Hjälp! Jag är konstant skitförbannad!

Självklart ska ni inte göra en abort p.g.a att du är en känslostorm just nu, det går över! Och självklart ska han inte lämna dig. (Kan säga att så har jag också trott/känt ett par gånger om min sambo!!!!)

OM du visar din sambo den här tråden så tycker jag att han ska läsa det här extra noga... Visst du är säkert överjävlig, elak, känslig, gnällig, tjurig, sur, arg och orättvis just nu. Gärna allt på samma gång. Men det är mycket omställningar i kroppen, hormonerna snurrar runt till tusen och ställer till det. MEN utöver det så kan det vara, och är i många fall en enorm psykisk påfrestning att vara gravid. Insikten om att allt kommer att ändras, känslorna som stormar och känslan av att kroppen förändras. Hela tillvaron balanserar plötsligt på en tråd och vid minsta obalans så finns risken att man slår i backen. Hårt. För killen blir det aldrig lika uppenbart för han är inte medveten om förändringen på samma plan som du.

Man måste stötta varandra genom en graviditet, för det är jobbigt. För alla inblandade. Men det är jobbigast för kvinnan, allt är så mycket mer verkligt för henne. Man känner förändringen i kroppen, den tar över hela sinnet, och man blir labil. Då behöver man någon att hålla i. Som stöttar en oavsett. Att tjejen känner sig osäker på vad killen vill, gör det bara till en ångestladdad nedåtgående spiral och ju mer osäker tjejen blir ju värre kommer hon bete sig. (Eller så funkar jag i alla fall).

Det bästa din kille kan göra är att förbereda sig på att det här kommer att bli en tuff period, men rätt väg att gå är inte att hota att "lämna". Men han kan också ta till sig att det blir bättre. Mycket bättre. Även om det kan vara lite svajigt hela grav igenom så stabiliseras känslor och humör.

Min sambo har inte varit förtjust i att läsa på forum under min graviditet, även om jag tror att det hade hjälpt honom att förstå ambivalenta mig i mångt och mycket. Han har nog nästan också varit på vippen att lämna mig, i alla fall har tanken slagit honom även om han inte gjort slag i saken någon gång. Nu kommer i alla fall bebisen när som helst och vi är supernöjda och glada med varandra och tillvaron vi lever i, även om vägen har varit väldigt tuff vissa bitar, med hårda ord, sårade känslor och missförstånd. 

Pappaforumet här på familjeliv är jättebra och de lyfter många bra frågor även för tjejer att ta till sig. Den här tråden är lite rolig att läsa både för killar och gravida tjejer: 

www.familjeliv.se/Forum-6-79/m53354465.html

Det löser sig och stor kram till dig!!! Och din kille kanske också behöver en styrkekram!?  

Igår skällde jag ut min sambo för att han inte la mina trosor från tvättkorgen i tvättpåsen. Efter att han både diskat, plockat och förberett så jag inte ens behövde bära ner tvätten själv. Det enda jag såg var att han glömt ett plagg i tvättkorgen och därför så var han helt odugligt.. Det är så för det mesta, han försöker hjälpa till nu och ALLT jag ser är det han gör "fel".. Men sen går det över efter typ 10 min och så är vi hyfsat glada på varandra igen :P

Tack för era snälla ord och tips. Jag har börjat introducera denna tråden lite smått för min sambo samtidigt som jag inte är lika arg men däremot blir jag oerhört lätt ledsen nu ist.

Välkommen in i fas 2! När man bara gråter och gråter, över allt och inget. Men faktum är att oftast när tårarna kommer så är det för att man ju känner sig missförstådd eller orättvist behandlad, man får inte närheten eller stödet som man behöver just då och så kommer tårarna.

Jag har varit i det tillståndet också alldeles nyss  Det bästa är att det går också över, men för mig så inte förens nu mot slutet av graviditeten... tyvärr. Skitjobbigt att grina hela tiden, men tror att det också har att göra att man blir så osäker i sig själv på något sätt. Man har ju en bild innan av att man ska vara så jäkla lycklig hela tiden och att man ska dansa fram över små moln, för mig och sambon är det mil ifrån hur det har varit kan jag säga! Riktigt tuffa 9 månader men förhoppningsvis så har vi lärt oss något om varandra och oss själva på vägen. 

