Dör snart av mitt tråkiga liv.

 Nej, vi kan bli deprimerade vi med. men som du sa så har vi en Gud att vända oss till och det kan vara till stor styrka och kraft, så det är en skillnad absolut. Utan Gud så skulle jag inte leva idag, han ingrep på ett övernaturligt sätt då jag var 15 år gammal och blev mobbad i skolan, och det vill jag inte gå in på djupare på såhär öppet forum.
Man kanske inte är till 100% deprimerad på samma sätt.
Kanske en ateist kan vara deprimerad och tänka att ingen finns där för mig, Gud finns inte heller jag är helt själv fy vad jobbigt livet är. Medans en kristen kanske tänker: Fy vad jobbigt livet är just nu, Gud hjälp mig! hjälp mig så jag klarar av att leva i våran mörka värld för just nu är jag skitledsen på hur livet ser ut..

men man kan gå igenom tuffa perioder, vi är vare sig immuna mot elaka kommentarer eller andra prövningar som våran värld kan bjuda på.
 Men det var aldrig meningen att vi skulle bära allt ensamma, då vi är menade att leva i gemenskap med Gud, för mig är Guds närvaro i mitt liv lika naturlig som frisk luft i skogen, man hör ihop helt enkelt. Människan och Gud.
Nu blev det lite OT men i alla fall, som svar på din fråga så.

 

Bra svarat:)

Jag kan tycka att du måste ta dig dit där jobben finns eller studera. Trist om han får bo kvar i hålan själv så länge men du kan inte sitta där och vänta på att ett jobb ska komma flygande. Katterna lär inte ge dig ett.

Får du barn nu låser du ner dig i träsket av "outbildade kvinnor utan inkomst som inte kan flytta ifrån sin kille ens om han slår dem".

 Det hade jag inte önskat min värsta ovän och jag hade protesterat utav bara helvete om du vore min dotter.

Åh. Häftigt att läsa att Gud räddade dig som 15åring då du var mobbad. Liknande hände mig som 14åring men det vill jag inte heller gå in på här. Men underbart verkligen  

Lämna honom och dra. Så gjorde jag när jag var i samma sits som du. jag ångrar det inte en sekund...

Alltså... jag blir nästan lite irriterad på dig TS.. Om du nu har ett så dåligt liv (och jag förstår att det känns så och att du lider av att ha det så som ni har det enligt din beskrivning så jag klandrar dig inte) så är det väl knappast konstruktivt att sitta och skriva tycka-synd-om-trådar på FL?
Ta tag i situationen i stället.
Såvitt jag ser så finns flera saker att ta ställning till.
Jag kan bara säga vad JAG hade gjort i dina skor, men det är en sak att säga, en annan att göra.

Jag hade först och främst satt mig ner med sambon. Diskuterat vad jag gillar/ogillar med relationen och försökt utveckla det så pass att jag fick konkreta svar på "hur löser vi det här problemet" innan jag gick vidare till nästa ämne.

Därefter hade jag nog funderat på boende. Det är sjukt snabbt jobbat att inte ens ha varit ihop i ett år och redan ha bott ihop ett par månader. Gick det lite för fort, möjligen? Var det något ni kanske skulle väntat med? Om du/ni/någon känner så då är det läge att ta tag i detta. Det är ofta bättre för relationen att vara särbos och ha lite distans, än att bo "på varandra" och den ena går hemma och suckar och gör ingenting och den andra sliter häcken av sig. Den som går hemma hamnar ofrivilligt i en beroendesituation som på många vis kan bli ett problem på sikt.
Det är inget misslyckande att flytta isär ett tag igen, snarare visar det att ni lärt er av erfarenheterna och vill göra om och göra rätt. Jag tycker det låter välbehövligt.

Slutligen hade jag nog slagit barn ur hågen. Jag garanterar, INGEN relation blir BÄTTRE av att man får barn. Snarare är det ännu mer som kan påverka negativt, eftersom ni båda lär bli trötta och griniga och få mindre tid för varandra och mer lägen för potentiella missförstånd uppstår både under graviditet och när barnet fötts.

Mitt råd: Börja om. Gå bakåt och ta detta från början. Eller lämna varandra för gott. Det låter inte som en speciellt givande relation i alla fall..

Du kanske är en av få kvinnor som föddes på fel århundrade? Kanske hellre velat slita hela dagen lång för överlevnad på ett litet torp med 7 ungar varav 4 dör i lunginflammation. Medans din kille fryser ihjäl under en utflykt till Ryssland med kung och fana?

Skämosido.

Du saknar mål.

