Att kunna planera som tvillingförälder..

Nej, för min del är det antagligen mitt ordningssinne och önskan att planera allt som ställer till det och gör mig stressad som förälder. Jag är van att ha allt uträknat, förberett och noga planerat i mitt liv. Inget undantag med barnen. 

Så det som gör mig frustrerad och stressad är när planeringen INTE funkar. Vilket händer titt som tätt när man är själv i veckorna med tre små barn (3 år, 2x8 månader). Så jag har istället varit tvungen att göra avkall på planering och lära mig att ta livet lite som det kommer. Att inse att jag kanske inte kommer att komma iväg exakt 9.15 som jag planerade, utan 9.30 istället.

Men själva planeringen runt tvillingarna tycker jag inte är värre än vad det var med storasyrran, det är ju samma saker som ska med som då, bara dubbelt upp... 

Ojojoj..... här kommer den tvillingmamman som nog är sämst i världen på att planera :P haha har aldrig planerat något inte ett litet dugg men tycker ändå att att vara tvillingförälder är ganska "lätt" och problemfritt, jag anser att jag kan göra precis vad jag vill, det gäller bara att våga mer när man har två,
Har i alla fall inte direkt upplevt det så hemskt att ha tvillingar, det är ju underbart (för det mesta haha)

Jag är en rätt bra planerare.
men jag tycker det är väldigt stressande med tvillingar.
Har 2 barn innan som är stora nu.
Jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att inte kunna tillgodose mina barns behov.
Och det tycker jag inte jag kan göra när bägge behöver tröst samtidigt.
Är bägge gnälliga så är det ett himla upp och ner tagande av dem,trösta lägga på golvet,trösta lägga på golvet i all oändlighet.
De har haft kolik bägge två i snart 6 månader,men får medicin.
Den ene är känslig och krävande.Vill sitta i knä hela tiden och ligga nära och bli vaggad.
Då kan jag inte samtidigt tillgodose de andres behov.
Jag ar väldit höga krav på mig själv,så jag kan tänka det är därför det känns jobbigt.
Jag är en lugn och balanserad person,men detta är rätt stressande.

Senaste helgen (fredag -> söndag) var jag och frun iväg på bröllop och lämnade över våra två tjejer (ettåringar) till en komps som har en son i samma ålder.
En av grannarna sade "Det märktes lite att ni hade barnvakt i helgen, de var lite svårare än vanligt att trösta".

När jag frågade kompis hur det hade gått: Det var lugnt, men du sade att era åt bra, det var ju ingenting jämfört med vår!! Inte ett ord om att det varit jobbigt, vilket det måste ha varit då man går från en bäbis till tre i samma ålder.

Så jag tror att det i grund och botten handlar om vilken livsinställning man har.

Det är ingen lätt match att få det att gå ihop. Trots all planering så stupar det alltid på någonting. Det ska erkännas att jag är rätt så dålig på att planera, men jag ska nog ta tag i den biten nu Jag har en dotter på snart tre år och tvillingar som är två månader nu. Det tar ibland en evighet att komma iväg på dagarna, när det ena efter det andra inträffar.

Som isisisis skriver handlar det också om att tillgodose alla barns behov. Hur mycket jag än planerar så står jag där och slits med tre olika behov ibland. Men det blir ju ännu enklare om jag redan kvällen innan när alla barnen sover packar ihop saker för nästa dag.

Jag ser mig själv som en ganska lugn mamma. Jag har inga problem med att planera. Men jag önskar mig ALDRIG mer tvillingar.
1:a året var ett rent h*lvete! Nu känns det ganska ok. Nu är de drygt 2 år.
Jag tror säkert att det kan vara så som du skriver TS. Men tror det är väldigt individuellt. Jag skulle ju t.ex skilja mig från mängden isf.
Det jag har tyckt varit jobbigt har varit att mina barn aldrig varit nöjda. Den ena tjejen blev så frustrerad när hon inte kunde få tag i leksaker, inte kunde gå, inte kunde springa ikapp etc etc. Hon ville så mycket men kunde ju inte pga ålder och mognad. Kommer ihåg perioden innan hon lärde sig krypa. Hon såg alla leksaker men kunde liksom inte nå.

Jag har inga problem att få med mig blöjor, mat etc etc och alltid vara i tid. Ringer ngn o frågar om jag kan vara på det cafét om 10 min så är jag där på 10 min.
Även om jag känner mig fullständigt trygg i min mammaroll så kan man bli frustrerad när barnen trotsar o man redan har försökt allt som brukar hjälpa.

Jag är tvillingmamma till flickor som nu blivit 5 år. Är inte världens bästa på att planera men det har fått blivit mer med det nu, särskilt sedan vi dessutom fått en pojke som snart blir 1 år. Märker ett tydligt samband mellan att det blir lugnare när jag och min sambo planerar än när vi bara låter dagarna komma och gå. Dock är min åsikt att man kan inte planera in i det minsta för då lär det bli jobbigt.