Vi väntar fortfarande på bebisen, men är i vecka 40+0 idag så nu kan det hända när som  Och TS, vilken tur att din kille fortfarande finns vid din sida. Glöm inte bort att faktiskt låta honom trösta dig när du blir ledsen, ibland så stöter man bort och det blir inget bättre av varken för dig eller honom. Kram!

Det har inte blivit ett dugg bättre. Snarare sämre. Nu vill jag inte ens att han kramar mig. Blir ledsen när han kommer hem och vill bara vara ensam. Han luktar illa och jag stör mig på ALLT han gör. :(

Samma här!!

Hur svarar man på någons inlägg ist för att bara skriva ett nytt inlägg? Jag är helt ny på detta. :)

Det är hormoner som gör det! Det kommer att gå över!

Självklart ska ni ha kvar era bebisar, de är betalningen för det helvete som både mamman och pappan går igenom under en graviditet. Det är inte lätt för någon! Som sagt, Vi har haft det tufft under min graviditet, både jag och min sambo. 

När jag var gravid så var det som jag var ner till helvetet och beslutade för att axla rollen som djävulen. Min sambo fick inte ens skicka ett sms till mig för att då blev jag helt galen. Jag var dock bara arg på honom, aldrig på någon annan. Jag sa aldrig till honom att jag älskade honom för att jag var så jäkla hormonstinn att jag själv inte kände att jag älskade honom. Fullständigt känslokall blev jag och sket fullständigt i allt. När han berättade att han hade låst sig ute från sin lägenhet och inte kom in så asgarvade jag och la på luren.

Det går över. Jag lovar! Det är skitjobbigt och förjävligt men är nog nyttigt på något vis för bägge två. Ni kommer att komma ut starkare på andra sidan, redo för att ta hand om ert barn.

Nästa gång jag blir gravid så säger jag till sambon att vi ses på andra sidan haha. Nu vet vi vad vi har framför oss och då är det nog lite lättare.

Han är ju snäll och rar. Men jag ser bara fel. Är konstant skit arg på honom. Och nej inte på någon annan. Jag är oxå djävulen.

Det går faktiskt över även om det inte känns så. Dom få minimala stunder där du känner dig "normal" så kan du ju säga det till honom och be om ursäkt för hur du beter dig. Låt honom veta att du är medveten men inte kan hindra det hur mycket du än egentligen vill-

Det är skitjobbigt att ha det sådär men det blir faktiskt bättre. Idag kan vi faktiskt skratta åt hur jag var då. Hoppas bara att jag inte blir lika hemsk nästa gång!

Vi har inte träffats på flera dagar nu och jag längtar inte ens. Blir vara arg om jag tänker på honom. Kanske borde göra slut. Finns inga känslor kvar.

Låt det landa och inga förhastade saker! Precis som alla skriver är det så sjukt mycket hormoner som går bananas i kroppen under en tid! Lycka till =)

Gör inte slut. Jag längtade inte heller efter min pojkvän när jag var gravid med första barnet. Kunde inte ens säga att jag älskade honom för jag kände verkligen ingenting för honom under flera veckor. Beslutade mig för att avvakta eftersom jag som ogravid ju älskade honom och tur var det för känslorna kom tillbaka. Det är mycket hormoner i omlopp, det går över!

Konstaterades idag hos psyk att jag har fått en gravdepprission. Blä! Beslutade nu att börja ta ssri och lugnande vid behov och insomnings tabletter vid behov. Hoppas det vänder och att jag blir gladare. Jag är på gränsen till psykinlägg på psyk.

Bra att du fått hjälp! Hoppas det blir bättre nu! Stor kram <3

Inte bättre än. Snarare tvärtom. Men det kan ta upp till 2v. Innan med. Börjar verka. Skall tillbaka till psyk på tor. Jag blir tokig snart. Är så ledsen. Idag har varit den värsta dagen på länge.

Fy vad jobbigt. Hoppas det blir bättre snart då och att medicinen börjar verka.
Vilken himla tur att det finns hjälp att få och att ni vet att det inte bara handlar om små graviditetshormoner som vissa vill vifta bort. Det är fan inte lätt att må sådär. Jag hade inte ens hälften så illa förra graviditeten men det var tillräckligt jobbigt och hade helt klart kunnat kosta oss vårt förhållande.