännas såhär.

Jag har ingen attityd... jag mår skit och gråter redan som det är...

Klart jag ville ha den också.

Jag har inte gjort annat än försöka förstå vad som triggar bitandet, men uopfödaren säger bara att det är kattungebeteende som försvinner så småning om. Den får massa uppmärksamhet, men inget har gjort någon skillnad.

Jag går redan hos psykolog.

Jag tar inte ut något över honom och jag tycker visst om honom. Lägg inte på mig saker som inte stämmer.

Han har redan allt det där, men äta vägrar han göra ensam. Jag måste vänta i köket medan han äter. Han har heller inga problem med att gå på lådan med mig där samtidigt.

Klorna är jättelånga. Har försökt klippa dem, men han får panik. Ska till veterinären för vaccin etc snart, så ska be dem hjälpa med klorna där.

En katt som inte ens vill äta ensam, låter han självständig?

Barnen bor här vv och när de är här går de i skolan till fyratiden, så finns inte direkt så mycket hjälp att hämta
där.

Ja, jag försökte klippa, för de är så långa att han fastnar hela tiden och jag vill inte att han skadar sig. Han betedde sig likadant när uppfödaren skulle visa hur man klipper klorna. Han beter sig inte det minsta otryggt här. Han leker, hoppar upp i famnen etc hela tiden. Jag har bra hand med djur och har alltid haft. Han sov intill mig redan första natten.

Katten har alltid varit innekatt och kan absolut inte gå ut här. Han stimuleras massor och mår inte dåligt.
Jag är visst van vid katter, hans klor är verkligen jättelånga. Han fastnar hela tiden.

Känner fortfarande ganska lika... det fungerar bättre absolut... men jag ångrar fortfarande valet... katten är extremt energisk och social, så han är på en hela tiden... och väldigt pratig och tjuter så fort han inte får uppmärksamhet... jag mår bara sämre och jag orkar knappt upp ur sängen på morgonen...

Feliway hjälper inte, han reagerar inte alls.
Det är en dyr raskatt och han är supersnäll... men jag orkar inte... han är så på hela tiden... självklart har han leksaker, klösträd osv... han gör ingen illa med flit heller...

Jag trodde jag skulle känna så för jag har känt så med djur tidigare, men jag gör inte det... blir mest irriterad... 

Barnen leker med honom när de är här, men det är ju bara varannan vecka och så är de i skolan om dagarna...

Det är verkligen inga fel på honom, han är snäll, kelig... men det är jag som inte orkar...