Vi har ungefärliga mattider som kan slå på någon halvtimme eller så om vi är hemma, är vi någon annanstans blir det givetvis inte på samma sätt men ändå. Har också lagt upp rutiner för kvällarna vilket för oss är a och o annars fungerar ingenting. En av våra döttrar har visserligen lätt autism som i sig kräver en del planering men långt ifrån vad som krävs av andra föräldrar med barn med autism efter vad jag läst (lite OT men ändå).

När tvillingarna var bebisar var det ett måste för mig, när jag var själv med dem, att ha rutiner. Innan det gick upp för mig var det mer eller mindre kaos, hann knappt äta eller något men då var båda döttrarna väldigt svåra att få i mat så en matning kunde ta flera timmar. Det blev helt annat när vi började få rutinerna att fungera, otroligt mycket lättare faktiskt så min rekommendation är att försöka köra in rutiner så snart det bara går. Gör t ex alltid saker och ting i en viss ordning inför nattningen så lär sig barnen snart det och förhoppningsvis somnar de lättare på så vis. Varmt lycka till!

Jag är en av dem där som tycker det är världens baggis att ha tvillingar!
Jag är duktig på att planera och får ibland backa lite så att vi inte ska ha fullt schema hela tiden, utan bara kunna ta en dag som den kommer.
Jag är så otroligt glad och tacksam över mina tjejer, som idag är 4,5 år och som kom efter flera års kämpande att jag inte tycker jag har rätt att gnälla egentligen. Men många säger "åh, har du tvillingar? Stackars dig, det måste vara jobbigt!" Då kan jag tycka mer synd om dem som har så "besvärliga" barn att de inte hade orkat med två samtidigt.
Men mina tjejer är lättsamma och visst skriker jag huvudet av mig på dem ibland, men det är inga större problem. Ena tjejen har dysmeli och protes och där krävs det mycket planering runt det.
Jag har oxå hört att "vänta du bara" till det ena och det andra och hittills har det varit lugnt. Trots har pågått i fjorton dagar och sedan har det varit bra igen.
Jag tror att med positiv inställning kommer man säkert långt, men fråga mig igen när de är tonåringar!

Jag tycker att det är mycket lättare att ha tvillingar, och lättare än jag tidigare hade trott att det var att ha ett barn också. Kanske har jag lätta barn, för jag fattar inte vad folk gnäller över som har ett. Men i utvecklingsfaserna är det lite tufft och slitsamt någon vecka eller två i taget.

Jag tycker om att ha planerat och strukturerat till en viss grad, men även en viss spontanitet. Min kille däremot kan inte planera på morgonen vad vi ska äta till middag på kvällen, det är för långt fram. För mig är det den största källan till stress - om jag försöker planera så är han aldrig med på det jag har planerat.

Det som är jobbigt med tvillingar är att vara social tycker jag! Svårt att vara på stan med båda själv, och jag har tröttnat på att ha gäster (vilket vi haft mycket sedan vi fick barn) pga städning, matlagning, störd amning, störda sovtider för barnen, kan ej skicka hem gästerna om det blir kaos et c. Extra jobbigt om man inte kan planera i familjen så det är städat och handlat dagen innan... bäddar för bråk och stress.

Jag är ganska ny inom tvilling-förälder-världen. våra pojkar är 7 v och jag sköter det mesta kring dem själv. Sambo hjälper till när det krisar ordentligt. Än så länge så tycker jag det är helt ok och inte så jobbigt att vara tvillingmamma. Jag är en person som planerar mycket och vill ha det planerat och ordning och reda omkring mig så det som stressar upp mig är oftast övriga familjen som inte kan plocka undan efter sig själva utan att jag ska behöva hinna vara städerska åt dem med.

Det som stressar mig som rör tvillingpojkarna är att jag inte kan tillgodose deras behov lika mycket som jag skulle velat. Vill ge mycket kärlek, närhet och ömhet med tycker det är svårt när de är två om båda behöver en samtidigt. Har en tjej på snart 3 år som även hon har behov, så när alla mina 3 barn står och behöver mig samtidigt blir jag frustrerad och stressad och tycker snabbt att glädjen är borta. Jag räcker ju inte till!!!

Annat som kan stressa mig är alla tider som ska passas ibland. MAn har tider både hos MVC, BVC och dagistider att passa och många gånger krockar det och ska man byta tiden får man vänta i evighet vilket kanske inte alltid passar då man kanske behöver dit av någon anledning.... som idag! BVC 9.50, MVC 11.00 sen ska jag hinna till dagis och hämta stortjejen 11.30 vilket är en omöjlighet! sånt är stressande annars tycker jag livet som tvillingmamma är mysigt och mycket givande...:--D

Har också fått höra av många. Åh herregud ska du ha tvillingar! det kommer bli tufft det... jobbigt att höra då man redan var nervös som gravid, nu får man höra om annat som väntar. Förstår inte varför folk inte bara kan vara glada för ens skull och leva i nuet! Det gör jag och kan inte göra annat då jag inget annat vet. Kan inte spå framtid nämnligen...:-S och att stressa upp sig i förtid hjälper ingen. Varken mig eller pojkarna eller nån annan i familjen.

Min häst däremot fick jag sälja då jag inte fick tid över för honom.