Vet att frågan inte är riktad till mig men jag vill ge ett annat perspektiv angående det här. Jag var deprimerad i flera år. Jag hade många religiösa vänner och försökte hitta gud (i flera olika religioner). Det var dock inte förrens jag slutade upp med det, accepterade att jag helt enkelt inte tror på något övernaturligt, och själv GJORDE NÅGOT åt min livssituation som jag kom ut ur min depression. Jag tror att det är lätt att vända sig till Gud och skylla på Gud för sin livssituation, och "vänta" på saker istället för att ta tag i saker själv. Har flera kristna vänner som har det här problemet (speciellt en som är 30 och aldrig haft ett förhållande, hon väntar eftersom Gud skulle ge henne en man om han ville att hon skulle ha en, typ, men hon går aldrig ut eller gör något för att aktivit träffa någon, och sen är hon bitter på Gud...). Jag vet att jag bara har mig själv och om JAG inte gör något, om JAG inte bryr mig om mig själv, kommer ingen annan att göra det heller. Mycket ansvar, ja, men mycket frihet också.

Intet ont mot kristna alls, men ville inflika ett annat perspektiv. Sen är det klart att det kan vara annorlunda om man faktiskt känner gud inom sig osv, som jag skrev så hittade jag aldrig Gud så det kanske inte går att jämnföra.

Du studerar ju? Då har du väl nåt att göra.

mmm jag förstår vad du menar. En atheist är bitter över ensamhetssituationen medan en religiös är bitter på gud över att situationen är som den är. Bra att du tog saken i egna händer. Jag är inte religiös men tror ändå att det finns saker omkring oss som inte går att förklara helt enkelt. Kanske något högre väsen. Men jobbar man inte så får man heller ingen utdelning. HELT RÄTT:)

Som ni säkert märkt, är jag inte online ofta. Glömt bort att denna sida ens existera. 

Men till ni som kommenterat, tänkte bara klargöra några saker:

1. Jag är fortfarande arbetslös(en utbildad webbdesigner på 3 år utan körkort är inte till någon nytta i arbetslivet, som ni säkert själva antagligen inte har någon erfarenhet av.) Jag tar varje jobb jag kan hitta, jag försöker hitta på flera saker att tjäna pengar på.
2. Det jag gör om dagarna nu är städar så det är fint hemma, fotograferar, bloggar, spelar och gör tavlor i pärlplattor.
3. Det hela med barngrejen, vet jag inte vart ni fick in? Jag är barnsugen, men tror ni på fullaste allvar att jag tänker sätta ett barn i ett förhållande där mamman inte kan hitta på saker med sitt barn, eller inte kan ta sig någonstans med sitt barn om inte bussarna passar, så är ni dummare än vad jag trodde.
4. Vi bor fortfarande tillsammans, i den lilla hålan. Snart vart tillsammans 1&1/2 år(längsta förhållandet för mig), och jag kunde inte vara gladare.
5, Den dagen jag skrev detta inlägget mådde jag piss, ville ha någons förståelse, ville ha någon som sa att det kommer lösa sig. Och kom inte säg att ni inte haft dagar då ni bara vill gömma er under täcket och aldrig mer komma ut.

Så innan ni börjar säga att jag saknar mål, eller skriver "buhu"-storys, så kan ni själva försöka sätta er i samma sits, och tänka att just den dagen kanske jag ville ha tips på ett jobb, något att sysselsätta mig med etc etc. Tack till er som skrev det, tur att det finns människor som er. Och förstår inte varför jag skulle lämna någon, som jag skulle göra allt i min makt för.

VI är dummare än du trodde?

Jaha. Men få kan ju du bo där då, och så kan ni skaffa barn när bussarna börjar gå oftare.

Fast det värsta är väl att relationen är dålig. Han prioriterar ju sina bilar framför sin flickvän. TS: jag tycker att det är mycket sorgligt att du inte lyckats göra något åt din sorgliga situation på hela denna tiden. Glöm inte bort att du bara har ett liv, vill du ruttna bort i en liten håla med en pojkvän som inte prioriterar dig överhuvudtaget? Eller vill du göra något vettigt med ditt liv och leva med någon som älskar dig mer än sina bilar?

Ja antagligen om ni tror jag sätter ett barn där, när det är som det är. Jag tänker inte skaffa ett barn, förrens jag har förhållande utan problem, körkort, fast jobb. Så vet inte ens vart ni fick barnfrågan ifrån. 

Det är stor skillnad på hur han prioriterar sina bilar. Och jag tycker jag kommit någonstans. Jag kanske inte drar in någon fet inkomst, men mitt mående är mycket bättre. Vilket spelar mer roll än alla pengar i världen. Och jag gillar mitt liv, då jag mått skit i så många år. Till att idag kan jag faktiskt stå upp och känna mig stolt. Visst det är segt att bara gå hemma, men ett körkort skulle kunna lösa den situationen, då folk vill anställa personer med körkort.  Han älskar mig mer än sina bilar.