Någon här som fått avslag pga av ålder?

En dom utgör ingen lag.

Jag tror inte att någon skulle ge avslag på medgivande till min påhittade familj. Om deras ärende överklagades till Regeringssrätten så behöver den tidigare domen som fattades i november-07 (var det då) inte gälla. Det är ju helt olika förutsättningar. Det paret hade inga tidigare barn, t ex.

De som jobbar med lagen är de som har erfarenhet och är satta att tolka den. Det finns inget i den nuvarande lagtexten som omöjliggör för min påhittade familj att få ett medgivande direkt från nämnden och slippa överklaga till Länsrätt och ev högre instans än så.

"I litteraturen och på kursen ofta under hemutredningen talas det om hur svårt det är för barn att reparera skadorna efter en viss ålder och man varnas för att det kan komma att gå "dåligt" vad nu det är."
- Det forskningen tittat på är ju framför allt vuxna adopterades anpassning och psykiska hälsa. Där finns nog ett oomtvistat samband med hög ankomstålder, vilket även för mig är rätt logiskt!

Fast jag tycker personligen inte att man kan jämföra äldre barn som kom för 30-40 år sedan med lite äldre barn som kommer idag. Idag är nog de flesta adoptivföräldrar bättre pålästa och utbildade angående anknytning, hur viktig barnens bakgrund är, kring språk och annat. Dessutom är Sverige ett mycket mer mångkulturellt land idag. Många av de som adopterar är själva invandrare eller åtminstone andra generationens invandrare. Vi ser ju även här adoptivföräldrar som själva är adopterade. Jag tror (och hoppas så klart) att adopterade barn som växter upp idag mår bättre än de som adopterades för 30 eller mer år sedan, oavsett vilken ålder de var när de kom till sin nya familj.  

"En dom utgör ingen lag."
- nej, men en prejudicerande dom säger hur man skall uttolka lagen, i detta fall avseende ålderskravet i SoL 6 kap 12 § ...

"Jag tror inte att någon skulle ge avslag på medgivande till min påhittade familj."
- men flera kommuner i landet har beslutat eller är på väg att besluta om riktlinjer som innebär avslag på ditt exempel!

"Om deras ärende överklagades till Regeringssrätten"
- ett ärende som ditt kommer förmodligen inte ens att få prövningstillstånd i RegR eftersom detta med ålder redan är prövat (på ett betydligt vidare sätt än som var motiverat av de två ärenden som fick prövningstillstånd och blev prejudicerande) och underinstanserna kommer att följa prejudikaten...

"Idag är nog de flesta adoptivföräldrar bättre pålästa och utbildade angående anknytning, hur viktig barnens bakgrund är, kring språk och annat. Dessutom är Sverige ett mycket mer mångkulturellt land idag."

"Många av de som adopterar är själva invandrare eller åtminstone andra generationens invandrare."
Invandrare är klart underreprensenterade bland adoptanter, deras adoptioner handlar oftast om kända barn (vanligen släktingbarn)

"Vi ser ju även här adoptivföräldrar som själva är adopterade."
Ja, _dom_ är överrrepresenterade! Och det ser jag som ett gott betyg åt adoptionsverksamheten!

"Jag tror (och hoppas så klart) att adopterade barn som växter upp idag mår bättre än de som adopterades för 30 eller mer år sedan, oavsett vilken ålder de var när de kom till sin nya familj."
- Det som är bekymmersamt är att oavsett kloka föräldrar förefaller det svårt att reparera allt som gått snett i tidig ålder, det har forskning beträffande biologiska barn som råkat ut för tidiga trauman lärt oss... Och ju längre man vistas i en miljö med svår omsorgssvikt desto svårare kan man anta att skadorna blir...
Men visst - adoptivföräldrar har generellt sett bättre förutsättningar idag - och _det_ är hoppfullt!

Jag vet att det i dagsläget förhåller sig som En glad skriver, men jag har svårt att acceptera resonemanget. Man måste få ifrågasätta. Det är sedan upp till var och en att engagera sig politiskt och på andra sätt. Det är en viktig del av ett demokratiskt samhälle.

Givetvis ställer det generellt högre krav på dem som adopterar ett något äldre barn jämfört med kraven som ställs på dem som adopterar ett spädbarn. Det är utredarens uppgift att klura ut om den som söker medgivande har de kvalifikationer som krävs, oavsett älder på den sökande.

Jag är mycket medveten om att tidiga trauman kan innebära skador som i vissa fall kan vara irreparabla. Men de här barnen finns och behöver en egen familj. De svårigheter och de eventuella skador de har försvinner ju absolut inte bara för att vi inte adopterar dem, tvärtom. Men man ska veta vad man ger sig in på.

Det är ju också så att långt ifrån alla äldre barn som adopteras har trauman bakom sig, annat än just detta att de blivit lämnade (och det har ju även de som adopteras som spädbarn blivit). En del av dem har helt enkelt "bara" varit utan familj. En fördel med att adoptera ett äldre barn är att de om de blivit bra förberedda ofta ser fram emot att få föräldrar och själva jobbar på anknytningen på ett annat sätt än ett mindre barn gör. Ett äldre barn kan ju förberedas och förstå en hel del.

Jag har kontakt med en del äldre som har adopterat äldre barn men de som adotperar barn över två år här på forumet verkar tillhöra den yngre kategorin, adoptionsmässigt sett alltså.
Jag har för övrigt två adopterade kollegor, lika gamla. Den ena adopterades som nästan nyfödd, den andra som treåring och jag kan säga att den som adopterades som äldre är en mycket lugnare, tryggare och stabilare person. Båda har nära och bra relationer med sina föräldrar och båda är positivt inställda till adoption.

Lite OT men jag måste passa på att fråga...

"Vi ser ju även här adoptivföräldrar som själva är adopterade."
Ja, _dom_ är överrrepresenterade! Och det ser jag som ett gott betyg åt adoptionsverksamheten!"

en glad: Detta är något jag funderat över men inte myckats hitta några uppgifter kring. Finns det någonstans sådan statistik tillgänglig eller är detta något du vet på annat sätt?

"En fördel med att adoptera ett äldre barn är att de om de blivit bra förberedda ofta ser fram emot att få föräldrar och själva jobbar på anknytningen på ett annat sätt än ett mindre barn gör."
- Fast rent psykologiskt fungerar det inte så. Barns förmåga till anknytning är som bäst tidigt i livet (kanske redan under de första månaderna?) och tonar sedan ner eftersom! Det finns psykologer som menar att riktigt stark anknytning är svår att uppnå efter tre års ålder!

Jag har inga säkra siffror att hänvisa till... Jag har min kunskap från annat håll!

Amen!

Jag känner flera som är invandrare och fler och fler adopterade adopterar idag, pratade med vår hemutredare om detta i förra veckan och hon bekräftade detta, att det ökar, inte särskilt konstigt då det bor många invandrare i Sverige som kan tänka sig att adoptera ett barn och likaså så har ju de som adopterades till Sverige på 70-talet te x nu börjat bilda familjer och därför ser man nu att fler och fler adopterade adopterar själva nu.

Då måste de jag känner som adopterats när de var tre eller äldre ha varit typ fastklistrade vid sina päron om de adopterats tidigare. Jag har nämligen med egna ögon sett (alltså känner) flera idag vuxna adopterade som kom hit när de var tre eller äldre och har en mycket bra och nära relation till sina föräldrar. Statistik speglar inte alltid sanningen.

"Då måste de jag känner som adopterats när de var tre eller äldre ha varit typ fastklistrade vid sina päron om de adopterats tidigare. Jag har nämligen med egna ögon sett (alltså känner) flera idag vuxna adopterade som kom hit när de var tre eller äldre och har en mycket bra och nära relation till sina föräldrar. Statistik speglar inte alltid sanningen."

- Nej och forskning redovisas inte heller på individnivå utan då handlar det om grupper...
Det man vet (genom forskning) är att äldre barn som tidigare i livet haft en bra anknytning kan få det igen (trots att de är äldre än 3 år då de adopteras) det är värre med dem som är över tre och inte någonsin haft en trygg anknytning... då kan det bli svårt!

Mycket intressant med alla inlägg! Men än en gång tillbaka till en av ursprungsfrågorna, känner någon till/kan ge exempel på kommuner som är mer återhållsamma när det gäller ålder på adoptivföräldrar.

Göteborg.

Jag har sett uppgifter om att barn som bott i fosterfamilj, och alltså fått uppleva normalt familjeliv och en tidig anknytning, klarar sig i princip lika bra oavsett om de är riktigt små eller över tre år. Har de däremot bott på en dålig institution (lite personal, dålig stimulans, mycket konkurrens mellan barnen) så bör barnen vara max sex-sju månader för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det ska gå bra. Barn över halvåret, men under tre år kan klara sig bra, men behöver ofta lite extra engagemang från sina föräldrar. Barn över tre år med sådan bakgrund löper stor risk att få bestående men, att bli institutionsskadade. Jag har tyvärr ingen källa att hänvisa till just nu, men rent logiskt känns det som rimliga resultat.